Men vad fan ska man göra med sitt liv, hur ska man bli lycklig?
I Hanna Hellquists Jakten på lycka får vi inget enkelt svar på frågan, men den ställs på ett underhållande sätt. I ett av programmen, som undersöker tvåsamhetens för- och nackdelar, träffar hon tsunamiöverlevaren Pigge Werkelin (för) och författaren och debattören Maria Sveland (mot). Båda möts med samma oförställda och nyfikna attityd. Pigge pratar varmt om att ”man idkar kärlek, pillar på varandra, leker och knullar”. Hanna säger ”oj” med en chockad min. Maria pratar om avsmaken för vardagsgeggandet.
En annan infallsvinkel till detta existentiella problem får vi i programmet 99 saker man måste göra innan man dör med programledarna Erik och Mackan, som är TV6:s motsvarighet till Fredrik och Filip. Om Hellquists gjorde research bland självhjälpslitteratur och akademisk lyckoforskning så letade Erik & Mackan istället efter svaren på de stora frågorna i Teknikmagasinet och Stora dassboken. En till profilerad svensk duo ”sköna killar” utöver Fredrik och Filip borde vara överflödigt, tänkte jag. Naivt av mig. Snarare verkar TV6,med sin målgrupp av unga män, ha hittat helt rätt. Efter att ha söktlite på nätet visade det sig att både Erik och Mackan och sköna killar isig verkar vara omåttligt populära. Jag hamnade på hemsidor som freeride.se (skibumkollektiv söker skön kille), backpacking.se (backpacker söker skön kille att resa med) och framförallt på youtube (”skön kille” verkar nästan vara lika populärt som ”funny cat”). Om man utgår från Erik och Mackans lista verkar sköningar gilla det här: hoppa bungyjump, spela världens mest extrema golfhål, åka träskbåt med träskoriginal i camo, kombinera paintball och go-cart, bila tvärsöver USA.
Sköna killars värld är ett expanderat pojkrum – där tjejer är lika frånvarande som ointressanta. Någon uttalad ideologi bakom sköna killars livsstil finns inte. Snarare är avsaknad av sådan en nödvändighet. När det plötsligt framgick att semesterparadiset Egypten var en diktatur var det många nyss hemkomna från Sharm el sheikh som tog avstånd från detta genom att retweeta revolutionen på twitter. Jag tror inte sköna killar ens ids göra det. De konstaterar bara att det är ”fett osoft med krig” och dyker i Thailand istället. Men trots detta politiska ointresse har de ändå en sak gemensamt med Maria Sveland: sköna killar gillar inte heller vardagsgeggandet.
Popartisten Markus Krunegård sjöng för något år sedan att ”hela livet var ett disco”. För Erik & Mackan – och deras gelikar – är hela livet en kick-off med firman, en klassresa (inte som i Anneli Jordahl utan som i 9B), en repmånad, en svensexa.
Publicerad i Arbetaren.
fredag 25 mars 2011
Tv-krönika
måndag 14 mars 2011
Tv-krönika
Dox-dokumentären DeVilles handlar om Teri Lee och Shawn Gearys. Hon jobbar med burlesk, en sorts retrostriptease, och ser ut som en 50-talsböna. Han repar med sitt punkband i källaren och ser nästan ut som Joe Strummer. De bor i ett hus som är inrett som en blandning mellan en secondhandaffär och Bill Comptons kåk i True Blood. Dokumentären tar fasta på de inbyggda konflikter som uppstår för de som strävar efter att leva som vampyrer; drömmer om evig ungdom; blickar tillbaka på en förlorad värld. En fåfäng önskan att stanna tiden med veteranbilar och vintageklänningar som gör förgängligheten både tydligare och sorgligare. Under en hemmafest – där deras yngre vänner intygar hur coola och unga de är – krackelerar fasaden. Ett tjafs som startar med frågan om när Shawn egentligen blev punkare (-75 eller -79) utmynnar i anklagelser om otrohet och falskhet. Teri Lee skriker så att det distar. Shawn backar undan med martyrkortet: ”om du inte lyssnar är det ingen idé att jag är här”. Jag tappar intresset.
För bortom estetiken är det samma gamla visa som dagligen ältas i dokusåpor. Det är en sorglig insikt: dels att jag relaterar till konflikter genom dokusåpor men, framförallt, hur ointresserad jag är. Visst, det spelar nog roll att jag har ett (förhoppningsvis) stabilt förhållande. Är man olyckligt kär, till exempel, så blir ju allting som nuddar vid sin egen erfarenhet intressant. Som min nydumpade kompis som – till sin egen förvåning – grät till Beautiful Girls med Sean Kingston på radion (You're way to beautiful girl / That's why it'll never work).
