fredag 28 januari 2011

Tv-krönika: ett med naturen

Tre vargar nafsar och buffar på Shaun Ellis, en före detta marinsoldat som med sitt långa hår, sitt trubbiga ansikte och sin kralliga kropp ser ut att platsa i hårdrocksgruppen Manowar. I dokumentären Vargmannen skildras hans arbete som surrogatalfahanne åt tre vargvalpar. Han lever tillsammans med dem dygnet runt i ett hägn för att uppfostra dem så likt en riktig vargförälder som möjligt. Han lär dem att yla, nafsar dem i strupen och släpar hem middagskadaver som han själv tar första tuggan ur. På detta vis ska han förbereda dem för ett liv som vilda vargar.

Ellis kan beskrivas som en förnuftig variant av björnkramaren Timothy Treadwell, som skildrades i dokumentären The Grizzly Man. Treadwell saknade dock Ellis vetenskapliga perspektiv. Istället pratade han babyspråk med bjässarna i tron att de hade en ömsesidig, empatisk förståelse, vilket, tragisk nog, utmynnade i att en av hans protegéer till slut åt upp honom. Men gemensamt för Ellis och Treadwell är att de inte enbart strävar efter att förstå djuren – de vill även själva bli förstådda, accepterade, av sina studieobjekt. Lockelsen som djurens till synes okomplicerade liv utgör fångades också träffande i humorserien Ingen bor i skogen. En av deras karaktärer, en sorgsen misantrop med utväxt, färgat hår, önskar att tappa minnet - genom trubbigt våld mot huvudet – så att han kan glömma bort att vara människa och bli uppfostrad på nytt av djur. Sitt nya liv tänker han sig så här: ”Jag vill ha mat, jag vill fortplanta mig. Äta något, ligga med någon. Det är det enda. Det är drömmen, för mig alltså”.

I botten finns det en civilisationskritik som går längre än David Thoreaus (som skrev essän Walden om sina två år i vildmarken) tanke om att leva ett enkelt liv i samklang med naturen: det handlar om att bli en oskiljbar del av naturen. För ”mänskligt” är inte något odelat positivt. Krig, förtryck och ett taskigt beteende mot naturen ses som bevis på att vi nog inte är guds utvalda härskare på jorden utan snarare nyckfulla despoter. I efterklangen av denna besvikelse över vår existens blir det lättare att förstå misantropen i Ingen bor i skogen. I sin lista över favoritdjurfamiljer placerar han älgen som tvåa: ”jag tror att älgarna skulle acceptera mig mer som den jag är. Älgmamman: hård men rättvis. Älgpappan: sprallig, rolig förebild.”

Publicerad i Arbetaren.

torsdag 20 januari 2011

Tv-krönika

Dagen efter Robinsonfinalen vrider Aftonbladet det sista ur trasan: ”TV4 fixade inte party - katastrof”. Den exekutiva producenten för programmet försvarar sig med att deltagarna i överlevnadstävlingen borde vara förmögna att styra upp en fest själva. Det är en rimlig poäng: att gå ut på krogen är något som de flesta klantskallar klarar av, det har alla som någon gång åkt nattbus sett. Men problemet är inte främst av logistisk natur: ”När vi var i Filippinerna var vi höstens stora stjärnor och sedan kan de inte ens dra ihop en liten fest” konstaterar en av de besvikna överlevarna. Deras känsla är befogad: för även om programmet inte floppade i år så gjorde deltagarnas kändisskap det. De har varit lika bra på att tjafsa och svälta som tidigare deltagare, men marknaden är helt enkelt mättad. För Robinson måste inte bara konkurrera med andra dokusåpor om att sätta ett prefix före Nisse i Hökarängen, utan även med de dagliga relations-, yrkes- och talangsåporna.

Utöver detta har den trånga arbetsmarknaden för tv-kändisar fått konkurrens från oväntat håll. När en rad dokusåpakändisar, som Carolina Gynning och Linda Rosing, gav sig in i bokbranschen blev många författare rasande. Björn Ranelid deklarerade, till exempel, att han som inte längre tänkte kalla sig för författare. Och kanske är det också för att hämnas på ”bokbrudarna” som han har gett sig in i deras bransch? För tillsammans med Marcus Birro och Thomas Bodström är han ett exempel på människor som har varit kända för sin gärning – men numera vill bli kända som kändisar. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som tycker att kultur har ”en negativ klang”, är säkert väldigt nöjd med att de har förstått vikten av att sälja sig själva. Hur som helst är cirkeln sluten – kändisar blir författare och författare blir kändisar.

Problemet är att vi göder fler tv-personligheter än vad som ryms i det ömtåliga ekosystem som svensk show biz utgör. Därför är en återgång till ett mer småskaligt kändisbruk nödvändigt. På Spårets succé kan delvis förklaras utifrån en sådan medvetenhet. Istället för att basera programmet på bartenders och bönder – som skiljs från sina naturliga habitat - använder man sig av kändisar som redan blivit hyllade för att ha skrivit en bok eller hoppat högst (flest gånger). Deras bekräftelsebehov kan således stillas på annat håll. Värre var det när Robinson-Robbans stjärna började dala: han målade kroppen blå, han doppade sin penis i sprit på stadshotell, han ljög om att han hade räddat en kvinna från ett våldtäktsförsök och dömdes för falskt larm. Slutligen ställde han upp i en talangtävling och åt tretton korvar på tid. Å andra sidan skrev Marcus Birro ett debattinlägg om hur missförstådd han var efter att ha vunnit På Spåret tidigare i år. Men tänk om han inte hade sitt radiojobb, sitt tv-jobb och sina romaner: hur många korvar skulle han inte bli tvungen att äta då?

Publicerad i Arbetaren.