En av prins Carl Philips sysselsättningar är fotografi. Utöver en serie från Botaniska trädgården i Uppsala har han även ställt ut fotografier av hemlösa missbrukare. Förutom att tanken är lite obehaglig, en Höghet som studerar de längst ner, så känns projektet också onödigt. Varför leta spännande objekt när han har Sveriges mest exotiska miljö i sitt eget barndomshem? Men så känner väl inte han. Varför ta kort på farsan och morsan, liksom.
På samma sätt resonerar nog många tv-produktionsbolag. Om idén är att skildra livet på ett varuhus räcker det inte att ta med sig kameran till NK. Verkligheten måste vara främmande för att kännas äkta: som turisternas fantasier om det sorglösa livet i Thailand, som rockjournalisternas dröm om att växa upp på the wrong side of the tracks. Framförallt gäller detta om ambitionen är att mejsla fram några komiska karaktärer snarare än att skildra riktiga människor. Därför stiger andelen trombondriven cirkusmusik markant med varje kilometer som kameran rör sig från Stockholm. En geografisk och kulturell distans som gör det enklare att göra underhållning av människors liv. I programmet Böda camping får vi åka hem till en raggare som bor kvar ensam i föräldrahemmet. Han får prata om vilken mat han lagar och får visa upp sina oanvända prydnadsglas. I serien Ullared följer vi familjen med en farsa som helst vill dricka grogg och en mamma som tvångsmässigt och dagligen handlar för flera tusen kronor. De är inte riktigt kloka de där verklighetens folk, som Obelix säger.
Det ser annorlunda ut när dokumentärfilmarna närmar sig sin egen verklighet. Serien Rebecca & Fiona handlar om två musiker och dj:s i Stockholm. Fokus ligger på hur driftiga och kompetenta det är och slapstickmusik och pinsamheter lyser med sin frånvaro. Trots att serien till stor del utspelar sig i klubbmiljö är fylla, tjafs och spyor förvånansvärt frånvarande. Serien påminner lite om den typ av rockumentärer som beställs av skivbolag, där alla är väldigt entusiastiska, stöttande och förstående. Men den stora skillnaden är vem som ges tolkningsföreträde. Det märks främst i det sympatiska draget att låta Rebecca & Fiona prata själv – istället för de skojfriska och nedlåtande speakerröster som har blivit praxis inom realityserier. Redan i vinjetten av Rebecca & Fiona sätts tonen med citaten ”vi är fan världens bästa dj:s” och ”vi bryr oss inte om något sådant där, allt sådant där tycker vi är töntigt, allt sådant som killar håller på med”. Ett avsnitt av Ullared börjar med att lagerarbetaren Morgan har svårt att ta sig upp ur en frisörsstol, en tant som sjunger lite falskt och en förståndshandikappad kille som säger ”ur vägen”. Tv:n lär oss mycket om det framför kameran – men lika mycket om vilka som står bakom.
Publicerad i Arbetaren
söndag 26 december 2010
onsdag 15 december 2010
Krönika
Enligt Skatteverket är jag snart trettio år. Det kan vara svårt att ta in, trots åldersmarkörer som diskbråck och flyende hårfäste. Som tur är kan kanske teknikens utveckling erbjuda mig en förankring till historien. Jag har trots allt upplevt en tid före internet, då skoluppsatser gjordes genom att skriva av Nationalencyklopedien istället för att klipp och klistra från Wikipedia. Men framförallt har jag upplevt hur teknik föds och dör. Det är inget man gör över ett sommarlov (med undantag för minicallen och cashkortet, det var väl exakt ett sommarlov).
Jag kommer ihåg tiden före cd-skivan, då vinylskivan fortfarande kallades för lp: long play. En term som höll sig kvar så länge de små laserplattorna var en pigg och futuristisk utmanare. När cd:n vann herraväldet över våra stereoapparater började lp:n istället att kallas för vinylskiva. Samtidigt blev den rätt häftig. Att välja det otympligare mediet med brus, repor och sidbyten var ett sätt att visa att man brydde sig lite extra om musik. Men nu är det alltså cd:ns tur att kippa efter luft som en nyfångad fisk, med en kanske ännu osäkrare framtid till mötes än lp-skivan. Det finns inte mycket som talar för compact discspelaren längre. Så jag går till Hi-Fi Klubben och köper en ny.
Jag säger att det är roligare så än att lyssna från datorn. Men det är väl inte bara därför. Det är en sista rest av ett liv jag hade och inte längre har. Som inte går att återskapa, en ungdom faktiskt. Lika främmande och irrelevant som den sagovärld femtiotalisterna korvstoppat oss med. Vissa detaljer känns nästan som att de inte ens tillhörde min generation: att vi åkte tåg med pappersbiljetter, med rökrum där ledsna, städade alkoholister samlades med blåögda och rödögda gymnasister i Fjällrävenjackor. Att vi stod på Skivhörnan och provlyssnade skivor, övervägde varje inköp lika noggrant som mina jämnåriga väljer namn till sina barn idag.
Det som var nytt för min generation, de tidiga åttiotalisterna, sena sjuttiotalisterna, var att vi inte fick höra att allt var möjligt utan att allt hade varit möjligt. Men det visade sig att de hade fel – saker som syntes omöjliga har blivit möjliga. Det socialdemokratiska folkhemmet, som länge verkade vara det enda möjliga alternativet - en pragmatisk kombination av vänsterns utopier och näringslivets krav - kunde tydligen också gå sönder. Och det samhälle där kravet ställdes på en rejäl pension innan guldklockan känns främmande. Vem i min generation kommer någonsin uppleva trettio år inom samma tjänst? Och vad det gäller pensionen så har vi ersatt den med något slags aktiespel som ingen riktigt förstår. Allt är möjligt – men det medför inte att saker blir bättre för det. Och att ha väldigt många val gör inte nödvändigtvis alternativen bättre. Kanske är det därför jag köper en ny cd istället för (det i sannings namn mycket förnuftigare alternativet) en bluray-spelare för femhundra spänn. Och det kanske är därför jag får panikkänslor av framtidens lägenhet med en läsplatta och slimmad stereo men inga skivor, böcker och blinkande apparater. Eller så är det helt enkelt för jag att är en gubbe. Grattis på trettioårsdagen.
Publicerad i Östersunds-Posten
Jag kommer ihåg tiden före cd-skivan, då vinylskivan fortfarande kallades för lp: long play. En term som höll sig kvar så länge de små laserplattorna var en pigg och futuristisk utmanare. När cd:n vann herraväldet över våra stereoapparater började lp:n istället att kallas för vinylskiva. Samtidigt blev den rätt häftig. Att välja det otympligare mediet med brus, repor och sidbyten var ett sätt att visa att man brydde sig lite extra om musik. Men nu är det alltså cd:ns tur att kippa efter luft som en nyfångad fisk, med en kanske ännu osäkrare framtid till mötes än lp-skivan. Det finns inte mycket som talar för compact discspelaren längre. Så jag går till Hi-Fi Klubben och köper en ny.
Jag säger att det är roligare så än att lyssna från datorn. Men det är väl inte bara därför. Det är en sista rest av ett liv jag hade och inte längre har. Som inte går att återskapa, en ungdom faktiskt. Lika främmande och irrelevant som den sagovärld femtiotalisterna korvstoppat oss med. Vissa detaljer känns nästan som att de inte ens tillhörde min generation: att vi åkte tåg med pappersbiljetter, med rökrum där ledsna, städade alkoholister samlades med blåögda och rödögda gymnasister i Fjällrävenjackor. Att vi stod på Skivhörnan och provlyssnade skivor, övervägde varje inköp lika noggrant som mina jämnåriga väljer namn till sina barn idag.
Det som var nytt för min generation, de tidiga åttiotalisterna, sena sjuttiotalisterna, var att vi inte fick höra att allt var möjligt utan att allt hade varit möjligt. Men det visade sig att de hade fel – saker som syntes omöjliga har blivit möjliga. Det socialdemokratiska folkhemmet, som länge verkade vara det enda möjliga alternativet - en pragmatisk kombination av vänsterns utopier och näringslivets krav - kunde tydligen också gå sönder. Och det samhälle där kravet ställdes på en rejäl pension innan guldklockan känns främmande. Vem i min generation kommer någonsin uppleva trettio år inom samma tjänst? Och vad det gäller pensionen så har vi ersatt den med något slags aktiespel som ingen riktigt förstår. Allt är möjligt – men det medför inte att saker blir bättre för det. Och att ha väldigt många val gör inte nödvändigtvis alternativen bättre. Kanske är det därför jag köper en ny cd istället för (det i sannings namn mycket förnuftigare alternativet) en bluray-spelare för femhundra spänn. Och det kanske är därför jag får panikkänslor av framtidens lägenhet med en läsplatta och slimmad stereo men inga skivor, böcker och blinkande apparater. Eller så är det helt enkelt för jag att är en gubbe. Grattis på trettioårsdagen.
Publicerad i Östersunds-Posten
måndag 13 december 2010
Ipad - ett platt fall för det fria ordet
”Väntan är över” ropade Expressen i veckan.
”Äntligen!” svarade Aftonbladet.
Ipaden är släppt och vi ska äntligen ”bläddra bland webbsidor, skriva e-post, visa bilder och titta på film”. På lanseringsdagen smäller Aftonbladet till med ett reportage från kön utanför Media Markt, en guide till att ”bli expert” på sin Ipad samt en intervju med hockeyspelaren Staffan Kronwall i Djurgården. Han tycker att Ipaden ”är grym”.
Att ett teknikföretag, och endast ett, bevakas med denna okritiska uppsluppenhet är märkligt. Apples kontroll över mjukvaran till Ipaden begränsar sig nämligen inte enbart till tekniska aspekter utan rör även innehållet.Vilket innehåll som är tillåtet regleras av företagets riktlinjer i ”App Store Guidelines”. Exempel på ämnen som måste undvikas är pornografi, våldsamheter och religionskritik. Apple ger följande råd: ”Om du vill kritisera en religion, skriv en bok. Om du vill beskriva sex, skriv en bok eller en låt eller skapa en medicinsk app.” En app som inte blivit godkänd heter Freedom time och var helt enkelt en klocka som räknade ner George W Bushs återstående dagar som president. Den ansågs för politiskt känslig. I Storbritannien har även modetidningen Dazed & Confused blivit censurerad. Bortretuscherade bröstvårtor gav Ipad-utgåvan öknamnet ”The Iran Edition”. Den svenska förlagsvärlden har också påverkats. Serieförlaget Galago fick finna sig i att censurera rutor som innehöll nakenhet i e-boksutgåvan av Mats Jonssons seriealbum Hey Princess.