Men det är nog inte bara jag som känner så här. För förut var känslor och relationer något privat. Vi letade efter filmer, böcker, musik som kunde beskriva det vi kände inom oss. Underhållning var Gunde Svan och Agneta Sjödin som ropade ”heja heja”. Något konstruerat och främmande. Idag är det tvärtom: den mest strömlinjeformade, snabbmatsliknande, underhållningen som går att producera bygger på att vanliga människor ska lipa, svika och bli svikna. Dokusåporna ville skildra det verkliga livet och lyckades. Så väl att livet började imitera dokusåporna. Frasen ”jag hatar falska människor” går inte längre att tänka sig utan att se fånggården i Big Brother framför sig.
En av nycklarna till komediserien The Offices framgångar var att David Brent pratade rakt in i kameran. För det är så vi ser på äkthet: att vara medveten om det regisserade. Om karatefilmerna på åttiotalet fick oss att träna på höga sparkar, om Fame tände en dröm om att dansa på fontäner, så sporrar Big Brother oss till att prata ut om ”falska människor”. Det är det som programmens skadliga inverkan består av, inte spriten eller sexet. Och dagens deltagare är förberedda vad det handlar om när de säger att de gillar det sociala spelet (det vill säga att irritera, konspirera och manipulera). Deras karaktärer skapas inte framför kamerorna utan långt innan, i tv-soffan. Som en deltagare i senaste säsongen av Big Brother säger: ”Det verkar vara en illusion men det är vår verklighet”.
Publicerad i Arbetaren.
För bortom estetiken är det samma gamla visa som dagligen ältas i dokusåpor. Det är en sorglig insikt: dels att jag relaterar till konflikter genom dokusåpor men, framförallt, hur ointresserad jag är. Visst, det spelar nog roll att jag har ett (förhoppningsvis) stabilt förhållande. Är man olyckligt kär, till exempel, så blir ju allting som nuddar vid sin egen erfarenhet intressant. Som min nydumpade kompis som – till sin egen förvåning – grät till Beautiful Girls med Sean Kingston på radion (You're way to beautiful girl / That's why it'll never work).
Men det är nog inte bara jag som känner så här. För förut var känslor och relationer något privat. Vi letade efter filmer, böcker, musik som kunde beskriva det vi kände inom oss. Underhållning var Gunde Svan och Agneta Sjödin som ropade ”heja heja”. Något konstruerat och främmande. Idag är det tvärtom: den mest strömlinjeformade, snabbmatsliknande, underhållningen som går att producera bygger på att vanliga människor ska lipa, svika och bli svikna. Dokusåporna ville skildra det verkliga livet och lyckades. Så väl att livet började imitera dokusåporna. Frasen ”jag hatar falska människor” går inte längre att tänka sig utan att se fånggården i Big Brother framför sig.
En av nycklarna till komediserien The Offices framgångar var att David Brent pratade rakt in i kameran. För det är så vi ser på äkthet: att vara medveten om det regisserade. Om karatefilmerna på åttiotalet fick oss att träna på höga sparkar, om Fame tände en dröm om att dansa på fontäner, så sporrar Big Brother oss till att prata ut om ”falska människor”. Det är det som programmens skadliga inverkan består av, inte spriten eller sexet. Och dagens deltagare är förberedda vad det handlar om när de säger att de gillar det sociala spelet (det vill säga att irritera, konspirera och manipulera). Deras karaktärer skapas inte framför kamerorna utan långt innan, i tv-soffan. Som en deltagare i senaste säsongen av Big Brother säger: ”Det verkar vara en illusion men det är vår verklighet”.
Publicerad i Arbetaren.
tisdag 1 mars 2011
Tv-krönika: Skärgårdsdröm
I ett ombyggt vattentorn visar en pil, ristad i fönstrets marmorskiva, riktningen mot New York. ”6075 km rakt över. Det är en ganska härlig känsla” myser programledaren Madeleine Elfstrand och visar resten av objektet ”i tre etage”, med ett utgångspris på 25 miljoner. I programmet Skärgårdsdröm, som sänds på TV8, agerar hon mäklare åt ”familjer, singlar och par” som letar efter ett havsnära boende.
