söndag 26 december 2010

Tv-krönika: varje kilometer från Stockholm

En av prins Carl Philips sysselsättningar är fotografi. Utöver en serie från Botaniska trädgården i Uppsala har han även ställt ut fotografier av hemlösa missbrukare. Förutom att tanken är lite obehaglig, en Höghet som studerar de längst ner, så känns projektet också onödigt. Varför leta spännande objekt när han har Sveriges mest exotiska miljö i sitt eget barndomshem? Men så känner väl inte han. Varför ta kort på farsan och morsan, liksom.

På samma sätt resonerar nog många tv-produktionsbolag. Om idén är att skildra livet på ett varuhus räcker det inte att ta med sig kameran till NK. Verkligheten måste vara främmande för att kännas äkta: som turisternas fantasier om det sorglösa livet i Thailand, som rockjournalisternas dröm om att växa upp på the wrong side of the tracks. Framförallt gäller detta om ambitionen är att mejsla fram några komiska karaktärer snarare än att skildra riktiga människor. Därför stiger andelen trombondriven cirkusmusik markant med varje kilometer som kameran rör sig från Stockholm. En geografisk och kulturell distans som gör det enklare att göra underhållning av människors liv. I programmet Böda camping får vi åka hem till en raggare som bor kvar ensam i föräldrahemmet. Han får prata om vilken mat han lagar och får visa upp sina oanvända prydnadsglas. I serien Ullared följer vi familjen med en farsa som helst vill dricka grogg och en mamma som tvångsmässigt och dagligen handlar för flera tusen kronor. De är inte riktigt kloka de där verklighetens folk, som Obelix säger.

Det ser annorlunda ut när dokumentärfilmarna närmar sig sin egen verklighet. Serien Rebecca & Fiona handlar om två musiker och dj:s i Stockholm. Fokus ligger på hur driftiga och kompetenta det är och slapstickmusik och pinsamheter lyser med sin frånvaro. Trots att serien till stor del utspelar sig i klubbmiljö är fylla, tjafs och spyor förvånansvärt frånvarande. Serien påminner lite om den typ av rockumentärer som beställs av skivbolag, där alla är väldigt entusiastiska, stöttande och förstående. Men den stora skillnaden är vem som ges tolkningsföreträde. Det märks främst i det sympatiska draget att låta Rebecca & Fiona prata själv – istället för de skojfriska och nedlåtande speakerröster som har blivit praxis inom realityserier. Redan i vinjetten av Rebecca & Fiona sätts tonen med citaten ”vi är fan världens bästa dj:s” och ”vi bryr oss inte om något sådant där, allt sådant där tycker vi är töntigt, allt sådant som killar håller på med”. Ett avsnitt av Ullared börjar med att lagerarbetaren Morgan har svårt att ta sig upp ur en frisörsstol, en tant som sjunger lite falskt och en förståndshandikappad kille som säger ”ur vägen”. Tv:n lär oss mycket om det framför kameran – men lika mycket om vilka som står bakom.

Publicerad i Arbetaren

onsdag 15 december 2010

Krönika

Enligt Skatteverket är jag snart trettio år. Det kan vara svårt att ta in, trots åldersmarkörer som diskbråck och flyende hårfäste. Som tur är kan kanske teknikens utveckling erbjuda mig en förankring till historien. Jag har trots allt upplevt en tid före internet, då skoluppsatser gjordes genom att skriva av Nationalencyklopedien istället för att klipp och klistra från Wikipedia. Men framförallt har jag upplevt hur teknik föds och dör. Det är inget man gör över ett sommarlov (med undantag för minicallen och cashkortet, det var väl exakt ett sommarlov).

Jag kommer ihåg tiden före cd-skivan, då vinylskivan fortfarande kallades för lp: long play. En term som höll sig kvar så länge de små laserplattorna var en pigg och futuristisk utmanare. När cd:n vann herraväldet över våra stereoapparater började lp:n istället att kallas för vinylskiva. Samtidigt blev den rätt häftig. Att välja det otympligare mediet med brus, repor och sidbyten var ett sätt att visa att man brydde sig lite extra om musik. Men nu är det alltså cd:ns tur att kippa efter luft som en nyfångad fisk, med en kanske ännu osäkrare framtid till mötes än lp-skivan. Det finns inte mycket som talar för compact discspelaren längre. Så jag går till Hi-Fi Klubben och köper en ny.

