Infantila klappar på norrlänningarnas huvuden

Dansbanan i Täfteå är klassisk klapp-på-huvudetunderhållning av samma snitt som Ullared, Böda camping, Ensam mamma söker eller vad som helst med Linda Isaksson. Den typ av program med ett tonfall som annars brukas reserveras för mycket gamla eller mycket unga människor. Serien utspelar sig ”ute i landet”. Så medan kameran sveper över ängarna i vinjetter gnetar ett gäng fioler i bakgrunden. Speakerrösten är långsam och rejäl. Han säger bonnen istället för bonden – för att prata till bönner på bönders vis – och en karaktärs personlighet sammanfattar han med meningen ”han är lite eljest”. Med en dialektal touch istället för stockholmska låter elakheten mustig och varm. Som att den sägs i all välmening ute vid postlådorna.

Produktionsbolaget Baluba vill visa att de, precis som oljebolaget BP:s Carl-Henric Svanberg, är nere med ”the little people”. Inte minst märks det i manuset, som verkar vara skrivet för målgruppen småfolk, alltså barn. Inte sedan adventskalendern har en sådan infantil prosa hörts på SVT. Så här introduceras en av karaktärerna: ”Taxi-Kjell är den första vi stöter på. Han kör gästerna till och från logen. Han är nog Västerbottens mest originella chaufför.” I nästa avsnitt får vi se honom ta hand om bilen: ”Förra dansen blev det ingen körning. Men skam den som ger sig. Någon borde vilja åka med en nyputsad taxi som gått nästan hundratusen mil.” Tut-tut säger Taxi-Kjells bil.

Men det som verkligen irriterar med det här programmet är, som så ofta när Norrland ska skildras, urvalet. För Täfteå är inte, som det sägs i vinjetten, främst känt för dansbanan. Fråga någon under trettio i Umeå så säger de nog lika gärna Täfteåfestivalen – en festival med punk, reggae, indie och lite lagom ungdomsfylla. Men en sådan bild av Norrland, där unga människor är kreativa och skapar något i periferin av Stockholm, till och med av Umeå, har ingen plats på tv. Istället får vi höra några ungdomar säga det vanliga, om att det inte finns något att göra. Om hur de ska flytta in till staden efter skolan. Och så motbilden så klart – killen som pratar lite för engagerat om sin bil och om bilkörning i allmänhet. Så där som man blir om man blir kvar.

För så är det ständigt: till och med den som flyttar tillbaka till sin norrländska födelseort måste försvara sig, i alla fall förklara sig. Jag vet, för jag frågar själv: varför flyttade du hem, hur känns det? Samtidigt träffar man stockholmarna som flyttar ett kvarter från morsan och sedan slänger flyttkartongerna för gott, utan att det är något mer med det. Varför frågar ingen dem, med mjuk, empatisk röst: ”hur kom det sig att du blev kvar”?

Publicerad i Östersunds-Posten

Tv-krönika

"Dö dö dö dö-dö dö dö-dö dö”, Coldplays Viva la vida-stråkar loopas i bakgrunden när ”nio personer och nio drömmar” gör entré i Utbildningsradions program Hotellpraktikanterna. Gänget med artonåringar från olika Hotell- och restaurangprogram tävlar om en betald praktikplats: priset måste säga något om dagens gymnasisters framtid, där en praktikplats framstår som ett drömscenario och ett fast jobb som en ren utopi.

Eleverna är omsorgsfullt castade: en spännig kille som lovar att ”jävlas med någon som jävlas med mig”, en kille som ser ut som en säsongare i Åre och har svårt med simultankapaciteten (både ordet och aktiviteten), en tjej som inte tilltalas av serviceyrkets krav på att le och en kille med backslick som omedelbart blir kallad för bög. En praktikant försover sig och får en utskällning av en Gordon Ramsay-influerad kock. En annan yngling pratar entusiastiskt om sig själv som hotellchef och en tredje menar att fixa frukostbuffé inte riktigt är hans grej. ”Jag är mer à la carte”.

Bilden som förmedlas av ungdomarna är att de är lata och naiva. Hårt arbete, lojalitet, plikt och dygd är för dem okända begrepp. Antigen så har de inga ambitioner alls eller så är de orealistiskt höga. Denna syn på ungdomars arbetsmoral innebär inget nytt, den är nog lika vanlig idag som på farfars tid. UR utvecklade också programmet efter en gemensam workshop med en tung företrädare för vuxenvärlden: fackförbundet Lärarnas Riksförbund. Utgångspunkten var att elever på yrkesförberedande program inte vara förberedda nog för praktiken, än mindre för yrkeslivet.

Programmets kusin på SVT, Klass 9A, har fått kritik för att den går för hårt mot enskilda lärare som framstår som inkompetenta, till exempel i en debattartikel på Lärarförbundets hemsida. I Hotellpraktikanterna undviker man detta dilemma genom att istället lägga skulden hos eleverna. Även om man skulle kunna tycka att ansvaret för att förbereda eleverna borde ligga hos lärarna. I alla fall delvis.

Lösningen i Hotellpraktikanterna är, som ofta i den här typen av utvecklingsprogram, att skaka om ungdomarna med en snabbkurs i ”verkliga livet” (alltså synonymt med arbetslivet). Denna verklighet är givetvis kantad av olika, mer eller mindre konstruerade, tävlingsmoment. Att ett fackförbund ställer sig bakom den här typen av pedagogik kan tyckas lite märkligt. Mer logiskt vore det istället om det var Svenskt Näringsliv som utvecklat idén. För dem är nämligen den här typen av program en ideologisk guldgruva: inte nog med att lön för arbetet framställs som en vinst istället för en rättighet, tävlingsformen lär dessutom eleverna att löntagare framförallt är varandras konkurrenter. Personlig utveckling måste alltid ske på sina kollegors bekostnad: There can only be one avlönad praktikant.