Serien får Solsidans Mickan och Fredde att verka intellektuella och anspråkslösa. Och, i likhet med Solsidan, så är vetskapen om att jag aldrig kommer bli rik nog för dessa sammanhang ganska skön. Både programledaren och det spekulerande paret pratar den sorts märkliga mäklarprosa (deras ”tänk” kring språk, ”så att säga”) funktion är lika svår att förstå som dess ursprung. Köket kallas för arbetsyta – antigen är det ett sätt att uppvärdera traditionella kvinnosysslor eller så associeras kök till inhyrd arbetskraft. Vardagsrummet beskrivs, avslappnat, som ”en yta där lek och vardagsliv kan mötas”.
Den som svär har dåligt ordförråd fick jag höra när jag var liten. Jag vettefan. Skärgårdsdröm är lika befriat från svordomar – och känsloyttringar i stort – som det är fattigt på adjektiv. ”Fantastiskt”, ”underbart” och ”härligt” – så kan hela dialogen sammanfattas. Köparnas språk är lika stelt som mäklarens, de tilltalas av alla fantastiska objekt och ytor med möjligheter. Ett manlig köpare säger lyriskt: ”det är en skärgårdsdröm”. Jag vet inte vilken tanke som är mest nedslående: att det skulle vara hans vanliga språkbruk eller att en manusförfattare har skrivit den repliken för ett program som faktiskt heter Skärgårdsdröm.
Som underhållning kan det beskrivas som samma typ av intellektuell misshandel det innebär att läsa mäklarbilagor eller prata med främlingar i en krogkö. Hjärnan skriker efter stimulans, den knorrar och morrar som en utsvulten mage. Och inte blir det bättre av musiken, uteslutande bestående av mysrunkandes akustiska gitarrer, varsamt understödda av djembetrummor, syntmattor och maracas. Rum 101 innehåller det värsta man kan tänka sig i George Orwells 1984. Om rockbandet Foo Fighters redan skulle vara uppbokade under min internering är jag säker på att Skärgårdsdröm skulle visas. Dessutom utan reklam. För det enda motivet jag kan tänka mig till att producera detta program, som det redan finns ett otal engelska varianter av, är att reklampauserna ska framstå i bättre dager. I jämförelse med den tvättmedelsestetik som serien präglas av framstår ICA-Stig som en karaktär med många bottnar och Boxer-Robert som Janne Josefsson.
Serien får Solsidans Mickan och Fredde att verka intellektuella och anspråkslösa. Och, i likhet med Solsidan, så är vetskapen om att jag aldrig kommer bli rik nog för dessa sammanhang ganska skön. Både programledaren och det spekulerande paret pratar den sorts märkliga mäklarprosa (deras ”tänk” kring språk, ”så att säga”) funktion är lika svår att förstå som dess ursprung. Köket kallas för arbetsyta – antigen är det ett sätt att uppvärdera traditionella kvinnosysslor eller så associeras kök till inhyrd arbetskraft. Vardagsrummet beskrivs, avslappnat, som ”en yta där lek och vardagsliv kan mötas”.
Den som svär har dåligt ordförråd fick jag höra när jag var liten. Jag vettefan. Skärgårdsdröm är lika befriat från svordomar – och känsloyttringar i stort – som det är fattigt på adjektiv. ”Fantastiskt”, ”underbart” och ”härligt” – så kan hela dialogen sammanfattas. Köparnas språk är lika stelt som mäklarens, de tilltalas av alla fantastiska objekt och ytor med möjligheter. Ett manlig köpare säger lyriskt: ”det är en skärgårdsdröm”. Jag vet inte vilken tanke som är mest nedslående: att det skulle vara hans vanliga språkbruk eller att en manusförfattare har skrivit den repliken för ett program som faktiskt heter Skärgårdsdröm.
Som underhållning kan det beskrivas som samma typ av intellektuell misshandel det innebär att läsa mäklarbilagor eller prata med främlingar i en krogkö. Hjärnan skriker efter stimulans, den knorrar och morrar som en utsvulten mage. Och inte blir det bättre av musiken, uteslutande bestående av mysrunkandes akustiska gitarrer, varsamt understödda av djembetrummor, syntmattor och maracas. Rum 101 innehåller det värsta man kan tänka sig i George Orwells 1984. Om rockbandet Foo Fighters redan skulle vara uppbokade under min internering är jag säker på att Skärgårdsdröm skulle visas. Dessutom utan reklam. För det enda motivet jag kan tänka mig till att producera detta program, som det redan finns ett otal engelska varianter av, är att reklampauserna ska framstå i bättre dager. I jämförelse med den tvättmedelsestetik som serien präglas av framstår ICA-Stig som en karaktär med många bottnar och Boxer-Robert som Janne Josefsson.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)