Jag säger att det är roligare så än att lyssna från datorn. Men det är väl inte bara därför. Det är en sista rest av ett liv jag hade och inte längre har. Som inte går att återskapa, en ungdom faktiskt. Lika främmande och irrelevant som den sagovärld femtiotalisterna korvstoppat oss med. Vissa detaljer känns nästan som att de inte ens tillhörde min generation: att vi åkte tåg med pappersbiljetter, med rökrum där ledsna, städade alkoholister samlades med blåögda och rödögda gymnasister i Fjällrävenjackor. Att vi stod på Skivhörnan och provlyssnade skivor, övervägde varje inköp lika noggrant som mina jämnåriga väljer namn till sina barn idag.

Det som var nytt för min generation, de tidiga åttiotalisterna, sena sjuttiotalisterna, var att vi inte fick höra att allt var möjligt utan att allt hade varit möjligt. Men det visade sig att de hade fel – saker som syntes omöjliga har blivit möjliga. Det socialdemokratiska folkhemmet, som länge verkade vara det enda möjliga alternativet - en pragmatisk kombination av vänsterns utopier och näringslivets krav - kunde tydligen också gå sönder. Och det samhälle där kravet ställdes på en rejäl pension innan guldklockan känns främmande. Vem i min generation kommer någonsin uppleva trettio år inom samma tjänst? Och vad det gäller pensionen så har vi ersatt den med något slags aktiespel som ingen riktigt förstår. Allt är möjligt – men det medför inte att saker blir bättre för det. Och att ha väldigt många val gör inte nödvändigtvis alternativen bättre. Kanske är det därför jag köper en ny cd istället för (det i sannings namn mycket förnuftigare alternativet) en bluray-spelare för femhundra spänn. Och det kanske är därför jag får panikkänslor av framtidens lägenhet med en läsplatta och slimmad stereo men inga skivor, böcker och blinkande apparater. Eller så är det helt enkelt för jag att är en gubbe. Grattis på trettioårsdagen.

Publicerad i Östersunds-Posten

måndag 13 december 2010

Ipad - ett platt fall för det fria ordet

”Väntan är över” ropade Expressen i veckan.
”Äntligen!” svarade Aftonbladet.
Ipaden är släppt och vi ska äntligen ”bläddra bland webbsidor, skriva e-post, visa bilder och titta på film”. På lanseringsdagen smäller Aftonbladet till med ett reportage från kön utanför Media Markt, en guide till att ”bli expert” på sin Ipad samt en intervju med hockeyspelaren Staffan Kronwall i Djurgården. Han tycker att Ipaden ”är grym”.

Att ett teknikföretag, och endast ett, bevakas med denna okritiska uppsluppenhet är märkligt. Apples kontroll över mjukvaran till Ipaden begränsar sig nämligen inte enbart till tekniska aspekter utan rör även innehållet.Vilket innehåll som är tillåtet regleras av företagets riktlinjer i ”App Store Guidelines”. Exempel på ämnen som måste undvikas är pornografi, våldsamheter och religionskritik. Apple ger följande råd: ”Om du vill kritisera en religion, skriv en bok. Om du vill beskriva sex, skriv en bok eller en låt eller skapa en medicinsk app.” En app som inte blivit godkänd heter Freedom time och var helt enkelt en klocka som räknade ner George W Bushs återstående dagar som president. Den ansågs för politiskt känslig. I Storbritannien har även modetidningen Dazed & Confused blivit censurerad. Bortretuscherade bröstvårtor gav Ipad-utgåvan öknamnet ”The Iran Edition”. Den svenska förlagsvärlden har också påverkats. Serieförlaget Galago fick finna sig i att censurera rutor som innehöll nakenhet i e-boksutgåvan av Mats Jonssons seriealbum Hey Princess.