Rätten att se Mats Jonssons självbiografiska genitalier är kanske ingen viktig fråga i sig, men desto mer oroande är det att Apple gör en moralisk och konstnärlig bedömning av enskilda verk. Något Apples vd Steve Jobs inte ser något problem i: ”Vi tycker faktiskt att vi har ett moraliskt ansvar i att hålla porren borta från Iphonen” skrev han tidigare i år i ett mejl till journalisten Ryan Tate. Även om det är frivilligt att använda sig av Apples plattform kan deras censurregler innebära ett demokratiskt problem. Företaget är en mäktig aktör på marknaden och påverkar i hög grad hur nyheter och litteratur presenteras. De blir ett extra filter mellan författaren och läsaren. Apples villkor kan även leda till en, medveten eller omedveten, självcensur. För om ett förlag eller en redaktion ständigt måste justera texter och bilder efter Apples krav skulle en logisk, tidsbesparande, åtgärd vara att redan i början av produktionen anpassa sig efter kraven. Bokförlaget Vertigo meddelade i somras att de överger e-boken, bland annat på grund av osäkerheten i att passera Apples nålsöga. Kommer andra förlag i marginalen våga ställa sig utanför och missa en stor potentiell kundgrupp?
Dessa oroande scenarier är frånvarande i den svenska rapporteringen kring Apples produkter. Pressutskick från iPravda om att Ipaden är en revolutionerande innovation behandlas som information snarare än reklam. Apples självutnämnda gräsrotsrörelse bekymrar sig inte alls. På Facebook och Twitter ställer de upp i rak formation med Steve Jobs lilla vita i bröstfickan, upprepandes sina satsläror: ”Android sprider porr och virus” och ”Windows är ondskans axelmakt”.
Publicerad i Aftonbladet.
”Äntligen!” svarade Aftonbladet.
Ipaden är släppt och vi ska äntligen ”bläddra bland webbsidor, skriva e-post, visa bilder och titta på film”. På lanseringsdagen smäller Aftonbladet till med ett reportage från kön utanför Media Markt, en guide till att ”bli expert” på sin Ipad samt en intervju med hockeyspelaren Staffan Kronwall i Djurgården. Han tycker att Ipaden ”är grym”.
Att ett teknikföretag, och endast ett, bevakas med denna okritiska uppsluppenhet är märkligt. Apples kontroll över mjukvaran till Ipaden begränsar sig nämligen inte enbart till tekniska aspekter utan rör även innehållet.Vilket innehåll som är tillåtet regleras av företagets riktlinjer i ”App Store Guidelines”. Exempel på ämnen som måste undvikas är pornografi, våldsamheter och religionskritik. Apple ger följande råd: ”Om du vill kritisera en religion, skriv en bok. Om du vill beskriva sex, skriv en bok eller en låt eller skapa en medicinsk app.” En app som inte blivit godkänd heter Freedom time och var helt enkelt en klocka som räknade ner George W Bushs återstående dagar som president. Den ansågs för politiskt känslig. I Storbritannien har även modetidningen Dazed & Confused blivit censurerad. Bortretuscherade bröstvårtor gav Ipad-utgåvan öknamnet ”The Iran Edition”. Den svenska förlagsvärlden har också påverkats. Serieförlaget Galago fick finna sig i att censurera rutor som innehöll nakenhet i e-boksutgåvan av Mats Jonssons seriealbum Hey Princess.
Rätten att se Mats Jonssons självbiografiska genitalier är kanske ingen viktig fråga i sig, men desto mer oroande är det att Apple gör en moralisk och konstnärlig bedömning av enskilda verk. Något Apples vd Steve Jobs inte ser något problem i: ”Vi tycker faktiskt att vi har ett moraliskt ansvar i att hålla porren borta från Iphonen” skrev han tidigare i år i ett mejl till journalisten Ryan Tate. Även om det är frivilligt att använda sig av Apples plattform kan deras censurregler innebära ett demokratiskt problem. Företaget är en mäktig aktör på marknaden och påverkar i hög grad hur nyheter och litteratur presenteras. De blir ett extra filter mellan författaren och läsaren. Apples villkor kan även leda till en, medveten eller omedveten, självcensur. För om ett förlag eller en redaktion ständigt måste justera texter och bilder efter Apples krav skulle en logisk, tidsbesparande, åtgärd vara att redan i början av produktionen anpassa sig efter kraven. Bokförlaget Vertigo meddelade i somras att de överger e-boken, bland annat på grund av osäkerheten i att passera Apples nålsöga. Kommer andra förlag i marginalen våga ställa sig utanför och missa en stor potentiell kundgrupp?
Dessa oroande scenarier är frånvarande i den svenska rapporteringen kring Apples produkter. Pressutskick från iPravda om att Ipaden är en revolutionerande innovation behandlas som information snarare än reklam. Apples självutnämnda gräsrotsrörelse bekymrar sig inte alls. På Facebook och Twitter ställer de upp i rak formation med Steve Jobs lilla vita i bröstfickan, upprepandes sina satsläror: ”Android sprider porr och virus” och ”Windows är ondskans axelmakt”.
Publicerad i Aftonbladet.
onsdag 8 december 2010
Tv-krönika
Ebbas stil är inte bara titeln på en bok av journalisten Ebba von Sydow utan även namnet på hennes nya modeprogram på SVT2. Upplägget känns igen från kvällstidningarnas modebilagor: tydligt personfokus, lite text och många bilder. Varje avsnitt inleds med att Ebba småpratar med en bloggare eller journalist, på en så friktionsfri nivå som möjligt. När Bons chefredaktör Marina Kereklidou säger att det roligaste med arbetet är att göra skillnad skippar Ebba följdfrågorna hur och för vem och frågar istället vilka de coolaste kändisar hon träffat är.
Till största del består programmet av inköpt och färdigproducerat material: Ebba figurerar endast i två korta snuttar i början och slutet av varje program. Hon verkar snarare fungera som ett slags kvalitetsmärkning, ett varumärke att klistra på en färdig produkt. I inslag från visningar i London och New York möter vi branschmänniskor som är exalterade över allt på och kring catwalken och på besök i klädbutiker får företagens representanter tala fritt och kärleksfullt om sitt märke. Frånvaron av kritiska frågor kan nog bara överträffas av hur Apple-trogna teknikjournalister skriver av pressreleaser från iPravda.
Ebbas stil lovar att ta mode på allvar, ett återkommande – och lite märkligt - löfte när det handlar om populärkultur: är en motsatt inställning ett alternativ? Men när jag ser programmet undrar jag om min tolkning av ordet allvar skiljer sig från SVT:s. För jag tänker mig att det ändå borde innebära något slags kritiskt tänkande. Å andra sidan är denna tolkning av allvar inget unikt för Ebbas stil, eller modejournalistik för den delen. Sport, rock och religion betraktas ju ofta med detta blåögda allvar - en brist på reflektion som misstas för respekt. Som den ödmjuka vördnaden inför skattesmitande idrottsmän eller svinande rockstjärnor. Eller i hur kristendomen betonar att det viktigaste är att tro, inte att veta.
Just kopplingen mellan modejournalistik och religion är nog starkare än vad vi föreställer oss, då trender ofta betraktas som något mystiskt, närmast metafysiskt. Detta märks främst i ordval: man spekulerar inte i nästa trendiga färg, utan man tror på färgen. Något blir inte heller populärt, det blir stort. Man pratar om vad som är viktigt och måsten, ord som alla bär religiösa och moralfilosofiska konnotationer. Och framförallt så verkar trenderna inte betraktas som något skapat av aktörerna inom modevärlden utan något som kommer. En obeskrivlig naturkraft som inte kan - eller får - ifrågasättas av de renläriga. En kulturvärldens motsvarighet till en intelligent design med Ebba von Sydow som modekyrkans ärkebiskop.
Publicerad i Arbetaren.
Till största del består programmet av inköpt och färdigproducerat material: Ebba figurerar endast i två korta snuttar i början och slutet av varje program. Hon verkar snarare fungera som ett slags kvalitetsmärkning, ett varumärke att klistra på en färdig produkt. I inslag från visningar i London och New York möter vi branschmänniskor som är exalterade över allt på och kring catwalken och på besök i klädbutiker får företagens representanter tala fritt och kärleksfullt om sitt märke. Frånvaron av kritiska frågor kan nog bara överträffas av hur Apple-trogna teknikjournalister skriver av pressreleaser från iPravda.
Ebbas stil lovar att ta mode på allvar, ett återkommande – och lite märkligt - löfte när det handlar om populärkultur: är en motsatt inställning ett alternativ? Men när jag ser programmet undrar jag om min tolkning av ordet allvar skiljer sig från SVT:s. För jag tänker mig att det ändå borde innebära något slags kritiskt tänkande. Å andra sidan är denna tolkning av allvar inget unikt för Ebbas stil, eller modejournalistik för den delen. Sport, rock och religion betraktas ju ofta med detta blåögda allvar - en brist på reflektion som misstas för respekt. Som den ödmjuka vördnaden inför skattesmitande idrottsmän eller svinande rockstjärnor. Eller i hur kristendomen betonar att det viktigaste är att tro, inte att veta.
Just kopplingen mellan modejournalistik och religion är nog starkare än vad vi föreställer oss, då trender ofta betraktas som något mystiskt, närmast metafysiskt. Detta märks främst i ordval: man spekulerar inte i nästa trendiga färg, utan man tror på färgen. Något blir inte heller populärt, det blir stort. Man pratar om vad som är viktigt och måsten, ord som alla bär religiösa och moralfilosofiska konnotationer. Och framförallt så verkar trenderna inte betraktas som något skapat av aktörerna inom modevärlden utan något som kommer. En obeskrivlig naturkraft som inte kan - eller får - ifrågasättas av de renläriga. En kulturvärldens motsvarighet till en intelligent design med Ebba von Sydow som modekyrkans ärkebiskop.