Publicerad i Arbetaren

Bokrecension: Roland Paulsen, Arbetssamhället

Förra sommaren kunde vi läsa om vaskning, alltså att beställa två flaskor champagne men be bartendern att hälla ut den ena för att slippa spruta ut den själv. Det visade sig emellertid vara en trend som förekom mer på tidningssidor än på barer, men det finns ändå anledning att känna indignation. En allvarligare form av slöseri pågår nämligen ständigt: arbetsvaskningen.

En aspekt av detta är överproduktionen: att mataffärer tvingas sätta lås på sina sopcontainrar för att ätbart avfall ska få ruttna ifred är ett exempel på detta – om växande sopberg inte är tillräckligt. Denna överflödiga produktion är inte bara följden av marknadsekonomiska mekanismer utan även en konsekvens av vad sociologen Roland Paulsen kallar för Arbetssamhället. Han menar att arbetet har blivit ett självändamål: vi ser inte längre arbete som ett medel mot välfärd utan som själva målet med välfärden. Vilket blev tydligt under förra årets valdebatt där alla sociala problem, vare sig det gällde fattigdom, sjukdom eller främlingskap, skulle botas genom att skapa nya jobb.

Att vi måste ”skapa jobb” pekar på en annan aspekt av arbetsvaskandet. Trots att vi lever i den högteknologiska, automatiserade framtid där robotar faktiskt redan utför många av våra sysslor, trots att vi tillverkar mer än vad vi behöver, trots att det är svårt att hitta nya arbetstillfällen så anpassar vi inte arbetstiden efter detta. Tvärtom så har vi inte arbetat så här mycket sedan den yngre industrialismen. Den ökade arbetsbelastningen hos de som har jobb föder en märklig paradox, för parallellt med diskussioner om att skapa mer arbetstillfällen diskuteras samtidigt arbetets baksidor i form av utbrändhet, stress och problem med ”livspusslet”. Vi jobbar alltså alldeles för mycket – eller inte alls. Precis som champagnen så vaskas allt för mycket arbete på för få personer.

Ur ett historiskt perspektiv är tanken om att skapa jobb både absurd och ny. Under den största delen av idéhistorien har arbetet - tvärtom - betraktas som något ont och förnedrande. Latinets ord för arbete, labor, kommer från ”extrem ansträngning förknippad med smärta”. Enligt kristendomen har arbetet varit en del av syndafallet: ”du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.” Arbetet har, helt enkelt, under mänsklighetens största del inte burit på någon annan mening än att mätta munnen. Först under industrialismen förändrades denna syn, då före detta jordbrukare fick lära sig att anpassa arbetsdagen efter klockan. En stor omställning från en arbetsrytm som tidigare följde årstider och behov. Nu fick också arbetet en moralisk aspekt, det blev en plikt som lärdes ut genom stämpelklockor för anställda och tvångsarbeten för arbetslösa. Arbetet var inte längre ett medel till ett mål, utan själva målet.

Idag ser vi inte längre arbete som enbart en plikt, utan även en rättighet. Enligt regeringen är rätten till arbete faktiskt en av de mänskliga rättigheterna. I diskussionen kring utförsäkringarna blev det dock tydligt att det inte är en frivillig rättighet. Argumentation följde nämligen två skiljda spår: arbete ska dels skänkas till de sjuka som en hälsoinsats, dels påtvingas de eventuella dagdrönare som ett krav. Den arbetslöse är både ett offer och en förövare i samhällets ögon. Synen på arbete som välfärd delas över blocken. I ett citat i Arbetssamhället säger Göran Persson: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva oroa sig för arbetslöshet och sjukdom.”. Hur kunde arbetarrörelsens utopiska visioner mynna ut i ”kravet” att få vara löntagare? För Paulsen kan detta förklaras utifrån en teori om det endimensionella tänkandet: vi ser det som är men inte det som skulle kunna vara. En ideologisk pragmatism som håller oss i ett tankemässigt järngrepp. Vi anpassar våra lösningar efter det samhälle vi lever i, inte efter det samhälle vi skulle vilja ha.

Den bristande logiken i arbetssamhället kan exemplifieras genom att se tillbaka på Sovjetunionens misslyckade planekonomi, där industrin strävade efter att fylla produktionsmål. Fabrikerna tillverkade lampor i gjutjärn för att de skulle väga mer och snabbare uppfylla sin viktkvot, oavsett vilket behov som fanns. För oss verkar det vansinnigt. Men i en jämförelse med dagens arbetsmarknadsprojekt, där vuxna människor tvingas på tipspromenad för att aktiveras, så är inte tanken så främmande. En produktion för produktionens skull eller ett arbete för arbetes skull. En överflödig kypare på en öststatsrestaurang eller en obetald praktikant som arbetsmarknadsåtgärd.

Men vilka alternativ finns? Arbetssamhällets avslutande kapitlet, med rubriken Alternativ, känns tyvärr lite tunt. Mest intressant är diskussionen kring medborgarlönen, ett förslag som ändå har nuddat vid realpolitiken. Annars verkar Paulsen undvika förslag som ryms inom ramen för dagens arbetssamhälle, som sextimmars arbetsdag, i förmån för utopiska visioner. Det är synd, för de flesta är nog ett avskaffande av arbetet en alltför främmande, och ovälkommen, tanke. Men att däremot inte arbeta mer än nödvändigt, att inte vaska sitt liv, är nog lättare att förhålla sig till . Som Paulsen påpekar så hör man sällan folk önska att de hade lagt mindre tid på vänner och familj – men mer på sitt arbete.

Publicerad i Östersunds-Posten