Infantila klappar på norrlänningarnas huvuden

Dansbanan i Täfteå är klassisk klapp-på-huvudetunderhållning av samma snitt som Ullared, Böda camping, Ensam mamma söker eller vad som helst med Linda Isaksson. Den typ av program med ett tonfall som annars brukas reserveras för mycket gamla eller mycket unga människor. Serien utspelar sig ”ute i landet”. Så medan kameran sveper över ängarna i vinjetter gnetar ett gäng fioler i bakgrunden. Speakerrösten är långsam och rejäl. Han säger bonnen istället för bonden – för att prata till bönner på bönders vis – och en karaktärs personlighet sammanfattar han med meningen ”han är lite eljest”. Med en dialektal touch istället för stockholmska låter elakheten mustig och varm. Som att den sägs i all välmening ute vid postlådorna.

Produktionsbolaget Baluba vill visa att de, precis som oljebolaget BP:s Carl-Henric Svanberg, är nere med ”the little people”. Inte minst märks det i manuset, som verkar vara skrivet för målgruppen småfolk, alltså barn. Inte sedan adventskalendern har en sådan infantil prosa hörts på SVT. Så här introduceras en av karaktärerna: ”Taxi-Kjell är den första vi stöter på. Han kör gästerna till och från logen. Han är nog Västerbottens mest originella chaufför.” I nästa avsnitt får vi se honom ta hand om bilen: ”Förra dansen blev det ingen körning. Men skam den som ger sig. Någon borde vilja åka med en nyputsad taxi som gått nästan hundratusen mil.” Tut-tut säger Taxi-Kjells bil.

Men det som verkligen irriterar med det här programmet är, som så ofta när Norrland ska skildras, urvalet. För Täfteå är inte, som det sägs i vinjetten, främst känt för dansbanan. Fråga någon under trettio i Umeå så säger de nog lika gärna Täfteåfestivalen – en festival med punk, reggae, indie och lite lagom ungdomsfylla. Men en sådan bild av Norrland, där unga människor är kreativa och skapar något i periferin av Stockholm, till och med av Umeå, har ingen plats på tv. Istället får vi höra några ungdomar säga det vanliga, om att det inte finns något att göra. Om hur de ska flytta in till staden efter skolan. Och så motbilden så klart – killen som pratar lite för engagerat om sin bil och om bilkörning i allmänhet. Så där som man blir om man blir kvar.

För så är det ständigt: till och med den som flyttar tillbaka till sin norrländska födelseort måste försvara sig, i alla fall förklara sig. Jag vet, för jag frågar själv: varför flyttade du hem, hur känns det? Samtidigt träffar man stockholmarna som flyttar ett kvarter från morsan och sedan slänger flyttkartongerna för gott, utan att det är något mer med det. Varför frågar ingen dem, med mjuk, empatisk röst: ”hur kom det sig att du blev kvar”?

Publicerad i Östersunds-Posten

Tv-krönika

"Dö dö dö dö-dö dö dö-dö dö”, Coldplays Viva la vida-stråkar loopas i bakgrunden när ”nio personer och nio drömmar” gör entré i Utbildningsradions program Hotellpraktikanterna. Gänget med artonåringar från olika Hotell- och restaurangprogram tävlar om en betald praktikplats: priset måste säga något om dagens gymnasisters framtid, där en praktikplats framstår som ett drömscenario och ett fast jobb som en ren utopi.

Eleverna är omsorgsfullt castade: en spännig kille som lovar att ”jävlas med någon som jävlas med mig”, en kille som ser ut som en säsongare i Åre och har svårt med simultankapaciteten (både ordet och aktiviteten), en tjej som inte tilltalas av serviceyrkets krav på att le och en kille med backslick som omedelbart blir kallad för bög. En praktikant försover sig och får en utskällning av en Gordon Ramsay-influerad kock. En annan yngling pratar entusiastiskt om sig själv som hotellchef och en tredje menar att fixa frukostbuffé inte riktigt är hans grej. ”Jag är mer à la carte”.