Publicerad i Arbetaren.
onsdag 1 december 2010
Tv-krönika
I Olga Isabelle Saulidotters flickrum hänger två hjärtformade lappar. På ena står det ”känd = rik”, på den andra ”posetivt tänkande”. Hon är en av deltagarna i SVT:s dokusåpa Ung och bortskämd. Jag kommer att tänka på MTV:s klassiska klasshatsprogram My Super Sweet 16, där amerikanska barn får sportbilar inslagna i rosetter och Puff Daddy som hemlig gäst på sin födelsedagsfest. Idén om uppfostran är likadan i de båda programmen: om man behandlar barn som superstjärnor så blir de superstjärnor. Det är samma meritokratiska tanke som håller överklassen uppe: om förtjänst leder till rikedom är rikedom i sin tur ett tecken på förtjänst. Enligt samma logik borde skapandet av en framgångsrik livsstil medföra framgång.
Även om ingen vill kalla sig själv för brat har livsstilens ideal och markörer ändå slagit igenom på bred front: från Stureplans ”pappa betalar” och småstadskrogarnas kotlettfrisyrer och kavajer till kulturmedelklassens vurmande för Brideshead Revisited och den melankoliska adelsmannen. Inte minst syns det på kultursidornas språk: utsökt och charmerande har ersatt fett och grymt som identitetsskapande adjektiv. Att vara känd som bortskämt rikemansbarn är efter Paris Hilton och systrarna Kardashian inte längre något märkligt. Som en av deltagarna, Daniel Pars, förklarar: ”Vi curlingbarn har alltid varit stigmatiserade. Skillnaden är att vi inte längre skäms”. De kanske inte heller ska skämmas. Det liv de Unga och bortskämda lever är helt i enlighet med samhällets individualistiska och självförverkligande ideologi. När Olga Isabelle säger att hon inte hinner blogga om hon måste städa är det ingen skillnad mot journalisten som använder sig av RUT-tjänster. Hennes mamma berättar stolt att dottern ska ha en jungfru när hon blir rik och förstår inte varför hon ska städa själv: ”Nu har vi en regering som tycker att det är helt okej att vi tar hem folk som gör det åt en”.
Men ändå äcklas vi av just den här typen av curling. Handlingarna blir så symboliska: en mamma åker sex mil för att servera frukost, en kille spelar datorspel när mamma städar hans lägenhet. Vi äcklas men frågar oss inte varför. För om problemet är det friktionslösa livet och synen på ungdomarna som en aristokrati borde vi se åt ett annat håll. Den curling som de övre samhällskikten kan ägna sig åt är mer effektiv. De kan hjälpa sina barn med lägenheter och kontakter så länge de utför en symbolisk motprestation, kanske läsa på Handelshögskolan så att det väntande styrelseuppdraget verkar baserat på meriter istället för på arv. Olga Isabelle vill också göra sin mamma stolt, hon lovar henne en rosa Cadillac när hon blir rik. Men det misstag de Unga och bortskämdas föräldrar gör - som leder till så mycket hat - är att de bryter mot det meritokratiska kontraktet. De bortser från att barnen måste ge sken av att förtjäna sin framgång. Det måste skötas snyggt. Den ideala föräldern verkar enligt curlingaristokratin Wallenbergs valspråk: ”att vara, men inte synas”. Banan ska sopas av osynliga sopar så att barnet kan glida fram genom livet av vad som verkar vara egen kraft.
Publicerad i Arbetaren.
Även om ingen vill kalla sig själv för brat har livsstilens ideal och markörer ändå slagit igenom på bred front: från Stureplans ”pappa betalar” och småstadskrogarnas kotlettfrisyrer och kavajer till kulturmedelklassens vurmande för Brideshead Revisited och den melankoliska adelsmannen. Inte minst syns det på kultursidornas språk: utsökt och charmerande har ersatt fett och grymt som identitetsskapande adjektiv. Att vara känd som bortskämt rikemansbarn är efter Paris Hilton och systrarna Kardashian inte längre något märkligt. Som en av deltagarna, Daniel Pars, förklarar: ”Vi curlingbarn har alltid varit stigmatiserade. Skillnaden är att vi inte längre skäms”. De kanske inte heller ska skämmas. Det liv de Unga och bortskämda lever är helt i enlighet med samhällets individualistiska och självförverkligande ideologi. När Olga Isabelle säger att hon inte hinner blogga om hon måste städa är det ingen skillnad mot journalisten som använder sig av RUT-tjänster. Hennes mamma berättar stolt att dottern ska ha en jungfru när hon blir rik och förstår inte varför hon ska städa själv: ”Nu har vi en regering som tycker att det är helt okej att vi tar hem folk som gör det åt en”.
Men ändå äcklas vi av just den här typen av curling. Handlingarna blir så symboliska: en mamma åker sex mil för att servera frukost, en kille spelar datorspel när mamma städar hans lägenhet. Vi äcklas men frågar oss inte varför. För om problemet är det friktionslösa livet och synen på ungdomarna som en aristokrati borde vi se åt ett annat håll. Den curling som de övre samhällskikten kan ägna sig åt är mer effektiv. De kan hjälpa sina barn med lägenheter och kontakter så länge de utför en symbolisk motprestation, kanske läsa på Handelshögskolan så att det väntande styrelseuppdraget verkar baserat på meriter istället för på arv. Olga Isabelle vill också göra sin mamma stolt, hon lovar henne en rosa Cadillac när hon blir rik. Men det misstag de Unga och bortskämdas föräldrar gör - som leder till så mycket hat - är att de bryter mot det meritokratiska kontraktet. De bortser från att barnen måste ge sken av att förtjäna sin framgång. Det måste skötas snyggt. Den ideala föräldern verkar enligt curlingaristokratin Wallenbergs valspråk: ”att vara, men inte synas”. Banan ska sopas av osynliga sopar så att barnet kan glida fram genom livet av vad som verkar vara egen kraft.
Publicerad i Arbetaren.
fredag 19 november 2010
Chilenaren och grisen
På tåget sitter jag bakom två tjejer som delar en kvartsflaska rött och har det gött. Deras samtal är trivsamt i bakgrunden, det varken engagerar eller irriterar mig. Som att lyssna på P1. Tyvärr avbryts det av en pompös liten fyrtioåring som lutar sig in från gången och deklarerar att ”vi tar den där debatten sen då, tjejer”. De svarar med ett respektfullt jakande som ändå tydligt markerar ”tack men nej tack”. De har ord nog att fylla hela resan själva och behöver inte någons hjälp. Men en kvart senare är han där igen, dags för den lilla debatten alltså. Han pekar på vinflaskan.
– Är det gott med vin från Chile?
– Ja, svarar ena tjejen, besvärad men nyfiken.
– Ni har inte tänkt på hur långt den har fraktats då? Om ni nu ska låta bli att äta kött så kanske ni borde tänka på vad ni dricker också. Han ler nöjt och förnumstigt. Vad de svarade kommer jag inte ihåg. Det blev väl ställda, som man blir.
Mannen ligger ändå rätt i tiden. För om nittiotalet var de militanta veganeras årtionde så tillhör nutiden de fundamentala köttisarnas. Vilken annan fråga skulle vara okej att antasta främmande människor med? ”Ursäkta mig, men är du möjligtvis folkpartist? Vad tycker du egentligen om RUT-avdraget?” I likhet med andra fundamentalister är inte köttetarianerna speciellt upphängda kring logik och fakta. De agerar mer på magkänsla. För det första: att tjejerna drack vin gjorde ju inte deras negligerande av köttet mindre betydelsefullt. Det är en logisk kullerbytta jag inte ens vill ge mig på.
Däremot kan jag ge mig på hans andra argument. Det är en så vitt spridd föreställning att det kryper under mitt skinn varje gång jag hör den: att transporten av grönsaker skulle vara sämre för klimatet än att äta kött. Ingenting stödjer denna. Enligt utredningen Livestock´s long shadow som släpptes av FAO (FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation) 2006 står köttet ensamt för 18 procent av de växthusgaser som är orsakade av människan. Det innebär att köttproduktionen är en större faktor än hela den globala transportsektorn tillsammans. Främst beror det på att produktionen av köttkreatur är beroende av foder i form av mat som går att äta direkt. Sojan som kan formas till härliga korvar tar omvägen genom grisen innan den stoppas i brödet. Även om det så klart finns massa andra faktorer går inte denna grundläggande energiförlust att dribbla bort. Och det här är inte fakta som Animal Liberation Front har ristat in på baksidan av en gatusten utan sakförhållanden som backas upp av Livsmedelsverket och Naturskyddsföreningen. Men ändå går det inte in hos vissa. Att äta verkar vara något intimt, närmast heligt: det är svårt att tänka sig att någon skulle försvara långflygningar eller långduschar med samma frenesi. Eller att någon hade kommit undan med argumentet ”jag gillar verkligen att flyga, det är bara mesar som åker tåg”. Men för köttälskare, däremot, är ”kött är gött” oftast en fullgod förklaring.
Men kanske så handlar köttdieten inte bara om förträngning? För grillälskaren kan ju klimatförändringar faktiskt vara något positivt då ett varmare klimat trots allt ger en längre grillsäsong. Så korka upp chilenaren och släng flintan på grillen, sommaren behöver inte längre ta slut! Inte någonsin.
Publicerad i Östersunds-Posten.
– Är det gott med vin från Chile?
– Ja, svarar ena tjejen, besvärad men nyfiken.
– Ni har inte tänkt på hur långt den har fraktats då? Om ni nu ska låta bli att äta kött så kanske ni borde tänka på vad ni dricker också. Han ler nöjt och förnumstigt. Vad de svarade kommer jag inte ihåg. Det blev väl ställda, som man blir.
Mannen ligger ändå rätt i tiden. För om nittiotalet var de militanta veganeras årtionde så tillhör nutiden de fundamentala köttisarnas. Vilken annan fråga skulle vara okej att antasta främmande människor med? ”Ursäkta mig, men är du möjligtvis folkpartist? Vad tycker du egentligen om RUT-avdraget?” I likhet med andra fundamentalister är inte köttetarianerna speciellt upphängda kring logik och fakta. De agerar mer på magkänsla. För det första: att tjejerna drack vin gjorde ju inte deras negligerande av köttet mindre betydelsefullt. Det är en logisk kullerbytta jag inte ens vill ge mig på.
