Tv-krönika: ett med naturen

Tre vargar nafsar och buffar på Shaun Ellis, en före detta marinsoldat som med sitt långa hår, sitt trubbiga ansikte och sin kralliga kropp ser ut att platsa i hårdrocksgruppen Manowar. I dokumentären Vargmannen skildras hans arbete som surrogatalfahanne åt tre vargvalpar. Han lever tillsammans med dem dygnet runt i ett hägn för att uppfostra dem så likt en riktig vargförälder som möjligt. Han lär dem att yla, nafsar dem i strupen och släpar hem middagskadaver som han själv tar första tuggan ur. På detta vis ska han förbereda dem för ett liv som vilda vargar.

Ellis kan beskrivas som en förnuftig variant av björnkramaren Timothy Treadwell, som skildrades i dokumentären The Grizzly Man. Treadwell saknade dock Ellis vetenskapliga perspektiv. Istället pratade han babyspråk med bjässarna i tron att de hade en ömsesidig, empatisk förståelse, vilket, tragisk nog, utmynnade i att en av hans protegéer till slut åt upp honom. Men gemensamt för Ellis och Treadwell är att de inte enbart strävar efter att förstå djuren – de vill även själva bli förstådda, accepterade, av sina studieobjekt. Lockelsen som djurens till synes okomplicerade liv utgör fångades också träffande i humorserien Ingen bor i skogen. En av deras karaktärer, en sorgsen misantrop med utväxt, färgat hår, önskar att tappa minnet - genom trubbigt våld mot huvudet – så att han kan glömma bort att vara människa och bli uppfostrad på nytt av djur. Sitt nya liv tänker han sig så här: ”Jag vill ha mat, jag vill fortplanta mig. Äta något, ligga med någon. Det är det enda. Det är drömmen, för mig alltså”.

I botten finns det en civilisationskritik som går längre än David Thoreaus (som skrev essän Walden om sina två år i vildmarken) tanke om att leva ett enkelt liv i samklang med naturen: det handlar om att bli en oskiljbar del av naturen. För ”mänskligt” är inte något odelat positivt. Krig, förtryck och ett taskigt beteende mot naturen ses som bevis på att vi nog inte är guds utvalda härskare på jorden utan snarare nyckfulla despoter. I efterklangen av denna besvikelse över vår existens blir det lättare att förstå misantropen i Ingen bor i skogen. I sin lista över favoritdjurfamiljer placerar han älgen som tvåa: ”jag tror att älgarna skulle acceptera mig mer som den jag är. Älgmamman: hård men rättvis. Älgpappan: sprallig, rolig förebild.”

Publicerad i Arbetaren.