onsdag 23 februari 2011

Infantila klappar på norrlänningarnas huvuden

Dansbanan i Täfteå är klassisk klapp-på-huvudetunderhållning av samma snitt som Ullared, Böda camping, Ensam mamma söker eller vad som helst med Linda Isaksson. Den typ av program med ett tonfall som annars brukas reserveras för mycket gamla eller mycket unga människor. Serien utspelar sig ”ute i landet”. Så medan kameran sveper över ängarna i vinjetter gnetar ett gäng fioler i bakgrunden. Speakerrösten är långsam och rejäl. Han säger bonnen istället för bonden – för att prata till bönner på bönders vis – och en karaktärs personlighet sammanfattar han med meningen ”han är lite eljest”. Med en dialektal touch istället för stockholmska låter elakheten mustig och varm. Som att den sägs i all välmening ute vid postlådorna.

Produktionsbolaget Baluba vill visa att de, precis som oljebolaget BP:s Carl-Henric Svanberg, är nere med ”the little people”. Inte minst märks det i manuset, som verkar vara skrivet för målgruppen småfolk, alltså barn. Inte sedan adventskalendern har en sådan infantil prosa hörts på SVT. Så här introduceras en av karaktärerna: ”Taxi-Kjell är den första vi stöter på. Han kör gästerna till och från logen. Han är nog Västerbottens mest originella chaufför.” I nästa avsnitt får vi se honom ta hand om bilen: ”Förra dansen blev det ingen körning. Men skam den som ger sig. Någon borde vilja åka med en nyputsad taxi som gått nästan hundratusen mil.” Tut-tut säger Taxi-Kjells bil.

Men det som verkligen irriterar med det här programmet är, som så ofta när Norrland ska skildras, urvalet. För Täfteå är inte, som det sägs i vinjetten, främst känt för dansbanan. Fråga någon under trettio i Umeå så säger de nog lika gärna Täfteåfestivalen – en festival med punk, reggae, indie och lite lagom ungdomsfylla. Men en sådan bild av Norrland, där unga människor är kreativa och skapar något i periferin av Stockholm, till och med av Umeå, har ingen plats på tv. Istället får vi höra några ungdomar säga det vanliga, om att det inte finns något att göra. Om hur de ska flytta in till staden efter skolan. Och så motbilden så klart – killen som pratar lite för engagerat om sin bil och om bilkörning i allmänhet. Så där som man blir om man blir kvar.

För så är det ständigt: till och med den som flyttar tillbaka till sin norrländska födelseort måste försvara sig, i alla fall förklara sig. Jag vet, för jag frågar själv: varför flyttade du hem, hur känns det? Samtidigt träffar man stockholmarna som flyttar ett kvarter från morsan och sedan slänger flyttkartongerna för gott, utan att det är något mer med det. Varför frågar ingen dem, med mjuk, empatisk röst: ”hur kom det sig att du blev kvar”?

Publicerad i Östersunds-Posten

1 kommentar:

  1. Behövde sägas! Helt klart är att man förväntas flytta från Norrland.

    SvaraRadera