Däremot kan jag ge mig på hans andra argument. Det är en så vitt spridd föreställning att det kryper under mitt skinn varje gång jag hör den: att transporten av grönsaker skulle vara sämre för klimatet än att äta kött. Ingenting stödjer denna. Enligt utredningen Livestock´s long shadow som släpptes av FAO (FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation) 2006 står köttet ensamt för 18 procent av de växthusgaser som är orsakade av människan. Det innebär att köttproduktionen är en större faktor än hela den globala transportsektorn tillsammans. Främst beror det på att produktionen av köttkreatur är beroende av foder i form av mat som går att äta direkt. Sojan som kan formas till härliga korvar tar omvägen genom grisen innan den stoppas i brödet. Även om det så klart finns massa andra faktorer går inte denna grundläggande energiförlust att dribbla bort. Och det här är inte fakta som Animal Liberation Front har ristat in på baksidan av en gatusten utan sakförhållanden som backas upp av Livsmedelsverket och Naturskyddsföreningen. Men ändå går det inte in hos vissa. Att äta verkar vara något intimt, närmast heligt: det är svårt att tänka sig att någon skulle försvara långflygningar eller långduschar med samma frenesi. Eller att någon hade kommit undan med argumentet ”jag gillar verkligen att flyga, det är bara mesar som åker tåg”. Men för köttälskare, däremot, är ”kött är gött” oftast en fullgod förklaring.
Men kanske så handlar köttdieten inte bara om förträngning? För grillälskaren kan ju klimatförändringar faktiskt vara något positivt då ett varmare klimat trots allt ger en längre grillsäsong. Så korka upp chilenaren och släng flintan på grillen, sommaren behöver inte längre ta slut! Inte någonsin.
Publicerad i Östersunds-Posten.
fredag 12 november 2010
Tv-krönika: en utsatt grupp
Jag skrev den här krönikan i tron om att det var någon slags satir. Men en vecka senare kom den här motionen. Verkligheten överträffar dikten.
Jantelagen tolkades länge på samma sätt som upphovsmannen Axel Sandemose formulerade den i En flykting korsar sitt spår, romanen om hans fattiga uppväxt i den fiktiva småstaden Jante. I tio punkter beskrevs vikten av att hålla sig på sin plats, att inte sticka ut. ”Du ska inte tro att du duger till något” löd den sjunde punkten. Idag existerar det inte några strukturella hinder för individen: alla kan göra vad de vill. Därför kan man kunna tycka att Jante har gjort sitt, men det förhåller sig snarare tvärtom - idag är det både viktigare och vanligare än någonsin att tala om Jante. För en följd av den ökade ekonomiska dynamiken i samhället är förföljelsen av en redan marginaliserad grupp: de rika.
Detta växande problem behandlas i den tredje säsongen av dokumentärserien Svenska Hollywoodfruar. Där får vi bland annat möta Isabel Adrian som på många sätt är en modern version av Sandemose. Under andra världskriget var han aktiv i Norges motståndsrörelse och blev därför tvungen att fly till Sverige. Isabel var aktiv i Stureplans uteliv då hon hade en liknande upplevelse: ”vi var tvungna att fly från Sverige på grund av den jävla Jantelagen”. Stora delar av Los Angeles domineras av mexikanska flyktingar, men i området där Isabel bor delar många av grannarna hennes erfarenheter. Det är människor så svårt skadade av avundsjuka och hat att de inte längre kan leva i det vanliga samhället.
För Isabel började mardrömmen när hon gifte sig med en förmögen man. Vanligast är dock att offren föds rika. I likhet med etniska och religiösa minoriteter måste de tidigt lära sig att försvara sin livsstil, som ofta utmålas som sjuk eller omoralisk. Förutom trakasserier från allmänheten utövas även ett statligt sanktionerat förtryck i Sverige: marginalskatten. Denna avgift drabbar bara rika och är alltså ett slags apartheid. Isabel gör sitt bästa för att integreras och slippa utanförskapet: hon berättar att hon fyller dagarna med shopping, inredning, bloggande och kändisfester. Men ändå spökar demonerna, vilket märks när hon pratar om Sverige: ”jag skiter i om någon är avundsjuk på mig. Vill jag köpa något så gör jag det. Det är inte så att jag inte har förtjänat det.” Att ”inte förtjäna det” är en av de svåraste känslorna som rika måste leva med. Detta blir extra tufft för de som inte har tjänat ihop pengarna själva. Men kan den rika rå för att den är rik? Måste den rika ta ansvar för sin livsstil? Självklart inte. Därför är program som Svenska Hollywoodfruar så viktiga: vi får se människan bakom stereotypen. Okunskap föder hat – men kunskap bygger broar. Alla lika, alla olika.
Publicerad i Arbetaren.
Jantelagen tolkades länge på samma sätt som upphovsmannen Axel Sandemose formulerade den i En flykting korsar sitt spår, romanen om hans fattiga uppväxt i den fiktiva småstaden Jante. I tio punkter beskrevs vikten av att hålla sig på sin plats, att inte sticka ut. ”Du ska inte tro att du duger till något” löd den sjunde punkten. Idag existerar det inte några strukturella hinder för individen: alla kan göra vad de vill. Därför kan man kunna tycka att Jante har gjort sitt, men det förhåller sig snarare tvärtom - idag är det både viktigare och vanligare än någonsin att tala om Jante. För en följd av den ökade ekonomiska dynamiken i samhället är förföljelsen av en redan marginaliserad grupp: de rika.
Detta växande problem behandlas i den tredje säsongen av dokumentärserien Svenska Hollywoodfruar. Där får vi bland annat möta Isabel Adrian som på många sätt är en modern version av Sandemose. Under andra världskriget var han aktiv i Norges motståndsrörelse och blev därför tvungen att fly till Sverige. Isabel var aktiv i Stureplans uteliv då hon hade en liknande upplevelse: ”vi var tvungna att fly från Sverige på grund av den jävla Jantelagen”. Stora delar av Los Angeles domineras av mexikanska flyktingar, men i området där Isabel bor delar många av grannarna hennes erfarenheter. Det är människor så svårt skadade av avundsjuka och hat att de inte längre kan leva i det vanliga samhället.
För Isabel började mardrömmen när hon gifte sig med en förmögen man. Vanligast är dock att offren föds rika. I likhet med etniska och religiösa minoriteter måste de tidigt lära sig att försvara sin livsstil, som ofta utmålas som sjuk eller omoralisk. Förutom trakasserier från allmänheten utövas även ett statligt sanktionerat förtryck i Sverige: marginalskatten. Denna avgift drabbar bara rika och är alltså ett slags apartheid. Isabel gör sitt bästa för att integreras och slippa utanförskapet: hon berättar att hon fyller dagarna med shopping, inredning, bloggande och kändisfester. Men ändå spökar demonerna, vilket märks när hon pratar om Sverige: ”jag skiter i om någon är avundsjuk på mig. Vill jag köpa något så gör jag det. Det är inte så att jag inte har förtjänat det.” Att ”inte förtjäna det” är en av de svåraste känslorna som rika måste leva med. Detta blir extra tufft för de som inte har tjänat ihop pengarna själva. Men kan den rika rå för att den är rik? Måste den rika ta ansvar för sin livsstil? Självklart inte. Därför är program som Svenska Hollywoodfruar så viktiga: vi får se människan bakom stereotypen. Okunskap föder hat – men kunskap bygger broar. Alla lika, alla olika.
Publicerad i Arbetaren.
torsdag 28 oktober 2010
Tv-krönika
Jag minns mest ett molande obehag från när trean sände fängelseserien Oz under småtimmarna, efter Seinfeld. Jag vaknade ofta till av någon blev våldtagen i tvätteriet eller fick en hemmagjord kniv i mellangärdet. Därför blev det rutin att stänga av så fort sista slapbasstonen klingade ut. Men under en höst med diskbråck fick jag chansen att trycka i mig hela serien, vars klaustrofobiska stämning förstärktes av min fysiska oförmåga att lämna andrahandsettans golv.
Oz är också en otroligt bra fängelseserie, en av de bästa serierna överhuvudtaget. Men för mig räcker det egentligen med ett fängelse för att jag ska fastna. Jag gillade till och med Prison Break, i alla fall innan de lyckades rymma (för första gången). För något i miljön är fängslande i sig själv, utöver det exotiskt våldsamma. Något direkt och tydligt. En förklaring hittar jag i den amerikanska anarkisten och arbetskritikern Bob Black, som liknar arbetsplatser med fängelser och arbetare med deltidslavar. Han pekar på att den tilltro till disciplin och strikta hierarkier som lägger grunden för fängelser återkommer i yrkeslivet. Bortsett från att fängelset bjuder på mat och logi (och låser dörrarna utifrån) så är tron på auktoriteter och individens anpassning till dessa densamma.
Således gäller också det motsatta: fängelset blir en avspegling av arbetslivet och livet i stort. När allting skalas ner till celler och rastgårdar blir de underliggande hierarkierna och relationerna tydliga: de blir allt som återstår. Och även om man inte har suttit i ett högriskfängelse kan man ändå känna igen strukturerna. För att förstå skräcken som Beecher, huvudpersonen i Oz, känner i första avsnittet när dörren slår igen bakom honom räcker det med att ha vandrat genom en högstadiekorridor för första gången. För att förstå anpassningen han genomgår i fängelset räcker det, för en del av oss, med att tänka på hur vi förändrades varje gång vi stämplade in för ett visst jobb.
Men det som gjorde starkast intryck på mig är kärlekshistorien mellan Beecher och den, bortom allt tvivel och räddning, störda mördaren Keller. Det är en historia som pendlar mellan krossade hjärtan och, bokstavligt, krossade ben. Att döma av det enorma utbudet av hopklippta fanvideos på nätet är jag inte ensam om att känna så. Min favorit bland fanvidsen ackompanjeras av The Polices Every breath you take. Bilderna ger Stings kontrollbehovslyrik en helt ny dimension: raden ”I’ll be watching you” upplevs som både ett löfte och ett hot. Bra konst kan ge oss en förståelse bortom vår egen horisont och genom Oz kan jag känna den ologiska logiken i Beechers kärlek till Keller. Genom Oz kan jag till och med bli tårögd till en skitlåt av The Police.
Publicerad i Arbetaren
Oz är också en otroligt bra fängelseserie, en av de bästa serierna överhuvudtaget. Men för mig räcker det egentligen med ett fängelse för att jag ska fastna. Jag gillade till och med Prison Break, i alla fall innan de lyckades rymma (för första gången). För något i miljön är fängslande i sig själv, utöver det exotiskt våldsamma. Något direkt och tydligt. En förklaring hittar jag i den amerikanska anarkisten och arbetskritikern Bob Black, som liknar arbetsplatser med fängelser och arbetare med deltidslavar. Han pekar på att den tilltro till disciplin och strikta hierarkier som lägger grunden för fängelser återkommer i yrkeslivet. Bortsett från att fängelset bjuder på mat och logi (och låser dörrarna utifrån) så är tron på auktoriteter och individens anpassning till dessa densamma.
