Tv-krönika

Dagen efter Robinsonfinalen vrider Aftonbladet det sista ur trasan: ”TV4 fixade inte party - katastrof”. Den exekutiva producenten för programmet försvarar sig med att deltagarna i överlevnadstävlingen borde vara förmögna att styra upp en fest själva. Det är en rimlig poäng: att gå ut på krogen är något som de flesta klantskallar klarar av, det har alla som någon gång åkt nattbus sett. Men problemet är inte främst av logistisk natur: ”När vi var i Filippinerna var vi höstens stora stjärnor och sedan kan de inte ens dra ihop en liten fest” konstaterar en av de besvikna överlevarna. Deras känsla är befogad: för även om programmet inte floppade i år så gjorde deltagarnas kändisskap det. De har varit lika bra på att tjafsa och svälta som tidigare deltagare, men marknaden är helt enkelt mättad. För Robinson måste inte bara konkurrera med andra dokusåpor om att sätta ett prefix före Nisse i Hökarängen, utan även med de dagliga relations-, yrkes- och talangsåporna.

Utöver detta har den trånga arbetsmarknaden för tv-kändisar fått konkurrens från oväntat håll. När en rad dokusåpakändisar, som Carolina Gynning och Linda Rosing, gav sig in i bokbranschen blev många författare rasande. Björn Ranelid deklarerade, till exempel, att han som inte längre tänkte kalla sig för författare. Och kanske är det också för att hämnas på ”bokbrudarna” som han har gett sig in i deras bransch? För tillsammans med Marcus Birro och Thomas Bodström är han ett exempel på människor som har varit kända för sin gärning – men numera vill bli kända som kändisar. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som tycker att kultur har ”en negativ klang”, är säkert väldigt nöjd med att de har förstått vikten av att sälja sig själva. Hur som helst är cirkeln sluten – kändisar blir författare och författare blir kändisar.

Problemet är att vi göder fler tv-personligheter än vad som ryms i det ömtåliga ekosystem som svensk show biz utgör. Därför är en återgång till ett mer småskaligt kändisbruk nödvändigt. På Spårets succé kan delvis förklaras utifrån en sådan medvetenhet. Istället för att basera programmet på bartenders och bönder – som skiljs från sina naturliga habitat - använder man sig av kändisar som redan blivit hyllade för att ha skrivit en bok eller hoppat högst (flest gånger). Deras bekräftelsebehov kan således stillas på annat håll. Värre var det när Robinson-Robbans stjärna började dala: han målade kroppen blå, han doppade sin penis i sprit på stadshotell, han ljög om att han hade räddat en kvinna från ett våldtäktsförsök och dömdes för falskt larm. Slutligen ställde han upp i en talangtävling och åt tretton korvar på tid. Å andra sidan skrev Marcus Birro ett debattinlägg om hur missförstådd han var efter att ha vunnit På Spåret tidigare i år. Men tänk om han inte hade sitt radiojobb, sitt tv-jobb och sina romaner: hur många korvar skulle han inte bli tvungen att äta då?

Publicerad i Arbetaren.