Tv-krönika

Jag minns mest ett molande obehag från när trean sände fängelseserien Oz under småtimmarna, efter Seinfeld. Jag vaknade ofta till av någon blev våldtagen i tvätteriet eller fick en hemmagjord kniv i mellangärdet. Därför blev det rutin att stänga av så fort sista slapbasstonen klingade ut. Men under en höst med diskbråck fick jag chansen att trycka i mig hela serien, vars klaustrofobiska stämning förstärktes av min fysiska oförmåga att lämna andrahandsettans golv.

Oz är också en otroligt bra fängelseserie, en av de bästa serierna överhuvudtaget. Men för mig räcker det egentligen med ett fängelse för att jag ska fastna. Jag gillade till och med Prison Break, i alla fall innan de lyckades rymma (för första gången). För något i miljön är fängslande i sig själv, utöver det exotiskt våldsamma. Något direkt och tydligt. En förklaring hittar jag i den amerikanska anarkisten och arbetskritikern Bob Black, som liknar arbetsplatser med fängelser och arbetare med deltidslavar. Han pekar på att den tilltro till disciplin och strikta hierarkier som lägger grunden för fängelser återkommer i yrkeslivet. Bortsett från att fängelset bjuder på mat och logi (och låser dörrarna utifrån) så är tron på auktoriteter och individens anpassning till dessa densamma.

Således gäller också det motsatta: fängelset blir en avspegling av arbetslivet och livet i stort. När allting skalas ner till celler och rastgårdar blir de underliggande hierarkierna och relationerna tydliga: de blir allt som återstår. Och även om man inte har suttit i ett högriskfängelse kan man ändå känna igen strukturerna. För att förstå skräcken som Beecher, huvudpersonen i Oz, känner i första avsnittet när dörren slår igen bakom honom räcker det med att ha vandrat genom en högstadiekorridor för första gången. För att förstå anpassningen han genomgår i fängelset räcker det, för en del av oss, med att tänka på hur vi förändrades varje gång vi stämplade in för ett visst jobb.

Men det som gjorde starkast intryck på mig är kärlekshistorien mellan Beecher och den, bortom allt tvivel och räddning, störda mördaren Keller. Det är en historia som pendlar mellan krossade hjärtan och, bokstavligt, krossade ben. Att döma av det enorma utbudet av hopklippta fanvideos på nätet är jag inte ensam om att känna så. Min favorit bland fanvidsen ackompanjeras av The Polices Every breath you take. Bilderna ger Stings kontrollbehovslyrik en helt ny dimension: raden ”I’ll be watching you” upplevs som både ett löfte och ett hot. Bra konst kan ge oss en förståelse bortom vår egen horisont och genom Oz kan jag känna den ologiska logiken i Beechers kärlek till Keller. Genom Oz kan jag till och med bli tårögd till en skitlåt av The Police.

Publicerad i Arbetaren

Tv-krönika: din största sorg flankerad av Peter Jihde

Det är lätt att härdas. Något som första gången skakar om oss blir harmlöst när det upprepas ofta nog. I vissa fall är det bra, rent av nödvändigt. Till exempel för att klara av jobb som innehåller död och sjukdom, äckliga miljöer eller otrevliga kunder. Eller bara för att stå ut med världen i största allmänhet. Men i vissa fall gör härdandet oss råa, lite mindre mänskliga. Därför kändes det fantastiskt att läsa hur Håkan Hellström önskade ge Idoljuryn ”riktigt mycket stryk” i senaste Filter. ”Är det inte rimligt att få dem dömda för att ha fördärvat någon och kvävt någons drömmar?” frågar han sig.

Det är tröttsamt att kommersiell tv alltid ska bedömas utifrån vilken moral den förmedlar, eftersom det kravet inte ställs på annan kultur. Men när det kommer till Idol så håller jag med Hellström till fullo. Hur kan man tillåta att vuxna kränker barn? Det är här upprepningen kommer in. Vi ser inte längre de osäkra stackarna framför juryn som människor längre eftersom scenariot är så inarbetat, förutsägbart. Rent av tryggt. Hade detta varit en enskild händelse: några fyrtioåriga talangscouter som lockar tonåringar med en stjärnkarriär för att kunna förnedra dem på nätet hade vi reagerat med förvåning och avsky. Nu blir deltagarna mindre riktiga människor och mer något annat: en del av programmet, skådespelare, cirkusdjur. Vi glömmer bort att deras liv fortsätter när de lämnar juryn, att de vaknar till en ny dag, en dröm lättare. Tänk dig din största besvikelse som ett YouTube-klipp. Tänk dig din största sorg flankerad av Peter Jihde.

Hur långt det gått märks genom att jurymedlemmen Anders Bagge – mycket tack vare programmet – har byggt ett rykte som en varm och empatisk människa. I jämförelse med de själlösa ansiktena hos Laila Bagge och Andreas Carlsson går det att förstå detta. Men ändå. Är det inte märkligt att någon som krossar folks drömmar för skojs skull beskrivs som mysig? Jag tänker mig honom snarare som Idoljuryns Bobby Baccalieri, karaktären i Sopranos som helst lekte med modelljärnvägar, undvek våld och passade upp på den demente despoten Corrado ”Junior” Soprano. Den snällaste i gänget – men lika mycket en gangster ändå.

Publicerad i Arbetaren.