Bilden som förmedlas av ungdomarna är att de är lata och naiva. Hårt arbete, lojalitet, plikt och dygd är för dem okända begrepp. Antigen så har de inga ambitioner alls eller så är de orealistiskt höga. Denna syn på ungdomars arbetsmoral innebär inget nytt, den är nog lika vanlig idag som på farfars tid. UR utvecklade också programmet efter en gemensam workshop med en tung företrädare för vuxenvärlden: fackförbundet Lärarnas Riksförbund. Utgångspunkten var att elever på yrkesförberedande program inte vara förberedda nog för praktiken, än mindre för yrkeslivet.

Programmets kusin på SVT, Klass 9A, har fått kritik för att den går för hårt mot enskilda lärare som framstår som inkompetenta, till exempel i en debattartikel på Lärarförbundets hemsida. I Hotellpraktikanterna undviker man detta dilemma genom att istället lägga skulden hos eleverna. Även om man skulle kunna tycka att ansvaret för att förbereda eleverna borde ligga hos lärarna. I alla fall delvis.

Lösningen i Hotellpraktikanterna är, som ofta i den här typen av utvecklingsprogram, att skaka om ungdomarna med en snabbkurs i ”verkliga livet” (alltså synonymt med arbetslivet). Denna verklighet är givetvis kantad av olika, mer eller mindre konstruerade, tävlingsmoment. Att ett fackförbund ställer sig bakom den här typen av pedagogik kan tyckas lite märkligt. Mer logiskt vore det istället om det var Svenskt Näringsliv som utvecklat idén. För dem är nämligen den här typen av program en ideologisk guldgruva: inte nog med att lön för arbetet framställs som en vinst istället för en rättighet, tävlingsformen lär dessutom eleverna att löntagare framförallt är varandras konkurrenter. Personlig utveckling måste alltid ske på sina kollegors bekostnad: There can only be one avlönad praktikant.

Publicerad i Arbetaren

Bokrecension: Roland Paulsen, Arbetssamhället

Förra sommaren kunde vi läsa om vaskning, alltså att beställa två flaskor champagne men be bartendern att hälla ut den ena för att slippa spruta ut den själv. Det visade sig emellertid vara en trend som förekom mer på tidningssidor än på barer, men det finns ändå anledning att känna indignation. En allvarligare form av slöseri pågår nämligen ständigt: arbetsvaskningen.

En aspekt av detta är överproduktionen: att mataffärer tvingas sätta lås på sina sopcontainrar för att ätbart avfall ska få ruttna ifred är ett exempel på detta – om växande sopberg inte är tillräckligt. Denna överflödiga produktion är inte bara följden av marknadsekonomiska mekanismer utan även en konsekvens av vad sociologen Roland Paulsen kallar för Arbetssamhället. Han menar att arbetet har blivit ett självändamål: vi ser inte längre arbete som ett medel mot välfärd utan som själva målet med välfärden. Vilket blev tydligt under förra årets valdebatt där alla sociala problem, vare sig det gällde fattigdom, sjukdom eller främlingskap, skulle botas genom att skapa nya jobb.

Att vi måste ”skapa jobb” pekar på en annan aspekt av arbetsvaskandet. Trots att vi lever i den högteknologiska, automatiserade framtid där robotar faktiskt redan utför många av våra sysslor, trots att vi tillverkar mer än vad vi behöver, trots att det är svårt att hitta nya arbetstillfällen så anpassar vi inte arbetstiden efter detta. Tvärtom så har vi inte arbetat så här mycket sedan den yngre industrialismen. Den ökade arbetsbelastningen hos de som har jobb föder en märklig paradox, för parallellt med diskussioner om att skapa mer arbetstillfällen diskuteras samtidigt arbetets baksidor i form av utbrändhet, stress och problem med ”livspusslet”. Vi jobbar alltså alldeles för mycket – eller inte alls. Precis som champagnen så vaskas allt för mycket arbete på för få personer.