Således gäller också det motsatta: fängelset blir en avspegling av arbetslivet och livet i stort. När allting skalas ner till celler och rastgårdar blir de underliggande hierarkierna och relationerna tydliga: de blir allt som återstår. Och även om man inte har suttit i ett högriskfängelse kan man ändå känna igen strukturerna. För att förstå skräcken som Beecher, huvudpersonen i Oz, känner i första avsnittet när dörren slår igen bakom honom räcker det med att ha vandrat genom en högstadiekorridor för första gången. För att förstå anpassningen han genomgår i fängelset räcker det, för en del av oss, med att tänka på hur vi förändrades varje gång vi stämplade in för ett visst jobb.
Men det som gjorde starkast intryck på mig är kärlekshistorien mellan Beecher och den, bortom allt tvivel och räddning, störda mördaren Keller. Det är en historia som pendlar mellan krossade hjärtan och, bokstavligt, krossade ben. Att döma av det enorma utbudet av hopklippta fanvideos på nätet är jag inte ensam om att känna så. Min favorit bland fanvidsen ackompanjeras av The Polices Every breath you take. Bilderna ger Stings kontrollbehovslyrik en helt ny dimension: raden ”I’ll be watching you” upplevs som både ett löfte och ett hot. Bra konst kan ge oss en förståelse bortom vår egen horisont och genom Oz kan jag känna den ologiska logiken i Beechers kärlek till Keller. Genom Oz kan jag till och med bli tårögd till en skitlåt av The Police.
Publicerad i Arbetaren
torsdag 14 oktober 2010
Tv-krönika: din största sorg flankerad av Peter Jihde
Det är lätt att härdas. Något som första gången skakar om oss blir harmlöst när det upprepas ofta nog. I vissa fall är det bra, rent av nödvändigt. Till exempel för att klara av jobb som innehåller död och sjukdom, äckliga miljöer eller otrevliga kunder. Eller bara för att stå ut med världen i största allmänhet. Men i vissa fall gör härdandet oss råa, lite mindre mänskliga. Därför kändes det fantastiskt att läsa hur Håkan Hellström önskade ge Idoljuryn ”riktigt mycket stryk” i senaste Filter. ”Är det inte rimligt att få dem dömda för att ha fördärvat någon och kvävt någons drömmar?” frågar han sig.
Det är tröttsamt att kommersiell tv alltid ska bedömas utifrån vilken moral den förmedlar, eftersom det kravet inte ställs på annan kultur. Men när det kommer till Idol så håller jag med Hellström till fullo. Hur kan man tillåta att vuxna kränker barn? Det är här upprepningen kommer in. Vi ser inte längre de osäkra stackarna framför juryn som människor längre eftersom scenariot är så inarbetat, förutsägbart. Rent av tryggt. Hade detta varit en enskild händelse: några fyrtioåriga talangscouter som lockar tonåringar med en stjärnkarriär för att kunna förnedra dem på nätet hade vi reagerat med förvåning och avsky. Nu blir deltagarna mindre riktiga människor och mer något annat: en del av programmet, skådespelare, cirkusdjur. Vi glömmer bort att deras liv fortsätter när de lämnar juryn, att de vaknar till en ny dag, en dröm lättare. Tänk dig din största besvikelse som ett YouTube-klipp. Tänk dig din största sorg flankerad av Peter Jihde.
Hur långt det gått märks genom att jurymedlemmen Anders Bagge – mycket tack vare programmet – har byggt ett rykte som en varm och empatisk människa. I jämförelse med de själlösa ansiktena hos Laila Bagge och Andreas Carlsson går det att förstå detta. Men ändå. Är det inte märkligt att någon som krossar folks drömmar för skojs skull beskrivs som mysig? Jag tänker mig honom snarare som Idoljuryns Bobby Baccalieri, karaktären i Sopranos som helst lekte med modelljärnvägar, undvek våld och passade upp på den demente despoten Corrado ”Junior” Soprano. Den snällaste i gänget – men lika mycket en gangster ändå.
Publicerad i Arbetaren.
Det är tröttsamt att kommersiell tv alltid ska bedömas utifrån vilken moral den förmedlar, eftersom det kravet inte ställs på annan kultur. Men när det kommer till Idol så håller jag med Hellström till fullo. Hur kan man tillåta att vuxna kränker barn? Det är här upprepningen kommer in. Vi ser inte längre de osäkra stackarna framför juryn som människor längre eftersom scenariot är så inarbetat, förutsägbart. Rent av tryggt. Hade detta varit en enskild händelse: några fyrtioåriga talangscouter som lockar tonåringar med en stjärnkarriär för att kunna förnedra dem på nätet hade vi reagerat med förvåning och avsky. Nu blir deltagarna mindre riktiga människor och mer något annat: en del av programmet, skådespelare, cirkusdjur. Vi glömmer bort att deras liv fortsätter när de lämnar juryn, att de vaknar till en ny dag, en dröm lättare. Tänk dig din största besvikelse som ett YouTube-klipp. Tänk dig din största sorg flankerad av Peter Jihde.
Hur långt det gått märks genom att jurymedlemmen Anders Bagge – mycket tack vare programmet – har byggt ett rykte som en varm och empatisk människa. I jämförelse med de själlösa ansiktena hos Laila Bagge och Andreas Carlsson går det att förstå detta. Men ändå. Är det inte märkligt att någon som krossar folks drömmar för skojs skull beskrivs som mysig? Jag tänker mig honom snarare som Idoljuryns Bobby Baccalieri, karaktären i Sopranos som helst lekte med modelljärnvägar, undvek våld och passade upp på den demente despoten Corrado ”Junior” Soprano. Den snällaste i gänget – men lika mycket en gangster ändå.
Publicerad i Arbetaren.
måndag 27 september 2010
Tv-krönika: Bert Karlsson
När TV4 tackade nej till att visa Sverigedemokraternas första reklamfilm för några veckor sedan väckte det en del uppmärksamhet. Och det är inte bara där som TV4 tagit ställning mot främlingsfientlighet, utan även i deras kampanj Nollrasism och dokumentär Vår mörka historia. Däremot verkar kanalen inte bry sig nämnvärt om den mörka historia som en av deras återkommande profiler, Bert Karlsson, som bland annat gjort Matakuten och Talang, bär med sig. Det är något väldigt ironiskt i hur TV4 motar bort SD med ena handen och klappar Bert Karlsson med andra.
För han har inte bara varit härliga, svampplockande, företagande Skara-Bert. Kom ihåg nittiotalet, då det inte fanns något klar skiljelinje mellan hans Ny Demokrati och bomberjackorna i skolkorridorerna. Då Bert önskade att en invandrare skulle smitta Bengt Westerbergs dotter med HIV. Då John Bouvin i samma parti reflekterade över att afrikanska barn inte längre åts upp av lejon. Vad gäller rasistiska uttalanden är Jimmie Åkesson verkligen en rookie i sammanhanget. Bert har inte heller brytt sig om att göra avbön, eller att spela ångerfull. Men varför skulle han bry sig när ingen kräver honom på svaren? När telefonen fortsätter att ringa.
Att diskutera om SD:s filmer bör visas eller inte är en petitess i sammanhanget. Istället borde vi fundera över vad det betyder att Berts karriär i Ny Demokrati inte har legat honom i fatet. Han har lyckats skapa en image av sig själv som en slags burdus, men godhjärtad, gossen ruda som säger det som alla egentligen tycker. Vad finns det då som säger att inte Jimmie skulle kunna göra samma sak? I slutet av nittiotalet, efter att Ny Demokrati var upplöst och rasismen i alla fall inte var lika trendig längre, sjöng Manic Street Preachers: If you tolerate this, then your children will be next. Och det var precis det som hände. Vi tolererade inte bara Bert, vi hyllade honom. Och nu har vi en integrationsminister, Nyamko Sabuni, som tillåts säga att invandrare borde få kortare föräldraledighet för att stimulera dem. Som tycker att obligatoriska gynekologiska undersökningar i skolan och slöjförbud är en respektfull väg mot integration. Det var inte bara Bert som släpptes in i värmen, även Ny Demokrati fick sitt indirekta erkännande till slut.
Publicerad i Arbetaren.
För han har inte bara varit härliga, svampplockande, företagande Skara-Bert. Kom ihåg nittiotalet, då det inte fanns något klar skiljelinje mellan hans Ny Demokrati och bomberjackorna i skolkorridorerna. Då Bert önskade att en invandrare skulle smitta Bengt Westerbergs dotter med HIV. Då John Bouvin i samma parti reflekterade över att afrikanska barn inte längre åts upp av lejon. Vad gäller rasistiska uttalanden är Jimmie Åkesson verkligen en rookie i sammanhanget. Bert har inte heller brytt sig om att göra avbön, eller att spela ångerfull. Men varför skulle han bry sig när ingen kräver honom på svaren? När telefonen fortsätter att ringa.
Att diskutera om SD:s filmer bör visas eller inte är en petitess i sammanhanget. Istället borde vi fundera över vad det betyder att Berts karriär i Ny Demokrati inte har legat honom i fatet. Han har lyckats skapa en image av sig själv som en slags burdus, men godhjärtad, gossen ruda som säger det som alla egentligen tycker. Vad finns det då som säger att inte Jimmie skulle kunna göra samma sak? I slutet av nittiotalet, efter att Ny Demokrati var upplöst och rasismen i alla fall inte var lika trendig längre, sjöng Manic Street Preachers: If you tolerate this, then your children will be next. Och det var precis det som hände. Vi tolererade inte bara Bert, vi hyllade honom. Och nu har vi en integrationsminister, Nyamko Sabuni, som tillåts säga att invandrare borde få kortare föräldraledighet för att stimulera dem. Som tycker att obligatoriska gynekologiska undersökningar i skolan och slöjförbud är en respektfull väg mot integration. Det var inte bara Bert som släpptes in i värmen, även Ny Demokrati fick sitt indirekta erkännande till slut.
