När jag skriver Sápmi sessions rödmarkerar Word ”Sápmi”, men inte ”sessions”. Det säger något om vikten av olika språk och kulturer när ordbehandlaren godtar engelska böjningar men inte den svenska ursprungsbefolkningens ord för Sameland. Och själv vet jag i stort sett ingenting om samisk kultur, trots att jag växte jag upp i Östersund där Samiskt informationscenter ligger. Att jag tillbringade stora delar av uppväxten på fjället gjorde mig inte mer medveten om samers situation än vilken sörlänning som helst. Sápmi sessions är därför lovvärt, så klart. Men det skulle också kunna bli enormt tråkigt: lovvärda initiativ och underhållning går inte alltid hand i hand.
Det som räddar programmet från att bli ett välvilligt skildrande av en undanskuffad kultur är själva stommen i programmet: mötet mellan två, för varandra, främmande låtskrivare. Det är roligt att se Markus Krunegård småprata med Inga Juuso, det är inte bara olika kulturer (i alla bemärkelser) som möts utan även olika generationer. Alla som har gjort ett grupparbete vet hur obekväm stämningen kan bli när kreativiteten ska plockas fram på beställning.
När syftet, ändå till vis del, är att lyfta samisk kultur så kanske det är oundvikligt att läsa in en viss exotisk ton i framställningen. Arkivbilder på renar och en piprökande samisk gumma klipps in lite då och då. Som om samer var något som hörde till historien. När Krunegård, som kommer från Norrköping, presenteras visas det inte arkivmaterial på någon väverska eller Pluras farfar. Rekvisitan och bildspråket kommer direkt från Pistvakt: i studion står uppstoppade djur uppställda och utanför sveper kameran över en ödslig järnvägsstation.
Å andra sidan är det vackert med fjällbilderna, man förstår Krunegård när han kollar ut från tågfönstret: ”Igår var jag i Stockholm, nu är jag här. Det här är bättre.” Och kanske är en viss romantisering nödvändig för att sälja in en kultur, för att skapa intresse för vår egen historia. Att projicera föreställningar om frihet och naturlighet på nordamerikanska indianer är både fördomsfullt och förenklande. Men samtidigt har det gjort att många svenskar identifierar sig och sympatiserar med indianer, hellre än med Sveriges ursprungsbefolkning. Det är en cynisk, och lite vidrig tanke, men kanske kan fördomar motarbetas genom en romantisering av samma fördomar. Det kanske krävs lite nåjdtrummor. För fascinationen inför en kultur kan i bästa fall skänka en förståelse, rentav ett rättvisepatos. Om ett gäng fräcka samer hade släppt hiphopskivan Fear of a Sápmi Planet kanske landets högstadieskolor vore fullt av samemössor och killar som satte upp bilder på grymma renar på skåpen, istället för att slipa sin amerikanska och oroa sig för att framstå som de svennar de är.
Publicerad i Arbetaren.