Ur ett historiskt perspektiv är tanken om att skapa jobb både absurd och ny. Under den största delen av idéhistorien har arbetet - tvärtom - betraktas som något ont och förnedrande. Latinets ord för arbete, labor, kommer från ”extrem ansträngning förknippad med smärta”. Enligt kristendomen har arbetet varit en del av syndafallet: ”du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.” Arbetet har, helt enkelt, under mänsklighetens största del inte burit på någon annan mening än att mätta munnen. Först under industrialismen förändrades denna syn, då före detta jordbrukare fick lära sig att anpassa arbetsdagen efter klockan. En stor omställning från en arbetsrytm som tidigare följde årstider och behov. Nu fick också arbetet en moralisk aspekt, det blev en plikt som lärdes ut genom stämpelklockor för anställda och tvångsarbeten för arbetslösa. Arbetet var inte längre ett medel till ett mål, utan själva målet.

Idag ser vi inte längre arbete som enbart en plikt, utan även en rättighet. Enligt regeringen är rätten till arbete faktiskt en av de mänskliga rättigheterna. I diskussionen kring utförsäkringarna blev det dock tydligt att det inte är en frivillig rättighet. Argumentation följde nämligen två skiljda spår: arbete ska dels skänkas till de sjuka som en hälsoinsats, dels påtvingas de eventuella dagdrönare som ett krav. Den arbetslöse är både ett offer och en förövare i samhällets ögon. Synen på arbete som välfärd delas över blocken. I ett citat i Arbetssamhället säger Göran Persson: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva oroa sig för arbetslöshet och sjukdom.”. Hur kunde arbetarrörelsens utopiska visioner mynna ut i ”kravet” att få vara löntagare? För Paulsen kan detta förklaras utifrån en teori om det endimensionella tänkandet: vi ser det som är men inte det som skulle kunna vara. En ideologisk pragmatism som håller oss i ett tankemässigt järngrepp. Vi anpassar våra lösningar efter det samhälle vi lever i, inte efter det samhälle vi skulle vilja ha.

Den bristande logiken i arbetssamhället kan exemplifieras genom att se tillbaka på Sovjetunionens misslyckade planekonomi, där industrin strävade efter att fylla produktionsmål. Fabrikerna tillverkade lampor i gjutjärn för att de skulle väga mer och snabbare uppfylla sin viktkvot, oavsett vilket behov som fanns. För oss verkar det vansinnigt. Men i en jämförelse med dagens arbetsmarknadsprojekt, där vuxna människor tvingas på tipspromenad för att aktiveras, så är inte tanken så främmande. En produktion för produktionens skull eller ett arbete för arbetes skull. En överflödig kypare på en öststatsrestaurang eller en obetald praktikant som arbetsmarknadsåtgärd.

Men vilka alternativ finns? Arbetssamhällets avslutande kapitlet, med rubriken Alternativ, känns tyvärr lite tunt. Mest intressant är diskussionen kring medborgarlönen, ett förslag som ändå har nuddat vid realpolitiken. Annars verkar Paulsen undvika förslag som ryms inom ramen för dagens arbetssamhälle, som sextimmars arbetsdag, i förmån för utopiska visioner. Det är synd, för de flesta är nog ett avskaffande av arbetet en alltför främmande, och ovälkommen, tanke. Men att däremot inte arbeta mer än nödvändigt, att inte vaska sitt liv, är nog lättare att förhålla sig till . Som Paulsen påpekar så hör man sällan folk önska att de hade lagt mindre tid på vänner och familj – men mer på sitt arbete.

Publicerad i Östersunds-Posten

Tv-krönika: ett med naturen

Tre vargar nafsar och buffar på Shaun Ellis, en före detta marinsoldat som med sitt långa hår, sitt trubbiga ansikte och sin kralliga kropp ser ut att platsa i hårdrocksgruppen Manowar. I dokumentären Vargmannen skildras hans arbete som surrogatalfahanne åt tre vargvalpar. Han lever tillsammans med dem dygnet runt i ett hägn för att uppfostra dem så likt en riktig vargförälder som möjligt. Han lär dem att yla, nafsar dem i strupen och släpar hem middagskadaver som han själv tar första tuggan ur. På detta vis ska han förbereda dem för ett liv som vilda vargar.

