Chilenaren och grisen

På tåget sitter jag bakom två tjejer som delar en kvartsflaska rött och har det gött. Deras samtal är trivsamt i bakgrunden, det varken engagerar eller irriterar mig. Som att lyssna på P1. Tyvärr avbryts det av en pompös liten fyrtioåring som lutar sig in från gången och deklarerar att ”vi tar den där debatten sen då, tjejer”. De svarar med ett respektfullt jakande som ändå tydligt markerar ”tack men nej tack”. De har ord nog att fylla hela resan själva och behöver inte någons hjälp. Men en kvart senare är han där igen, dags för den lilla debatten alltså. Han pekar på vinflaskan.
– Är det gott med vin från Chile?
– Ja, svarar ena tjejen, besvärad men nyfiken.
– Ni har inte tänkt på hur långt den har fraktats då? Om ni nu ska låta bli att äta kött så kanske ni borde tänka på vad ni dricker också. Han ler nöjt och förnumstigt. Vad de svarade kommer jag inte ihåg. Det blev väl ställda, som man blir.

Mannen ligger ändå rätt i tiden. För om nittiotalet var de militanta veganeras årtionde så tillhör nutiden de fundamentala köttisarnas. Vilken annan fråga skulle vara okej att antasta främmande människor med? ”Ursäkta mig, men är du möjligtvis folkpartist? Vad tycker du egentligen om RUT-avdraget?” I likhet med andra fundamentalister är inte köttetarianerna speciellt upphängda kring logik och fakta. De agerar mer på magkänsla. För det första: att tjejerna drack vin gjorde ju inte deras negligerande av köttet mindre betydelsefullt. Det är en logisk kullerbytta jag inte ens vill ge mig på.

Däremot kan jag ge mig på hans andra argument. Det är en så vitt spridd föreställning att det kryper under mitt skinn varje gång jag hör den: att transporten av grönsaker skulle vara sämre för klimatet än att äta kött. Ingenting stödjer denna. Enligt utredningen Livestock´s long shadow som släpptes av FAO (FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation) 2006 står köttet ensamt för 18 procent av de växthusgaser som är orsakade av människan. Det innebär att köttproduktionen är en större faktor än hela den globala transportsektorn tillsammans. Främst beror det på att produktionen av köttkreatur är beroende av foder i form av mat som går att äta direkt. Sojan som kan formas till härliga korvar tar omvägen genom grisen innan den stoppas i brödet. Även om det så klart finns massa andra faktorer går inte denna grundläggande energiförlust att dribbla bort. Och det här är inte fakta som Animal Liberation Front har ristat in på baksidan av en gatusten utan sakförhållanden som backas upp av Livsmedelsverket och Naturskyddsföreningen. Men ändå går det inte in hos vissa. Att äta verkar vara något intimt, närmast heligt: det är svårt att tänka sig att någon skulle försvara långflygningar eller långduschar med samma frenesi. Eller att någon hade kommit undan med argumentet ”jag gillar verkligen att flyga, det är bara mesar som åker tåg”. Men för köttälskare, däremot, är ”kött är gött” oftast en fullgod förklaring.
Men kanske så handlar köttdieten inte bara om förträngning? För grillälskaren kan ju klimatförändringar faktiskt vara något positivt då ett varmare klimat trots allt ger en längre grillsäsong. Så korka upp chilenaren och släng flintan på grillen, sommaren behöver inte längre ta slut! Inte någonsin.

Publicerad i Östersunds-Posten.

Tv-krönika: en utsatt grupp

Jag skrev den här krönikan i tron om att det var någon slags satir. Men en vecka senare kom den här motionen. Verkligheten överträffar dikten.

Jantelagen tolkades länge på samma sätt som upphovsmannen Axel Sandemose formulerade den i En flykting korsar sitt spår, romanen om hans fattiga uppväxt i den fiktiva småstaden Jante. I tio punkter beskrevs vikten av att hålla sig på sin plats, att inte sticka ut. ”Du ska inte tro att du duger till något” löd den sjunde punkten. Idag existerar det inte några strukturella hinder för individen: alla kan göra vad de vill. Därför kan man kunna tycka att Jante har gjort sitt, men det förhåller sig snarare tvärtom - idag är det både viktigare och vanligare än någonsin att tala om Jante. För en följd av den ökade ekonomiska dynamiken i samhället är förföljelsen av en redan marginaliserad grupp: de rika.
Detta växande problem behandlas i den tredje säsongen av dokumentärserien Svenska Hollywoodfruar. Där får vi bland annat möta Isabel Adrian som på många sätt är en modern version av Sandemose. Under andra världskriget var han aktiv i Norges motståndsrörelse och blev därför tvungen att fly till Sverige. Isabel var aktiv i Stureplans uteliv då hon hade en liknande upplevelse: ”vi var tvungna att fly från Sverige på grund av den jävla Jantelagen”. Stora delar av Los Angeles domineras av mexikanska flyktingar, men i området där Isabel bor delar många av grannarna hennes erfarenheter. Det är människor så svårt skadade av avundsjuka och hat att de inte längre kan leva i det vanliga samhället.
För Isabel började mardrömmen när hon gifte sig med en förmögen man. Vanligast är dock att offren föds rika. I likhet med etniska och religiösa minoriteter måste de tidigt lära sig att försvara sin livsstil, som ofta utmålas som sjuk eller omoralisk. Förutom trakasserier från allmänheten utövas även ett statligt sanktionerat förtryck i Sverige: marginalskatten. Denna avgift drabbar bara rika och är alltså ett slags apartheid. Isabel gör sitt bästa för att integreras och slippa utanförskapet: hon berättar att hon fyller dagarna med shopping, inredning, bloggande och kändisfester. Men ändå spökar demonerna, vilket märks när hon pratar om Sverige: ”jag skiter i om någon är avundsjuk på mig. Vill jag köpa något så gör jag det. Det är inte så att jag inte har förtjänat det.” Att ”inte förtjäna det” är en av de svåraste känslorna som rika måste leva med. Detta blir extra tufft för de som inte har tjänat ihop pengarna själva. Men kan den rika rå för att den är rik? Måste den rika ta ansvar för sin livsstil? Självklart inte. Därför är program som Svenska Hollywoodfruar så viktiga: vi får se människan bakom stereotypen. Okunskap föder hat – men kunskap bygger broar. Alla lika, alla olika.

Publicerad i Arbetaren.