tisdag 1 mars 2011

Tv-krönika: Skärgårdsdröm

I ett ombyggt vattentorn visar en pil, ristad i fönstrets marmorskiva, riktningen mot New York. ”6075 km rakt över. Det är en ganska härlig känsla” myser programledaren Madeleine Elfstrand och visar resten av objektet ”i tre etage”, med ett utgångspris på 25 miljoner. I programmet Skärgårdsdröm, som sänds på TV8, agerar hon mäklare åt ”familjer, singlar och par” som letar efter ett havsnära boende.

Serien får Solsidans Mickan och Fredde att verka intellektuella och anspråkslösa. Och, i likhet med Solsidan, så är vetskapen om att jag aldrig kommer bli rik nog för dessa sammanhang ganska skön. Både programledaren och det spekulerande paret pratar den sorts märkliga mäklarprosa (deras ”tänk” kring språk, ”så att säga”) funktion är lika svår att förstå som dess ursprung. Köket kallas för arbetsyta – antigen är det ett sätt att uppvärdera traditionella kvinnosysslor eller så associeras kök till inhyrd arbetskraft. Vardagsrummet beskrivs, avslappnat, som ”en yta där lek och vardagsliv kan mötas”.

Den som svär har dåligt ordförråd fick jag höra när jag var liten. Jag vettefan. Skärgårdsdröm är lika befriat från svordomar – och känsloyttringar i stort – som det är fattigt på adjektiv. ”Fantastiskt”, ”underbart” och ”härligt” – så kan hela dialogen sammanfattas. Köparnas språk är lika stelt som mäklarens, de tilltalas av alla fantastiska objekt och ytor med möjligheter. Ett manlig köpare säger lyriskt: ”det är en skärgårdsdröm”. Jag vet inte vilken tanke som är mest nedslående: att det skulle vara hans vanliga språkbruk eller att en manusförfattare har skrivit den repliken för ett program som faktiskt heter Skärgårdsdröm.

Som underhållning kan det beskrivas som samma typ av intellektuell misshandel det innebär att läsa mäklarbilagor eller prata med främlingar i en krogkö. Hjärnan skriker efter stimulans, den knorrar och morrar som en utsvulten mage. Och inte blir det bättre av musiken, uteslutande bestående av mysrunkandes akustiska gitarrer, varsamt understödda av djembetrummor, syntmattor och maracas. Rum 101 innehåller det värsta man kan tänka sig i George Orwells 1984. Om rockbandet Foo Fighters redan skulle vara uppbokade under min internering är jag säker på att Skärgårdsdröm skulle visas. Dessutom utan reklam. För det enda motivet jag kan tänka mig till att producera detta program, som det redan finns ett otal engelska varianter av, är att reklampauserna ska framstå i bättre dager. I jämförelse med den tvättmedelsestetik som serien präglas av framstår ICA-Stig som en karaktär med många bottnar och Boxer-Robert som Janne Josefsson.

3 kommentarer:

  1. Word på den sågningen!
    TV8 (och Nian, och Fyran) gör ofta såna här program efter brittiska förlagor. Sett originalet till Halv åtta hos mig? Come Dine With Me (kan ses på BBC Lifestyle, tror jag). Helt besatt av det. Om du tycker det är är risigt i Trosa eller Östersund (och därför, som jag, lite pirrigt och härligt), fatta hur det är i Sunderland och Bath. Kan kolla i timmar i streck. Något man dessutom kan göra om helgerna, om man har kanalen.

    SvaraRadera
  2. Förlåt att jag skrev härligt. Menade, eh, skönt. Funkar det?

    SvaraRadera
  3. Nä, jag har inte sett engelska halv åtta, den ska vara lite dissigare va? Den svenska är ju rätt så lam.

    Såg lite av engelska Ung och bortskämd (Young, dumb and living of mum), det var mer Big Brother över den än den svenska.

    SvaraRadera