Ellis kan beskrivas som en förnuftig variant av björnkramaren Timothy Treadwell, som skildrades i dokumentären The Grizzly Man. Treadwell saknade dock Ellis vetenskapliga perspektiv. Istället pratade han babyspråk med bjässarna i tron att de hade en ömsesidig, empatisk förståelse, vilket, tragisk nog, utmynnade i att en av hans protegéer till slut åt upp honom. Men gemensamt för Ellis och Treadwell är att de inte enbart strävar efter att förstå djuren – de vill även själva bli förstådda, accepterade, av sina studieobjekt. Lockelsen som djurens till synes okomplicerade liv utgör fångades också träffande i humorserien Ingen bor i skogen. En av deras karaktärer, en sorgsen misantrop med utväxt, färgat hår, önskar att tappa minnet - genom trubbigt våld mot huvudet – så att han kan glömma bort att vara människa och bli uppfostrad på nytt av djur. Sitt nya liv tänker han sig så här: ”Jag vill ha mat, jag vill fortplanta mig. Äta något, ligga med någon. Det är det enda. Det är drömmen, för mig alltså”.

I botten finns det en civilisationskritik som går längre än David Thoreaus (som skrev essän Walden om sina två år i vildmarken) tanke om att leva ett enkelt liv i samklang med naturen: det handlar om att bli en oskiljbar del av naturen. För ”mänskligt” är inte något odelat positivt. Krig, förtryck och ett taskigt beteende mot naturen ses som bevis på att vi nog inte är guds utvalda härskare på jorden utan snarare nyckfulla despoter. I efterklangen av denna besvikelse över vår existens blir det lättare att förstå misantropen i Ingen bor i skogen. I sin lista över favoritdjurfamiljer placerar han älgen som tvåa: ”jag tror att älgarna skulle acceptera mig mer som den jag är. Älgmamman: hård men rättvis. Älgpappan: sprallig, rolig förebild.”

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika

Dagen efter Robinsonfinalen vrider Aftonbladet det sista ur trasan: ”TV4 fixade inte party - katastrof”. Den exekutiva producenten för programmet försvarar sig med att deltagarna i överlevnadstävlingen borde vara förmögna att styra upp en fest själva. Det är en rimlig poäng: att gå ut på krogen är något som de flesta klantskallar klarar av, det har alla som någon gång åkt nattbus sett. Men problemet är inte främst av logistisk natur: ”När vi var i Filippinerna var vi höstens stora stjärnor och sedan kan de inte ens dra ihop en liten fest” konstaterar en av de besvikna överlevarna. Deras känsla är befogad: för även om programmet inte floppade i år så gjorde deltagarnas kändisskap det. De har varit lika bra på att tjafsa och svälta som tidigare deltagare, men marknaden är helt enkelt mättad. För Robinson måste inte bara konkurrera med andra dokusåpor om att sätta ett prefix före Nisse i Hökarängen, utan även med de dagliga relations-, yrkes- och talangsåporna.

Utöver detta har den trånga arbetsmarknaden för tv-kändisar fått konkurrens från oväntat håll. När en rad dokusåpakändisar, som Carolina Gynning och Linda Rosing, gav sig in i bokbranschen blev många författare rasande. Björn Ranelid deklarerade, till exempel, att han som inte längre tänkte kalla sig för författare. Och kanske är det också för att hämnas på ”bokbrudarna” som han har gett sig in i deras bransch? För tillsammans med Marcus Birro och Thomas Bodström är han ett exempel på människor som har varit kända för sin gärning – men numera vill bli kända som kändisar. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som tycker att kultur har ”en negativ klang”, är säkert väldigt nöjd med att de har förstått vikten av att sälja sig själva. Hur som helst är cirkeln sluten – kändisar blir författare och författare blir kändisar.

