fredag 4 februari 2011

Bokrecension: Roland Paulsen, Arbetssamhället

Förra sommaren kunde vi läsa om vaskning, alltså att beställa två flaskor champagne men be bartendern att hälla ut den ena för att slippa spruta ut den själv. Det visade sig emellertid vara en trend som förekom mer på tidningssidor än på barer, men det finns ändå anledning att känna indignation. En allvarligare form av slöseri pågår nämligen ständigt: arbetsvaskningen.

En aspekt av detta är överproduktionen: att mataffärer tvingas sätta lås på sina sopcontainrar för att ätbart avfall ska få ruttna ifred är ett exempel på detta – om växande sopberg inte är tillräckligt. Denna överflödiga produktion är inte bara följden av marknadsekonomiska mekanismer utan även en konsekvens av vad sociologen Roland Paulsen kallar för Arbetssamhället. Han menar att arbetet har blivit ett självändamål: vi ser inte längre arbete som ett medel mot välfärd utan som själva målet med välfärden. Vilket blev tydligt under förra årets valdebatt där alla sociala problem, vare sig det gällde fattigdom, sjukdom eller främlingskap, skulle botas genom att skapa nya jobb.

Att vi måste ”skapa jobb” pekar på en annan aspekt av arbetsvaskandet. Trots att vi lever i den högteknologiska, automatiserade framtid där robotar faktiskt redan utför många av våra sysslor, trots att vi tillverkar mer än vad vi behöver, trots att det är svårt att hitta nya arbetstillfällen så anpassar vi inte arbetstiden efter detta. Tvärtom så har vi inte arbetat så här mycket sedan den yngre industrialismen. Den ökade arbetsbelastningen hos de som har jobb föder en märklig paradox, för parallellt med diskussioner om att skapa mer arbetstillfällen diskuteras samtidigt arbetets baksidor i form av utbrändhet, stress och problem med ”livspusslet”. Vi jobbar alltså alldeles för mycket – eller inte alls. Precis som champagnen så vaskas allt för mycket arbete på för få personer.

Ur ett historiskt perspektiv är tanken om att skapa jobb både absurd och ny. Under den största delen av idéhistorien har arbetet - tvärtom - betraktas som något ont och förnedrande. Latinets ord för arbete, labor, kommer från ”extrem ansträngning förknippad med smärta”. Enligt kristendomen har arbetet varit en del av syndafallet: ”du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.” Arbetet har, helt enkelt, under mänsklighetens största del inte burit på någon annan mening än att mätta munnen. Först under industrialismen förändrades denna syn, då före detta jordbrukare fick lära sig att anpassa arbetsdagen efter klockan. En stor omställning från en arbetsrytm som tidigare följde årstider och behov. Nu fick också arbetet en moralisk aspekt, det blev en plikt som lärdes ut genom stämpelklockor för anställda och tvångsarbeten för arbetslösa. Arbetet var inte längre ett medel till ett mål, utan själva målet.

Idag ser vi inte längre arbete som enbart en plikt, utan även en rättighet. Enligt regeringen är rätten till arbete faktiskt en av de mänskliga rättigheterna. I diskussionen kring utförsäkringarna blev det dock tydligt att det inte är en frivillig rättighet. Argumentation följde nämligen två skiljda spår: arbete ska dels skänkas till de sjuka som en hälsoinsats, dels påtvingas de eventuella dagdrönare som ett krav. Den arbetslöse är både ett offer och en förövare i samhällets ögon. Synen på arbete som välfärd delas över blocken. I ett citat i Arbetssamhället säger Göran Persson: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva oroa sig för arbetslöshet och sjukdom.”. Hur kunde arbetarrörelsens utopiska visioner mynna ut i ”kravet” att få vara löntagare? För Paulsen kan detta förklaras utifrån en teori om det endimensionella tänkandet: vi ser det som är men inte det som skulle kunna vara. En ideologisk pragmatism som håller oss i ett tankemässigt järngrepp. Vi anpassar våra lösningar efter det samhälle vi lever i, inte efter det samhälle vi skulle vilja ha.

Den bristande logiken i arbetssamhället kan exemplifieras genom att se tillbaka på Sovjetunionens misslyckade planekonomi, där industrin strävade efter att fylla produktionsmål. Fabrikerna tillverkade lampor i gjutjärn för att de skulle väga mer och snabbare uppfylla sin viktkvot, oavsett vilket behov som fanns. För oss verkar det vansinnigt. Men i en jämförelse med dagens arbetsmarknadsprojekt, där vuxna människor tvingas på tipspromenad för att aktiveras, så är inte tanken så främmande. En produktion för produktionens skull eller ett arbete för arbetes skull. En överflödig kypare på en öststatsrestaurang eller en obetald praktikant som arbetsmarknadsåtgärd.

Men vilka alternativ finns? Arbetssamhällets avslutande kapitlet, med rubriken Alternativ, känns tyvärr lite tunt. Mest intressant är diskussionen kring medborgarlönen, ett förslag som ändå har nuddat vid realpolitiken. Annars verkar Paulsen undvika förslag som ryms inom ramen för dagens arbetssamhälle, som sextimmars arbetsdag, i förmån för utopiska visioner. Det är synd, för de flesta är nog ett avskaffande av arbetet en alltför främmande, och ovälkommen, tanke. Men att däremot inte arbeta mer än nödvändigt, att inte vaska sitt liv, är nog lättare att förhålla sig till . Som Paulsen påpekar så hör man sällan folk önska att de hade lagt mindre tid på vänner och familj – men mer på sitt arbete.

Publicerad i Östersunds-Posten

5 kommentarer:

  1. Håller med! Bra jämförelse med vaskningen, stilpoäng.

    SvaraRadera
  2. problemet med sex timmars arbetsdag är att vi redan har det- faktum är att de flesta mål som arbetarrörelsen på nittonhundra-talet satte upp av uppfyllts av kapitalet. Men inte på ett frigörande sätt utan som ett limbo. Med en marknadstyrd värld som är långt mycket starkare än allt demokratiskt inflytande är det utopiskt att kräva en jämnt fördelad sextimmars arbetsdag för medborgarna. Det krävs mer radikala lösningar. Men det verkligt utopiska är att saker kan fortsätta som de gör , miljön, fattigdomen, krig osv....jag har skrivit en del om det här...

    Gillar din resension förresten :)

    http://vansterbloggen.blogspot.se/2012/03/darfor-ar-jag-kommunist.html

    SvaraRadera
  3. ...med att "vi redan har sex timmars arbetdag" menar jag alla visstidsanställningar osv. Jag har arbetat sedan -99, och har aldrig haft en anställning "högre" än 85%.

    SvaraRadera
  4. THE ABOLITION OF WORK
    http://deoxy.org/endwork.htm

    det var allt jag hade att säga ;)

    SvaraRadera