måndag 18 april 2011

Tv-krönika: Jobbjägaren

Redan innan Jobbjägaren hade haft premiär var människor, med rätta, irriterade. Kanske främst på den individualistiska fanatism som lägger det strukturella problemet i knäet på den enskilda arbetslösa. Förvandlar sociologi till psykologi. Men det här programmet pekar också på ett större problem, som överskrider såväl block- som klassgränser: föraktet för arbetslösa. För oavsett om lösningen är tvångsarbete, arbetsmarknadsprojekt, praktikplatser eller dumpade löner så är synen på problemet detsamma: en klump onödigt kött som tär på det allmänna. En oro i samhällskroppen som bara sysselsättning kan stilla. ”Man känner sig värdelös”, säger Susanne i det första avsnittet och jag förstår henne. Porträttet av henne är inte heller särskilt smickrande: arbetsskygg, lögnaktig och självömkande. Hennes sjukskrivningar och psykiska problem avfärdas av jobbcoachen Julia Rosqvist som ”rädslor”.

Att pissa på människor som ligger är ett folknöje som aldrig tycks går ur tiden. Inom etablerad media vill man dock nu för tiden undvika beskyllningar om rasism och sexism. Därför är arbetslösa en tacksam slagpåse. I botten finns det nämligen en föreställning om att alla får vad de förtjänar, att förmögenhet är ett mått på hur hårt man arbetar. Det är givetvis en vilosam tanke för den som är rik. Men även för låginkomsttagaren är det skönt att kunna känna att man minsann gör rätt för sig när man fyrar iväg en loska mot parasiterna.

En naiv tanke jag har lekt med är att vi kanske borde behandla arbetslösa som människor. Vän av ordning – och piska – kanske nu knorrande invänder att arbetslösa faktiskt kostar oss pengar. Men det är de väl knappast ensamma om? Vi bygger arenor och låter poliserna ta kvällspass för att män ska kunna skrika hora och/eller bög åt idrottsmän. Vi subventionerar entreprenörer genom att sälja ut gemensamma tillgångar till reapris. Och, vad som är viktigt i det här sammanhanget, vi avsätter 3 miljarder kronor åt jobbcoacher, trots att det har visat sig att de inte leder till fler jobb. Skillnaden mellan en arbetslös och en jobbcoach är väl egentligen bara att coachen lever av den arbetslösa, men inte tvärtom.

Eftersom coacherna ändå betalas av statliga medel har man på vissa arbetsförmedlingar effektiviserat förloppet genom att låta arbetslösa snabbutbildas till jobbcoacher. Det tycker jag är en logisk förenkling: om alla arbetslösa fick anställning som sin egen coach skulle sysselsättningsstatistiken definitivt se bättre ut. De jobbcoacher vi har idag blir således överflödiga, men deras arbetslöshet blir inget problem. Att hitta ett nytt jobb handlar bara om rätt mental inställning, som Julia Rosqvist konstaterar. Jobbjägaren jagar nytt jobb, det programmet skulle jag följa med glädje.

Publicerad i Arbetaren.