Problemet är att vi göder fler tv-personligheter än vad som ryms i det ömtåliga ekosystem som svensk show biz utgör. Därför är en återgång till ett mer småskaligt kändisbruk nödvändigt. På Spårets succé kan delvis förklaras utifrån en sådan medvetenhet. Istället för att basera programmet på bartenders och bönder – som skiljs från sina naturliga habitat - använder man sig av kändisar som redan blivit hyllade för att ha skrivit en bok eller hoppat högst (flest gånger). Deras bekräftelsebehov kan således stillas på annat håll. Värre var det när Robinson-Robbans stjärna började dala: han målade kroppen blå, han doppade sin penis i sprit på stadshotell, han ljög om att han hade räddat en kvinna från ett våldtäktsförsök och dömdes för falskt larm. Slutligen ställde han upp i en talangtävling och åt tretton korvar på tid. Å andra sidan skrev Marcus Birro ett debattinlägg om hur missförstådd han var efter att ha vunnit På Spåret tidigare i år. Men tänk om han inte hade sitt radiojobb, sitt tv-jobb och sina romaner: hur många korvar skulle han inte bli tvungen att äta då?

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika: varje kilometer från Stockholm

En av prins Carl Philips sysselsättningar är fotografi. Utöver en serie från Botaniska trädgården i Uppsala har han även ställt ut fotografier av hemlösa missbrukare. Förutom att tanken är lite obehaglig, en Höghet som studerar de längst ner, så känns projektet också onödigt. Varför leta spännande objekt när han har Sveriges mest exotiska miljö i sitt eget barndomshem? Men så känner väl inte han. Varför ta kort på farsan och morsan, liksom.

På samma sätt resonerar nog många tv-produktionsbolag. Om idén är att skildra livet på ett varuhus räcker det inte att ta med sig kameran till NK. Verkligheten måste vara främmande för att kännas äkta: som turisternas fantasier om det sorglösa livet i Thailand, som rockjournalisternas dröm om att växa upp på the wrong side of the tracks. Framförallt gäller detta om ambitionen är att mejsla fram några komiska karaktärer snarare än att skildra riktiga människor. Därför stiger andelen trombondriven cirkusmusik markant med varje kilometer som kameran rör sig från Stockholm. En geografisk och kulturell distans som gör det enklare att göra underhållning av människors liv. I programmet Böda camping får vi åka hem till en raggare som bor kvar ensam i föräldrahemmet. Han får prata om vilken mat han lagar och får visa upp sina oanvända prydnadsglas. I serien Ullared följer vi familjen med en farsa som helst vill dricka grogg och en mamma som tvångsmässigt och dagligen handlar för flera tusen kronor. De är inte riktigt kloka de där verklighetens folk, som Obelix säger.

Det ser annorlunda ut när dokumentärfilmarna närmar sig sin egen verklighet. Serien Rebecca & Fiona handlar om två musiker och dj:s i Stockholm. Fokus ligger på hur driftiga och kompetenta det är och slapstickmusik och pinsamheter lyser med sin frånvaro. Trots att serien till stor del utspelar sig i klubbmiljö är fylla, tjafs och spyor förvånansvärt frånvarande. Serien påminner lite om den typ av rockumentärer som beställs av skivbolag, där alla är väldigt entusiastiska, stöttande och förstående. Men den stora skillnaden är vem som ges tolkningsföreträde. Det märks främst i det sympatiska draget att låta Rebecca & Fiona prata själv – istället för de skojfriska och nedlåtande speakerröster som har blivit praxis inom realityserier. Redan i vinjetten av Rebecca & Fiona sätts tonen med citaten ”vi är fan världens bästa dj:s” och ”vi bryr oss inte om något sådant där, allt sådant där tycker vi är töntigt, allt sådant som killar håller på med”. Ett avsnitt av Ullared börjar med att lagerarbetaren Morgan har svårt att ta sig upp ur en frisörsstol, en tant som sjunger lite falskt och en förståndshandikappad kille som säger ”ur vägen”. Tv:n lär oss mycket om det framför kameran – men lika mycket om vilka som står bakom.

Publicerad i Arbetaren

Krönika

Enligt Skatteverket är jag snart trettio år. Det kan vara svårt att ta in, trots åldersmarkörer som diskbråck och flyende hårfäste. Som tur är kan kanske teknikens utveckling erbjuda mig en förankring till historien. Jag har trots allt upplevt en tid före internet, då skoluppsatser gjordes genom att skriva av Nationalencyklopedien istället för att klipp och klistra från Wikipedia. Men framförallt har jag upplevt hur teknik föds och dör. Det är inget man gör över ett sommarlov (med undantag för minicallen och cashkortet, det var väl exakt ett sommarlov).

Jag kommer ihåg tiden före cd-skivan, då vinylskivan fortfarande kallades för lp: long play. En term som höll sig kvar så länge de små laserplattorna var en pigg och futuristisk utmanare. När cd:n vann herraväldet över våra stereoapparater började lp:n istället att kallas för vinylskiva. Samtidigt blev den rätt häftig. Att välja det otympligare mediet med brus, repor och sidbyten var ett sätt att visa att man brydde sig lite extra om musik. Men nu är det alltså cd:ns tur att kippa efter luft som en nyfångad fisk, med en kanske ännu osäkrare framtid till mötes än lp-skivan. Det finns inte mycket som talar för compact discspelaren längre. Så jag går till Hi-Fi Klubben och köper en ny.

Jag säger att det är roligare så än att lyssna från datorn. Men det är väl inte bara därför. Det är en sista rest av ett liv jag hade och inte längre har. Som inte går att återskapa, en ungdom faktiskt. Lika främmande och irrelevant som den sagovärld femtiotalisterna korvstoppat oss med. Vissa detaljer känns nästan som att de inte ens tillhörde min generation: att vi åkte tåg med pappersbiljetter, med rökrum där ledsna, städade alkoholister samlades med blåögda och rödögda gymnasister i Fjällrävenjackor. Att vi stod på Skivhörnan och provlyssnade skivor, övervägde varje inköp lika noggrant som mina jämnåriga väljer namn till sina barn idag.

Det som var nytt för min generation, de tidiga åttiotalisterna, sena sjuttiotalisterna, var att vi inte fick höra att allt var möjligt utan att allt hade varit möjligt. Men det visade sig att de hade fel – saker som syntes omöjliga har blivit möjliga. Det socialdemokratiska folkhemmet, som länge verkade vara det enda möjliga alternativet - en pragmatisk kombination av vänsterns utopier och näringslivets krav - kunde tydligen också gå sönder. Och det samhälle där kravet ställdes på en rejäl pension innan guldklockan känns främmande. Vem i min generation kommer någonsin uppleva trettio år inom samma tjänst? Och vad det gäller pensionen så har vi ersatt den med något slags aktiespel som ingen riktigt förstår. Allt är möjligt – men det medför inte att saker blir bättre för det. Och att ha väldigt många val gör inte nödvändigtvis alternativen bättre. Kanske är det därför jag köper en ny cd istället för (det i sannings namn mycket förnuftigare alternativet) en bluray-spelare för femhundra spänn. Och det kanske är därför jag får panikkänslor av framtidens lägenhet med en läsplatta och slimmad stereo men inga skivor, böcker och blinkande apparater. Eller så är det helt enkelt för jag att är en gubbe. Grattis på trettioårsdagen.

Publicerad i Östersunds-Posten

Ipad - ett platt fall för det fria ordet

”Väntan är över” ropade Expressen i veckan.
”Äntligen!” svarade Aftonbladet.
Ipaden är släppt och vi ska äntligen ”bläddra bland webbsidor, skriva e-post, visa bilder och titta på film”. På lanseringsdagen smäller Aftonbladet till med ett reportage från kön utanför Media Markt, en guide till att ”bli expert” på sin Ipad samt en intervju med hockeyspelaren Staffan Kronwall i Djurgården. Han tycker att Ipaden ”är grym”.

Att ett teknikföretag, och endast ett, bevakas med denna okritiska uppsluppenhet är märkligt. Apples kontroll över mjukvaran till Ipaden begränsar sig nämligen inte enbart till tekniska aspekter utan rör även innehållet.Vilket innehåll som är tillåtet regleras av företagets riktlinjer i ”App Store Guidelines”. Exempel på ämnen som måste undvikas är pornografi, våldsamheter och religionskritik. Apple ger följande råd: ”Om du vill kritisera en religion, skriv en bok. Om du vill beskriva sex, skriv en bok eller en låt eller skapa en medicinsk app.” En app som inte blivit godkänd heter Freedom time och var helt enkelt en klocka som räknade ner George W Bushs återstående dagar som president. Den ansågs för politiskt känslig. I Storbritannien har även modetidningen Dazed & Confused blivit censurerad. Bortretuscherade bröstvårtor gav Ipad-utgåvan öknamnet ”The Iran Edition”. Den svenska förlagsvärlden har också påverkats. Serieförlaget Galago fick finna sig i att censurera rutor som innehöll nakenhet i e-boksutgåvan av Mats Jonssons seriealbum Hey Princess.