Publicerad i Arbetaren.
torsdag 23 september 2010
Tv-krönika: Undercover boss
På torsdagar klockan 22.00 kör SVT dokumentärserien Undercover boss, där en chef utklädd till nyanställd löntagare kliver ner på golvet. Som en wallraffande tidsstudieman. Han lär känna sina kollegor snabbt, inom amerikanska företag verkar det vara kutym att berätta hela sin livshistoria under nyanställdas första dag. Chefen blir rörd över ”the small peoples” berättelser: det är missbruk, sjukdomar och fattigdom. Men ingen bitterhet. Inget tråkigt gnäll över arbetsförhållanden eller orättvisor. Arbetarna är ärliga och strävsamma och älskar sitt företag. I vissa fall så mycket att de gärna jobbar sex dagar i veckan för låga löner lön. Det här blir en viktig lärdom för chefen. Han ser inte bara att det är människor bakom siffrorna på utgiftskontona. Han ser också att det går utmärkt att få folk att jobba hårt för lite pengar.
Chefen själv är dock ingen höjdare på golvet. I ett avsnitt ska en chef stapla kartonger, vilka rasar direkt. Han blir förvånad över detta, han är ju trots allt jätteduktig på att prata i telefon och gå snabbt i korridorer i kostym (det har man fått se i ett tidigare klipp). Av upplevelsen kommer en lärdom som är själva kärnan i programmet: att lön inte alltid följer prestation. Skojar bara. Det vi får lära oss är att var människa har sin plats i samhällstegen. Den som är bra på att vika kartonger ska inte behöva oroa sig över att gå snabbt i kostym och prata i telefoner. Och den som är enastående duktig på att ärva ett familjeföretag ska inte behöva oroa sig för kartongerna. Den som jobbar hårt kan ta sig långt – men inom rimliga gränser.
När man ser programmet är det svårt att inte bli lite konspiratorisk. Skulle serien verkligen kunna köpas in under en annan regering? Är den frostiga stämningen mellan SVT och de licensplankare som rök i början av mandatperioden bara en rökridå? För det är svårt att tänka sig en bättre valfilm för borgarnas arbetspolitik än denna. Som det står på SVT:s hemsida: ”Eftersom serien är inspelade utanför Sverige leder det som företagsledarna upptäcker ibland till snabba avsked, ibland till befordran.” Fyra år till så kanske vi kan vara där.
Publicerad i Arbetaren.
Chefen själv är dock ingen höjdare på golvet. I ett avsnitt ska en chef stapla kartonger, vilka rasar direkt. Han blir förvånad över detta, han är ju trots allt jätteduktig på att prata i telefon och gå snabbt i korridorer i kostym (det har man fått se i ett tidigare klipp). Av upplevelsen kommer en lärdom som är själva kärnan i programmet: att lön inte alltid följer prestation. Skojar bara. Det vi får lära oss är att var människa har sin plats i samhällstegen. Den som är bra på att vika kartonger ska inte behöva oroa sig över att gå snabbt i kostym och prata i telefoner. Och den som är enastående duktig på att ärva ett familjeföretag ska inte behöva oroa sig för kartongerna. Den som jobbar hårt kan ta sig långt – men inom rimliga gränser.
När man ser programmet är det svårt att inte bli lite konspiratorisk. Skulle serien verkligen kunna köpas in under en annan regering? Är den frostiga stämningen mellan SVT och de licensplankare som rök i början av mandatperioden bara en rökridå? För det är svårt att tänka sig en bättre valfilm för borgarnas arbetspolitik än denna. Som det står på SVT:s hemsida: ”Eftersom serien är inspelade utanför Sverige leder det som företagsledarna upptäcker ibland till snabba avsked, ibland till befordran.” Fyra år till så kanske vi kan vara där.
Publicerad i Arbetaren.
Art Vandelay
Man funderar över vem man kunde ha blivit istället för den man blev, torterar sig lite lagom. Tänker på möjliga vägar man inte valde. Det är inte lätt att vara efterklok. På tv:n blommar Seinfeld-George upp under sitt fejkade alter ego som Art Vanderlay, ”världskänd arkitekt”, samtidigt som hans riktiga anställningar försvinner lika snabbt som de dyker upp. I likhet med sina undersåtar går ”the lord of idiots” omkring i ett konstant missnöje över det han har och en lika stark längtan efter något annat. Och alla har väl sin Art Vanderlay; ett annat jag, en orättvis referenspunkt. Tanken på något annat som grumlar det bra.
Men framgång, massornas hurrarop och skrattkaskader borde väl hjälpa vem som helst? Det verkar inte så. Se på komiker. De verkar alla ha det gemensamt att de avskyr att vara roliga. För ett yrke som ska skratta är det väldigt mycket tårar. Killinggänget, till exempel, först allt jobb med tokiga gubbar för att folk ska skratta åt dem, sedan allt jobb för att få publiken att sluta med det. De har kissat på sig, berättar de, halkat i duschen, fått sura uppstötningar och hoppat ut genom fönster. ”Skratta åt mig!”, ”Ta mig på allvar!” skriker de om vartannat.
Om jag tillåter mig en grov – och tvivelaktig – generalisering så verkar tragedin erbjuda mer lycka än komedin. Om clownansiktet gråter så brukar dess ledsna motpart ofta hitta ett leende i slutändan. I alla fall så kan man få den känslan av offentliga före detta missbrukare och kriminella. Till exempel Sveriges mest positiva människa, Mia Törnblom, som innan hon skrev peppande böcker som Du äger!, Så dumt! och En härlig bok sysslade med knark och brottslighet. Efter att ha varit på botten kanske inte funderingar kring om clownen skrattar eller gråter känns lika aktuella. Och lättnaden att slippa sno tv-apparater för att fixa knark kanske överväger motviljan att ”placeras inom ett felaktig fack”. För det enda positiva med att behöva pussla ihop ett söndertrasat liv verkar vara att det ofta leder till en deterministisk, i vissa fall religiös, livsåskådning. Där är livet en sammanhållen historia, beroende av dramaturgiska toppar och dalar för att skänka mening. Mer än ett aktivt val kanske det är en psykologisk mekanism för att stå ut. Synd bara att det ska vara så omöjligt att snappa upp livsfilosofin utan livsstilen som den föds ur. ”Youth is wasted on the young” och välstånd är bortkastat på de som ändå inte förmår ta tillvara på det.
Går det att göra någon slutkläm på det här? Att lycka leder till olycka och olycka till lycka. Vet inte, troligen inte. Men jag vet i alla fall att för varje hypotetisk Art Vandelay jag kunde varit finns det lika många missnöjda George Constanzas. Man kunde inte bara ha haft det bättre, utan självklart även sämre. Om du inte är nöjd med den du är, var nöjd med den du inte är. Där är ett citat för kylskåpet.
Ps. Det här med att skriva ”man” istället för ”jag” som man gör ibland, det är väl fel och slappt men man vill ju tro att någon kan känna likadant. Ds.
Publicerad i Östersunds-Posten
Men framgång, massornas hurrarop och skrattkaskader borde väl hjälpa vem som helst? Det verkar inte så. Se på komiker. De verkar alla ha det gemensamt att de avskyr att vara roliga. För ett yrke som ska skratta är det väldigt mycket tårar. Killinggänget, till exempel, först allt jobb med tokiga gubbar för att folk ska skratta åt dem, sedan allt jobb för att få publiken att sluta med det. De har kissat på sig, berättar de, halkat i duschen, fått sura uppstötningar och hoppat ut genom fönster. ”Skratta åt mig!”, ”Ta mig på allvar!” skriker de om vartannat.
Om jag tillåter mig en grov – och tvivelaktig – generalisering så verkar tragedin erbjuda mer lycka än komedin. Om clownansiktet gråter så brukar dess ledsna motpart ofta hitta ett leende i slutändan. I alla fall så kan man få den känslan av offentliga före detta missbrukare och kriminella. Till exempel Sveriges mest positiva människa, Mia Törnblom, som innan hon skrev peppande böcker som Du äger!, Så dumt! och En härlig bok sysslade med knark och brottslighet. Efter att ha varit på botten kanske inte funderingar kring om clownen skrattar eller gråter känns lika aktuella. Och lättnaden att slippa sno tv-apparater för att fixa knark kanske överväger motviljan att ”placeras inom ett felaktig fack”. För det enda positiva med att behöva pussla ihop ett söndertrasat liv verkar vara att det ofta leder till en deterministisk, i vissa fall religiös, livsåskådning. Där är livet en sammanhållen historia, beroende av dramaturgiska toppar och dalar för att skänka mening. Mer än ett aktivt val kanske det är en psykologisk mekanism för att stå ut. Synd bara att det ska vara så omöjligt att snappa upp livsfilosofin utan livsstilen som den föds ur. ”Youth is wasted on the young” och välstånd är bortkastat på de som ändå inte förmår ta tillvara på det.
Går det att göra någon slutkläm på det här? Att lycka leder till olycka och olycka till lycka. Vet inte, troligen inte. Men jag vet i alla fall att för varje hypotetisk Art Vandelay jag kunde varit finns det lika många missnöjda George Constanzas. Man kunde inte bara ha haft det bättre, utan självklart även sämre. Om du inte är nöjd med den du är, var nöjd med den du inte är. Där är ett citat för kylskåpet.
Ps. Det här med att skriva ”man” istället för ”jag” som man gör ibland, det är väl fel och slappt men man vill ju tro att någon kan känna likadant. Ds.
Publicerad i Östersunds-Posten
Tv-krönika: ett ständigt matos
Det fanns en tid då matprograms bestod av pedagogiska kockar hackandes lök och selleri med redan förberedda grytor på spisen. Sedan slängde Jamie Oliver in ett kryddmått autenticitet när han spontant plockade upp lamm hos slaktaren och bjöd in sina polare på middag. Efter det har matprogrammen som inte är ett vanligt matprogram blivit normen. För tio år sedan hade det varit en ganska otippad gissning att Mauro Scocco och Plura skulle bli tv-kockar. Idag verkar det närmast omöjligt för en artist att få spela en låt i tv utan att först behöva sitta och smacka revbensspjäll och minnas sin mammas magiska matlagning. Och för en skådespelare är inte Dramaten eller Hollywood en lika självklar målsättning längre. Efter Per Morbergs succé verkar nog tanken på att marinera lite vilt och hålla salongsberusade tal till livet och kärleken lika lockande.