Rätten att se Mats Jonssons självbiografiska genitalier är kanske ingen viktig fråga i sig, men desto mer oroande är det att Apple gör en moralisk och konstnärlig bedömning av enskilda verk. Något Apples vd Steve Jobs inte ser något problem i: ”Vi tycker faktiskt att vi har ett moraliskt ansvar i att hålla porren borta från Iphonen” skrev han tidigare i år i ett mejl till journalisten Ryan Tate. Även om det är frivilligt att använda sig av Apples plattform kan deras censurregler innebära ett demokratiskt problem. Företaget är en mäktig aktör på marknaden och påverkar i hög grad hur nyheter och litteratur presenteras. De blir ett extra filter mellan författaren och läsaren. Apples villkor kan även leda till en, medveten eller omedveten, självcensur. För om ett förlag eller en redaktion ständigt måste justera texter och bilder efter Apples krav skulle en logisk, tidsbesparande, åtgärd vara att redan i början av produktionen anpassa sig efter kraven. Bokförlaget Vertigo meddelade i somras att de överger e-boken, bland annat på grund av osäkerheten i att passera Apples nålsöga. Kommer andra förlag i marginalen våga ställa sig utanför och missa en stor potentiell kundgrupp?

Dessa oroande scenarier är frånvarande i den svenska rapporteringen kring Apples produkter. Pressutskick från iPravda om att Ipaden är en revolutionerande innovation behandlas som information snarare än reklam. Apples självutnämnda gräsrotsrörelse bekymrar sig inte alls. På Facebook och Twitter ställer de upp i rak formation med Steve Jobs lilla vita i bröstfickan, upprepandes sina satsläror: ”Android sprider porr och virus” och ”Windows är ondskans axelmakt”.

Publicerad i Aftonbladet.

onsdag 8 december 2010

Tv-krönika

Ebbas stil är inte bara titeln på en bok av journalisten Ebba von Sydow utan även namnet på hennes nya modeprogram på SVT2. Upplägget känns igen från kvällstidningarnas modebilagor: tydligt personfokus, lite text och många bilder. Varje avsnitt inleds med att Ebba småpratar med en bloggare eller journalist, på en så friktionsfri nivå som möjligt. När Bons chefredaktör Marina Kereklidou säger att det roligaste med arbetet är att göra skillnad skippar Ebba följdfrågorna hur och för vem och frågar istället vilka de coolaste kändisar hon träffat är.
Till största del består programmet av inköpt och färdigproducerat material: Ebba figurerar endast i två korta snuttar i början och slutet av varje program. Hon verkar snarare fungera som ett slags kvalitetsmärkning, ett varumärke att klistra på en färdig produkt. I inslag från visningar i London och New York möter vi branschmänniskor som är exalterade över allt på och kring catwalken och på besök i klädbutiker får företagens representanter tala fritt och kärleksfullt om sitt märke. Frånvaron av kritiska frågor kan nog bara överträffas av hur Apple-trogna teknikjournalister skriver av pressreleaser från iPravda.

Ebbas stil lovar att ta mode på allvar, ett återkommande – och lite märkligt - löfte när det handlar om populärkultur: är en motsatt inställning ett alternativ? Men när jag ser programmet undrar jag om min tolkning av ordet allvar skiljer sig från SVT:s. För jag tänker mig att det ändå borde innebära något slags kritiskt tänkande. Å andra sidan är denna tolkning av allvar inget unikt för Ebbas stil, eller modejournalistik för den delen. Sport, rock och religion betraktas ju ofta med detta blåögda allvar - en brist på reflektion som misstas för respekt. Som den ödmjuka vördnaden inför skattesmitande idrottsmän eller svinande rockstjärnor. Eller i hur kristendomen betonar att det viktigaste är att tro, inte att veta.