Rätten att se Mats Jonssons självbiografiska genitalier är kanske ingen viktig fråga i sig, men desto mer oroande är det att Apple gör en moralisk och konstnärlig bedömning av enskilda verk. Något Apples vd Steve Jobs inte ser något problem i: ”Vi tycker faktiskt att vi har ett moraliskt ansvar i att hålla porren borta från Iphonen” skrev han tidigare i år i ett mejl till journalisten Ryan Tate. Även om det är frivilligt att använda sig av Apples plattform kan deras censurregler innebära ett demokratiskt problem. Företaget är en mäktig aktör på marknaden och påverkar i hög grad hur nyheter och litteratur presenteras. De blir ett extra filter mellan författaren och läsaren. Apples villkor kan även leda till en, medveten eller omedveten, självcensur. För om ett förlag eller en redaktion ständigt måste justera texter och bilder efter Apples krav skulle en logisk, tidsbesparande, åtgärd vara att redan i början av produktionen anpassa sig efter kraven. Bokförlaget Vertigo meddelade i somras att de överger e-boken, bland annat på grund av osäkerheten i att passera Apples nålsöga. Kommer andra förlag i marginalen våga ställa sig utanför och missa en stor potentiell kundgrupp?

Dessa oroande scenarier är frånvarande i den svenska rapporteringen kring Apples produkter. Pressutskick från iPravda om att Ipaden är en revolutionerande innovation behandlas som information snarare än reklam. Apples självutnämnda gräsrotsrörelse bekymrar sig inte alls. På Facebook och Twitter ställer de upp i rak formation med Steve Jobs lilla vita i bröstfickan, upprepandes sina satsläror: ”Android sprider porr och virus” och ”Windows är ondskans axelmakt”.

Publicerad i Aftonbladet.

Tv-krönika

Ebbas stil är inte bara titeln på en bok av journalisten Ebba von Sydow utan även namnet på hennes nya modeprogram på SVT2. Upplägget känns igen från kvällstidningarnas modebilagor: tydligt personfokus, lite text och många bilder. Varje avsnitt inleds med att Ebba småpratar med en bloggare eller journalist, på en så friktionsfri nivå som möjligt. När Bons chefredaktör Marina Kereklidou säger att det roligaste med arbetet är att göra skillnad skippar Ebba följdfrågorna hur och för vem och frågar istället vilka de coolaste kändisar hon träffat är.
Till största del består programmet av inköpt och färdigproducerat material: Ebba figurerar endast i två korta snuttar i början och slutet av varje program. Hon verkar snarare fungera som ett slags kvalitetsmärkning, ett varumärke att klistra på en färdig produkt. I inslag från visningar i London och New York möter vi branschmänniskor som är exalterade över allt på och kring catwalken och på besök i klädbutiker får företagens representanter tala fritt och kärleksfullt om sitt märke. Frånvaron av kritiska frågor kan nog bara överträffas av hur Apple-trogna teknikjournalister skriver av pressreleaser från iPravda.

Ebbas stil lovar att ta mode på allvar, ett återkommande – och lite märkligt - löfte när det handlar om populärkultur: är en motsatt inställning ett alternativ? Men när jag ser programmet undrar jag om min tolkning av ordet allvar skiljer sig från SVT:s. För jag tänker mig att det ändå borde innebära något slags kritiskt tänkande. Å andra sidan är denna tolkning av allvar inget unikt för Ebbas stil, eller modejournalistik för den delen. Sport, rock och religion betraktas ju ofta med detta blåögda allvar - en brist på reflektion som misstas för respekt. Som den ödmjuka vördnaden inför skattesmitande idrottsmän eller svinande rockstjärnor. Eller i hur kristendomen betonar att det viktigaste är att tro, inte att veta.