Det har pratats om att matprogrammen fyller en eskapistisk funktion i ett samhälle där många äter dåligt – både i bemärkelsen vad och hur de äter. Men framförallt verkar matprogrammen vara en ventil för att slippa kravet på moraliska val. Det är svårt att föreställa sig att Gordon Ramsays militäriska, misogyna mobbning hade verkat så härligt i ett annat sammanhang. Och framförallt så undviker alla matprogram det faktum att köttet har en enorm påverkan på den globala uppvärmningen. För är det något alla program har gemensamt, oavsett vilken pittoreskt miljö som den inlånade kändisen plockar örter i, så är det att köttet har sin självklara plats som måltidens medelpunkt. Med tanke på det tjocka, konstanta matos som hänger över tv-tablån så borde det inte vara omöjligt att klämma in ett vegetariskt matlagningsprogram. Och det skulle faktiskt kunna marknadsföras som inte ett vanligt matprogram.
Publicerad i Arbetaren.
Det har pratats om att matprogrammen fyller en eskapistisk funktion i ett samhälle där många äter dåligt – både i bemärkelsen vad och hur de äter. Men framförallt verkar matprogrammen vara en ventil för att slippa kravet på moraliska val. Det är svårt att föreställa sig att Gordon Ramsays militäriska, misogyna mobbning hade verkat så härligt i ett annat sammanhang. Och framförallt så undviker alla matprogram det faktum att köttet har en enorm påverkan på den globala uppvärmningen. För är det något alla program har gemensamt, oavsett vilken pittoreskt miljö som den inlånade kändisen plockar örter i, så är det att köttet har sin självklara plats som måltidens medelpunkt. Med tanke på det tjocka, konstanta matos som hänger över tv-tablån så borde det inte vara omöjligt att klämma in ett vegetariskt matlagningsprogram. Och det skulle faktiskt kunna marknadsföras som inte ett vanligt matprogram.
Publicerad i Arbetaren.
Tv-krönika
Trots att programmet inte sänts i Sverige ännu var Robyns uppträdande hos David Letterman förra veckans tv-händelse. I de stora kvälls- och dagstidningarna kunde vi läsa utförliga rapporter om hur Letterman kysste hennes hand och tackade med ett ”trevligt att ha dig här”. Att publiken applåderade när låten var slut och att Sylvester Stallone befann sig i samma lokal. Det finns något otidsenligt och rart i att referera varje moment, att lägga en mening i programvärdens artigheter och studiopublikens applåder. Men det spelar egentligen ingen roll vad som hände under de drygt fyra minuterna – nyheten är att en svensk syns i USA. För även om ”amerikansk tv” har varit allt annat än en kvalitetsmärkning i Sverige (framförallt innan HBO-serier blev en viktig kulturell accessoar) så har det ändå varit ett otvivelaktig mått på framgång att figurera där. Under den senaste tiden har Letterman mest profilerat sig genom en rad gubbsjuka förhållanden med sina praktikanter. Men när han kysser handen på ursvenska Robyn, som debuterade i Lilla Sportspegeln och har ett fast abonnemang på P3:s spellistor, är det glömt.
Förra veckan kunde vi även läsa om hur Kirsten Dunst tog in två portioner köttbullar i Trollhättan. Det var inte bara en komplimang till kocken, utan till hela svenska folket. Hollywood gillar köttbullar! Men det krävs en viss ansträngning för att inte bara vara landet som ”kanske är Schweiz” . Militärt bistånd i Afghanistan och Natoövningar på svensk mark är inte tillräckligt- vi måste även bevisa att vi har koll på kulturen. På P3 säger därför inte programledarna längre ”det amerikanska bandet”, de säger inte ens ”New York-bandet”. Numera heter det ”Brooklynbandet”. Samtidigt används ”norrlandsband” för att beskriva all musik norr om Stockholm. Tidningen Vice går så långt att man låter svenska journalister skriva om svenska band på amerikanska för svenska läsare. På gräsrotsnivå sker biståndet till kulturimperialismen istället, genom att folk rättar varandra när ”v” i MTV uttalas fel eller driver frågan om när KFC/Starbucks/vad som helst egentligen ska etableras i efterblivna Sverige.
Att älskas är stort — att älskas av en amerikan är större.
Publicerad i Arbetaren.
Förra veckan kunde vi även läsa om hur Kirsten Dunst tog in två portioner köttbullar i Trollhättan. Det var inte bara en komplimang till kocken, utan till hela svenska folket. Hollywood gillar köttbullar! Men det krävs en viss ansträngning för att inte bara vara landet som ”kanske är Schweiz” . Militärt bistånd i Afghanistan och Natoövningar på svensk mark är inte tillräckligt- vi måste även bevisa att vi har koll på kulturen. På P3 säger därför inte programledarna längre ”det amerikanska bandet”, de säger inte ens ”New York-bandet”. Numera heter det ”Brooklynbandet”. Samtidigt används ”norrlandsband” för att beskriva all musik norr om Stockholm. Tidningen Vice går så långt att man låter svenska journalister skriva om svenska band på amerikanska för svenska läsare. På gräsrotsnivå sker biståndet till kulturimperialismen istället, genom att folk rättar varandra när ”v” i MTV uttalas fel eller driver frågan om när KFC/Starbucks/vad som helst egentligen ska etableras i efterblivna Sverige.
Att älskas är stort — att älskas av en amerikan är större.
Publicerad i Arbetaren.
Tv-krönika
När Oliver Stone introducerade börsskurken Gordon Gekko i filmen Wall Street från 1987 blev reaktionerna i vissa fall något oväntade. För där vissa såg en känslokall finansdespot såg andra istället en inspirerande managementcoach. Lite som när små ligister kollade på Staffan Hildebrandts välmenande Stockholmsnatt för roundkicksens skull.
En av dem som lät sig förföras av Wall Street var riskkapitalisten Mats Gabrielsson, aktuell i SVT:s Draknästet. I programmet, som är ett Idol för näringslivet, är han en av de investerare som tankfullt gnager på glasögonskälmarna medan entreprenörerna nervöst lägger fram sina idéer. För honom är girighet inte en dödsynd – tvärtom. Han lånar också Gekkos mest kända replik i en intervju med Veckans Affärer: ”Greed, for lack of a better word, is good”. Och i ett annat reportage, ett travprogram på TV4, konstaterar Gabrielsson att avsaknad av medkänsla är en bra affärsegenskap. Han beskriver följaktligen sig själv som ”en psykopat”: ”Det gäller bara att ha lite empati så man kan överleva”. Jag tror inte Gecko skulle ha några invändningar mot detta ”tänk”.
Entreprenörskapet ska stå i fokus i Draknästet, men på samma sätt som Anders Bagge blev en större stjärna än de framavlade Idolerna är det drakarna som innehar huvudrollerna. Och i likhet med hur Idolerna stoppas in i verksamheter skapade av skivbolagens marknadsavdelningar är entreprenörernas idéer bara pjäser i investerarnas spel. Att göra profit på spekulation och låta pengar befrukta sig själva är inte längre ett stigma. Som Gekko konstaterar i Wall Street: ”I create nothing, I own.”
I dag är synen på kapitalismen så grundmurad att den är svår att ifrågasätta. Vi ser börsens konjunkturer som naturfenomen som kanske kan lindras, men inte tyglas. Det pratas om ”ekonomin” som ett väsen, en nyckfull gud vi varken kan förstå eller bör utmana. Vilket kan förklara varför de senaste årens ekonomiska katastrofer inte har lett till en kritik av systemet som utlöser dem. Gekkos ekonomiska darwinism där var och en är sin egen lyckas smed kan stå ohotad. Speciellt i dag, när entreprenörskap inte är så mycket av ett val som ett tvång för många yrkesgrupper då anställningar ersätts med konsultuppdrag.
Men om SVT visar upp vinnarna i det ekonomiska kasinot, var hittar vi förlorarna? Ironiskt nog i TV3. I deras program Lyxfällan är det, trots namnet, inte konsekvenserna av lyxliv som skildras främst utan snarare verkningar av en ohejdad marknadsekonomi. Bakom de apatiska ekonomidepressionerna utlösta av konsumtionshets och sms-lån med ockerränta finns det alltid en Gordon Gecko i bakgrunden som viskar ”greed is good”. Att Lyxfällan inte bedriver någon samhällskritik att tala om och att deras hjälp oftast är stöttad av produktplacering är en parentes. Något känns ändå lite märkligt när TV3, nittiotalets sinnebild för skräpkultur och kommersialism, numera engagerar sig samhällsfrågor medan Svt satsar på melodifestivaler, musikaluttagningar och kungabröllop.
Om kraven på privatiseringar, marknadsanpassning och fri konkurrens till slut når SVT borde de se till att köpa programformatet ”Public Service Sellout” innan TV3 gör det.
Publicerad i Arbetaren.
En av dem som lät sig förföras av Wall Street var riskkapitalisten Mats Gabrielsson, aktuell i SVT:s Draknästet. I programmet, som är ett Idol för näringslivet, är han en av de investerare som tankfullt gnager på glasögonskälmarna medan entreprenörerna nervöst lägger fram sina idéer. För honom är girighet inte en dödsynd – tvärtom. Han lånar också Gekkos mest kända replik i en intervju med Veckans Affärer: ”Greed, for lack of a better word, is good”. Och i ett annat reportage, ett travprogram på TV4, konstaterar Gabrielsson att avsaknad av medkänsla är en bra affärsegenskap. Han beskriver följaktligen sig själv som ”en psykopat”: ”Det gäller bara att ha lite empati så man kan överleva”. Jag tror inte Gecko skulle ha några invändningar mot detta ”tänk”.
Entreprenörskapet ska stå i fokus i Draknästet, men på samma sätt som Anders Bagge blev en större stjärna än de framavlade Idolerna är det drakarna som innehar huvudrollerna. Och i likhet med hur Idolerna stoppas in i verksamheter skapade av skivbolagens marknadsavdelningar är entreprenörernas idéer bara pjäser i investerarnas spel. Att göra profit på spekulation och låta pengar befrukta sig själva är inte längre ett stigma. Som Gekko konstaterar i Wall Street: ”I create nothing, I own.”
I dag är synen på kapitalismen så grundmurad att den är svår att ifrågasätta. Vi ser börsens konjunkturer som naturfenomen som kanske kan lindras, men inte tyglas. Det pratas om ”ekonomin” som ett väsen, en nyckfull gud vi varken kan förstå eller bör utmana. Vilket kan förklara varför de senaste årens ekonomiska katastrofer inte har lett till en kritik av systemet som utlöser dem. Gekkos ekonomiska darwinism där var och en är sin egen lyckas smed kan stå ohotad. Speciellt i dag, när entreprenörskap inte är så mycket av ett val som ett tvång för många yrkesgrupper då anställningar ersätts med konsultuppdrag.