Just kopplingen mellan modejournalistik och religion är nog starkare än vad vi föreställer oss, då trender ofta betraktas som något mystiskt, närmast metafysiskt. Detta märks främst i ordval: man spekulerar inte i nästa trendiga färg, utan man tror på färgen. Något blir inte heller populärt, det blir stort. Man pratar om vad som är viktigt och måsten, ord som alla bär religiösa och moralfilosofiska konnotationer. Och framförallt så verkar trenderna inte betraktas som något skapat av aktörerna inom modevärlden utan något som kommer. En obeskrivlig naturkraft som inte kan - eller får - ifrågasättas av de renläriga. En kulturvärldens motsvarighet till en intelligent design med Ebba von Sydow som modekyrkans ärkebiskop.

Publicerad i Arbetaren.

onsdag 1 december 2010

Tv-krönika

I Olga Isabelle Saulidotters flickrum hänger två hjärtformade lappar. På ena står det ”känd = rik”, på den andra ”posetivt tänkande”. Hon är en av deltagarna i SVT:s dokusåpa Ung och bortskämd. Jag kommer att tänka på MTV:s klassiska klasshatsprogram My Super Sweet 16, där amerikanska barn får sportbilar inslagna i rosetter och Puff Daddy som hemlig gäst på sin födelsedagsfest. Idén om uppfostran är likadan i de båda programmen: om man behandlar barn som superstjärnor så blir de superstjärnor. Det är samma meritokratiska tanke som håller överklassen uppe: om förtjänst leder till rikedom är rikedom i sin tur ett tecken på förtjänst. Enligt samma logik borde skapandet av en framgångsrik livsstil medföra framgång.

Även om ingen vill kalla sig själv för brat har livsstilens ideal och markörer ändå slagit igenom på bred front: från Stureplans ”pappa betalar” och småstadskrogarnas kotlettfrisyrer och kavajer till kulturmedelklassens vurmande för Brideshead Revisited och den melankoliska adelsmannen. Inte minst syns det på kultursidornas språk: utsökt och charmerande har ersatt fett och grymt som identitetsskapande adjektiv. Att vara känd som bortskämt rikemansbarn är efter Paris Hilton och systrarna Kardashian inte längre något märkligt. Som en av deltagarna, Daniel Pars, förklarar: ”Vi curlingbarn har alltid varit stigmatiserade. Skillnaden är att vi inte längre skäms”. De kanske inte heller ska skämmas. Det liv de Unga och bortskämda lever är helt i enlighet med samhällets individualistiska och självförverkligande ideologi. När Olga Isabelle säger att hon inte hinner blogga om hon måste städa är det ingen skillnad mot journalisten som använder sig av RUT-tjänster. Hennes mamma berättar stolt att dottern ska ha en jungfru när hon blir rik och förstår inte varför hon ska städa själv: ”Nu har vi en regering som tycker att det är helt okej att vi tar hem folk som gör det åt en”.

Men ändå äcklas vi av just den här typen av curling. Handlingarna blir så symboliska: en mamma åker sex mil för att servera frukost, en kille spelar datorspel när mamma städar hans lägenhet. Vi äcklas men frågar oss inte varför. För om problemet är det friktionslösa livet och synen på ungdomarna som en aristokrati borde vi se åt ett annat håll. Den curling som de övre samhällskikten kan ägna sig åt är mer effektiv. De kan hjälpa sina barn med lägenheter och kontakter så länge de utför en symbolisk motprestation, kanske läsa på Handelshögskolan så att det väntande styrelseuppdraget verkar baserat på meriter istället för på arv. Olga Isabelle vill också göra sin mamma stolt, hon lovar henne en rosa Cadillac när hon blir rik. Men det misstag de Unga och bortskämdas föräldrar gör - som leder till så mycket hat - är att de bryter mot det meritokratiska kontraktet. De bortser från att barnen måste ge sken av att förtjäna sin framgång. Det måste skötas snyggt. Den ideala föräldern verkar enligt curlingaristokratin Wallenbergs valspråk: ”att vara, men inte synas”. Banan ska sopas av osynliga sopar så att barnet kan glida fram genom livet av vad som verkar vara egen kraft.

Publicerad i Arbetaren.