Just kopplingen mellan modejournalistik och religion är nog starkare än vad vi föreställer oss, då trender ofta betraktas som något mystiskt, närmast metafysiskt. Detta märks främst i ordval: man spekulerar inte i nästa trendiga färg, utan man tror på färgen. Något blir inte heller populärt, det blir stort. Man pratar om vad som är viktigt och måsten, ord som alla bär religiösa och moralfilosofiska konnotationer. Och framförallt så verkar trenderna inte betraktas som något skapat av aktörerna inom modevärlden utan något som kommer. En obeskrivlig naturkraft som inte kan - eller får - ifrågasättas av de renläriga. En kulturvärldens motsvarighet till en intelligent design med Ebba von Sydow som modekyrkans ärkebiskop.

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika

I Olga Isabelle Saulidotters flickrum hänger två hjärtformade lappar. På ena står det ”känd = rik”, på den andra ”posetivt tänkande”. Hon är en av deltagarna i SVT:s dokusåpa Ung och bortskämd. Jag kommer att tänka på MTV:s klassiska klasshatsprogram My Super Sweet 16, där amerikanska barn får sportbilar inslagna i rosetter och Puff Daddy som hemlig gäst på sin födelsedagsfest. Idén om uppfostran är likadan i de båda programmen: om man behandlar barn som superstjärnor så blir de superstjärnor. Det är samma meritokratiska tanke som håller överklassen uppe: om förtjänst leder till rikedom är rikedom i sin tur ett tecken på förtjänst. Enligt samma logik borde skapandet av en framgångsrik livsstil medföra framgång.

Även om ingen vill kalla sig själv för brat har livsstilens ideal och markörer ändå slagit igenom på bred front: från Stureplans ”pappa betalar” och småstadskrogarnas kotlettfrisyrer och kavajer till kulturmedelklassens vurmande för Brideshead Revisited och den melankoliska adelsmannen. Inte minst syns det på kultursidornas språk: utsökt och charmerande har ersatt fett och grymt som identitetsskapande adjektiv. Att vara känd som bortskämt rikemansbarn är efter Paris Hilton och systrarna Kardashian inte längre något märkligt. Som en av deltagarna, Daniel Pars, förklarar: ”Vi curlingbarn har alltid varit stigmatiserade. Skillnaden är att vi inte längre skäms”. De kanske inte heller ska skämmas. Det liv de Unga och bortskämda lever är helt i enlighet med samhällets individualistiska och självförverkligande ideologi. När Olga Isabelle säger att hon inte hinner blogga om hon måste städa är det ingen skillnad mot journalisten som använder sig av RUT-tjänster. Hennes mamma berättar stolt att dottern ska ha en jungfru när hon blir rik och förstår inte varför hon ska städa själv: ”Nu har vi en regering som tycker att det är helt okej att vi tar hem folk som gör det åt en”.

Men ändå äcklas vi av just den här typen av curling. Handlingarna blir så symboliska: en mamma åker sex mil för att servera frukost, en kille spelar datorspel när mamma städar hans lägenhet. Vi äcklas men frågar oss inte varför. För om problemet är det friktionslösa livet och synen på ungdomarna som en aristokrati borde vi se åt ett annat håll. Den curling som de övre samhällskikten kan ägna sig åt är mer effektiv. De kan hjälpa sina barn med lägenheter och kontakter så länge de utför en symbolisk motprestation, kanske läsa på Handelshögskolan så att det väntande styrelseuppdraget verkar baserat på meriter istället för på arv. Olga Isabelle vill också göra sin mamma stolt, hon lovar henne en rosa Cadillac när hon blir rik. Men det misstag de Unga och bortskämdas föräldrar gör - som leder till så mycket hat - är att de bryter mot det meritokratiska kontraktet. De bortser från att barnen måste ge sken av att förtjäna sin framgång. Det måste skötas snyggt. Den ideala föräldern verkar enligt curlingaristokratin Wallenbergs valspråk: ”att vara, men inte synas”. Banan ska sopas av osynliga sopar så att barnet kan glida fram genom livet av vad som verkar vara egen kraft.

Publicerad i Arbetaren.