Men om SVT visar upp vinnarna i det ekonomiska kasinot, var hittar vi förlorarna? Ironiskt nog i TV3. I deras program Lyxfällan är det, trots namnet, inte konsekvenserna av lyxliv som skildras främst utan snarare verkningar av en ohejdad marknadsekonomi. Bakom de apatiska ekonomidepressionerna utlösta av konsumtionshets och sms-lån med ockerränta finns det alltid en Gordon Gecko i bakgrunden som viskar ”greed is good”. Att Lyxfällan inte bedriver någon samhällskritik att tala om och att deras hjälp oftast är stöttad av produktplacering är en parentes. Något känns ändå lite märkligt när TV3, nittiotalets sinnebild för skräpkultur och kommersialism, numera engagerar sig samhällsfrågor medan Svt satsar på melodifestivaler, musikaluttagningar och kungabröllop.
Om kraven på privatiseringar, marknadsanpassning och fri konkurrens till slut når SVT borde de se till att köpa programformatet ”Public Service Sellout” innan TV3 gör det.
Publicerad i Arbetaren.
Framåt sommaren fylls parken av gymnasister och luften av röster. Av ringsignaler som låter som låtar och låtar som låter som ringsignaler. Öar av människor vilar i gräset och små vingliga skepp seglar fram till varandra. Det är glatt. Och det finns en känsla av ro och paus, i det korta glappet mellan skolans hopplöshet och resten av livets hopplöshet. Kanske känner föräldrarna att det är skönt att bara låta barnen ta sig några bärs och ordna bäst det vill nu. Det är en liten lucka i tiden, då möjligheterna finns men inte kraven. Så tänker man bara när man inte är inne i det. Så tänker jag nu.
Men mitt allt det där roliga, mitt i min förenkling av ungdom, kommer en tjej gåendes. Hon bär en picknickkorg, hon är lika gammal som de andra och borde sitta bland dem. Men istället är hon där i sällskap av sin mamma. Och trots att jag inte vet något alls om henne så är scenarion etsat i mig sedan dess: hon sitter inne de där sista kvällarna av skolan. Det är ljummet ute och man kan vara ute på gatorna och på gräset. Man kan slänga en cykel i sjön, man kan träffa någon som förstår en. Eller bara känna glädjen av att höra folk prata runt om en, slappna av i rörelsen av människor. Men nu sitter hon inne som vanligt, kanske kollar på tv eller sitter med internet. Mamman ser det här. Känner sorgen i att avsluta skolan lika ensam som all tid innan. Den här pausen, det rogivande jag skrev om tidigare finns inte här.
Jag tänker mig som tjejen, när mamman föreslår att vi ska gå ut en stund. ”Jag tar med mig lite gott, tänkte att vi kunde dricka lite vin” säger mamman glatt. Jag går med på det, för mammas skulle, för att jag inte orkar förklara varför. För att det inte går att förklara situationen vi båda vet. Känner blickarna bränna i parken, försöker titta framåt och inte på någon speciell.
Jag tänker mig som mamman, med en klump i bröstet av att inte kunna hjälpa fast man vill. Av att osten i korgen är förgäves, av att entusiasmen är genomskinlig.
Och sist tänker jag mig själv som mig själv. Vad hade jag gjort om jag själv satt där, om jag gick i hennes klass eller växte upp i hennes kvarter? Troligen inte mer än att titta bort. I bästa fall hälsa reserverat och avvisande. För ensamheten skrämmer på ett omedelbart sätt. Som att den luktar. Jag kanske skulle kanske säga något till mina kompisar, kanske något som det jag skrivit här. Och där kanske den värsta klumpen sitter: att veta med oss konsekvenserna av alla val då vi inte gör några val. Att vi andra skapar ensamheten och att gemenskapen inte existerar utan den. Tryggheten i de små öarna i parken är helt beroende av den sorgsna tjejen med picknickkorgen under de sista dagarna i maj.
Publicerad i Östersunds-Posten.
Men mitt allt det där roliga, mitt i min förenkling av ungdom, kommer en tjej gåendes. Hon bär en picknickkorg, hon är lika gammal som de andra och borde sitta bland dem. Men istället är hon där i sällskap av sin mamma. Och trots att jag inte vet något alls om henne så är scenarion etsat i mig sedan dess: hon sitter inne de där sista kvällarna av skolan. Det är ljummet ute och man kan vara ute på gatorna och på gräset. Man kan slänga en cykel i sjön, man kan träffa någon som förstår en. Eller bara känna glädjen av att höra folk prata runt om en, slappna av i rörelsen av människor. Men nu sitter hon inne som vanligt, kanske kollar på tv eller sitter med internet. Mamman ser det här. Känner sorgen i att avsluta skolan lika ensam som all tid innan. Den här pausen, det rogivande jag skrev om tidigare finns inte här.
Jag tänker mig som tjejen, när mamman föreslår att vi ska gå ut en stund. ”Jag tar med mig lite gott, tänkte att vi kunde dricka lite vin” säger mamman glatt. Jag går med på det, för mammas skulle, för att jag inte orkar förklara varför. För att det inte går att förklara situationen vi båda vet. Känner blickarna bränna i parken, försöker titta framåt och inte på någon speciell.
Jag tänker mig som mamman, med en klump i bröstet av att inte kunna hjälpa fast man vill. Av att osten i korgen är förgäves, av att entusiasmen är genomskinlig.
Och sist tänker jag mig själv som mig själv. Vad hade jag gjort om jag själv satt där, om jag gick i hennes klass eller växte upp i hennes kvarter? Troligen inte mer än att titta bort. I bästa fall hälsa reserverat och avvisande. För ensamheten skrämmer på ett omedelbart sätt. Som att den luktar. Jag kanske skulle kanske säga något till mina kompisar, kanske något som det jag skrivit här. Och där kanske den värsta klumpen sitter: att veta med oss konsekvenserna av alla val då vi inte gör några val. Att vi andra skapar ensamheten och att gemenskapen inte existerar utan den. Tryggheten i de små öarna i parken är helt beroende av den sorgsna tjejen med picknickkorgen under de sista dagarna i maj.
Publicerad i Östersunds-Posten.
Jag går över det nya torget och tänker på hur det gamla torget ändå måste ligga kvar. Försöker se Skivhörnan och Korg-Olles längst ner i hörnet. Eller mig själv bli utskälld av en vakt utanför Eken, mig själv beundra t-shirts med hårdrocksmotiv i ett Gregoriemarknadsstånd. Det är en overklig känsla – när allt är främmande och bekant samtidigt. Som när min pappa rakade av sig sin mustasch efter tjugo år.
Jag hann aldrig bli riktigt vuxen i Östersund, betalade aldrig en hyra eller gick för att storhandla på Piraten. Så länge jag var där var jag fortfarande i ungdomens overklighet. Jag tänker att om jag hade varit kvar lite längre och skaffat mig en geografisk kontinuitet så kanske jag skulle kunna skilja mellan händelser och miljö – nu ser jag varje plats som en scen för minnen. Knatar man samma gata varje dag så kanske de avdramatiseras. Eller vad vet jag.
Men nu snurrar det i alla fall till i skallen varje gång något byggs om eller rivs ner. Det blir så tydligt att minnen inte är något statiskt utan konstrueras gång på gång. Du kommer ihåg hur du hittar en död kråka på Gotland, du är fem år och det sätter djupa spår i dig. Solen glittrar i ett infekterat hål i fågeln, du minns kottar och smuts runt omkring. När du berättar det för dina föräldrar har du aldrig varit på Gotland, men däremot kanske det finns ett fotografi från en rastplats utanför Ljusdal. Och du minns kanske den rastplatsen. Eller fotot av rastplatsen. Ingen kan berätta för dig vad som är sant.
Minnen är så spröda, det behövs bara en liten knuff för att de ska bli något annat. Varje gång du tänker på dem, desto mer skiljer de sig från vad som hände. De tar en egen form, skapar en egen berättelse i huvudet. En balansgång mellan rester av något som har hänt och en vilja att förbättra dramaturgin. Viljan att spetsa till eller fila ner taggigheter. Till slut är de lika verkliga som vilken fiktion som helst. Det är därför jag vill kunna gå och stirra på en portuppgång och tänka ”ta mig fan,
precis här hände det”. Som om tiden kunde dröja sig kvar i gatstenar, träväggar, en Domusskylt. När allt det där också försvinner släpper också den illusionen och det är bara ett grumligt tvivel kvar över om någonting verkligen har hänt.
Publicerad i Östersunds-Posten
Jag hann aldrig bli riktigt vuxen i Östersund, betalade aldrig en hyra eller gick för att storhandla på Piraten. Så länge jag var där var jag fortfarande i ungdomens overklighet. Jag tänker att om jag hade varit kvar lite längre och skaffat mig en geografisk kontinuitet så kanske jag skulle kunna skilja mellan händelser och miljö – nu ser jag varje plats som en scen för minnen. Knatar man samma gata varje dag så kanske de avdramatiseras. Eller vad vet jag.
Men nu snurrar det i alla fall till i skallen varje gång något byggs om eller rivs ner. Det blir så tydligt att minnen inte är något statiskt utan konstrueras gång på gång. Du kommer ihåg hur du hittar en död kråka på Gotland, du är fem år och det sätter djupa spår i dig. Solen glittrar i ett infekterat hål i fågeln, du minns kottar och smuts runt omkring. När du berättar det för dina föräldrar har du aldrig varit på Gotland, men däremot kanske det finns ett fotografi från en rastplats utanför Ljusdal. Och du minns kanske den rastplatsen. Eller fotot av rastplatsen. Ingen kan berätta för dig vad som är sant.
Minnen är så spröda, det behövs bara en liten knuff för att de ska bli något annat. Varje gång du tänker på dem, desto mer skiljer de sig från vad som hände. De tar en egen form, skapar en egen berättelse i huvudet. En balansgång mellan rester av något som har hänt och en vilja att förbättra dramaturgin. Viljan att spetsa till eller fila ner taggigheter. Till slut är de lika verkliga som vilken fiktion som helst. Det är därför jag vill kunna gå och stirra på en portuppgång och tänka ”ta mig fan,
precis här hände det”. Som om tiden kunde dröja sig kvar i gatstenar, träväggar, en Domusskylt. När allt det där också försvinner släpper också den illusionen och det är bara ett grumligt tvivel kvar över om någonting verkligen har hänt.
Publicerad i Östersunds-Posten
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)