En av prins Carl Philips sysselsättningar är fotografi. Utöver en serie från Botaniska trädgården i Uppsala har han även ställt ut fotografier av hemlösa missbrukare. Förutom att tanken är lite obehaglig, en Höghet som studerar de längst ner, så känns projektet också onödigt. Varför leta spännande objekt när han har Sveriges mest exotiska miljö i sitt eget barndomshem? Men så känner väl inte han. Varför ta kort på farsan och morsan, liksom.
På samma sätt resonerar nog många tv-produktionsbolag. Om idén är att skildra livet på ett varuhus räcker det inte att ta med sig kameran till NK. Verkligheten måste vara främmande för att kännas äkta: som turisternas fantasier om det sorglösa livet i Thailand, som rockjournalisternas dröm om att växa upp på the wrong side of the tracks. Framförallt gäller detta om ambitionen är att mejsla fram några komiska karaktärer snarare än att skildra riktiga människor. Därför stiger andelen trombondriven cirkusmusik markant med varje kilometer som kameran rör sig från Stockholm. En geografisk och kulturell distans som gör det enklare att göra underhållning av människors liv. I programmet Böda camping får vi åka hem till en raggare som bor kvar ensam i föräldrahemmet. Han får prata om vilken mat han lagar och får visa upp sina oanvända prydnadsglas. I serien Ullared följer vi familjen med en farsa som helst vill dricka grogg och en mamma som tvångsmässigt och dagligen handlar för flera tusen kronor. De är inte riktigt kloka de där verklighetens folk, som Obelix säger.
Det ser annorlunda ut när dokumentärfilmarna närmar sig sin egen verklighet. Serien Rebecca & Fiona handlar om två musiker och dj:s i Stockholm. Fokus ligger på hur driftiga och kompetenta det är och slapstickmusik och pinsamheter lyser med sin frånvaro. Trots att serien till stor del utspelar sig i klubbmiljö är fylla, tjafs och spyor förvånansvärt frånvarande. Serien påminner lite om den typ av rockumentärer som beställs av skivbolag, där alla är väldigt entusiastiska, stöttande och förstående. Men den stora skillnaden är vem som ges tolkningsföreträde. Det märks främst i det sympatiska draget att låta Rebecca & Fiona prata själv – istället för de skojfriska och nedlåtande speakerröster som har blivit praxis inom realityserier. Redan i vinjetten av Rebecca & Fiona sätts tonen med citaten ”vi är fan världens bästa dj:s” och ”vi bryr oss inte om något sådant där, allt sådant där tycker vi är töntigt, allt sådant som killar håller på med”. Ett avsnitt av Ullared börjar med att lagerarbetaren Morgan har svårt att ta sig upp ur en frisörsstol, en tant som sjunger lite falskt och en förståndshandikappad kille som säger ”ur vägen”. Tv:n lär oss mycket om det framför kameran – men lika mycket om vilka som står bakom.
Publicerad i Arbetaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar