Enligt Skatteverket är jag snart trettio år. Det kan vara svårt att ta in, trots åldersmarkörer som diskbråck och flyende hårfäste. Som tur är kan kanske teknikens utveckling erbjuda mig en förankring till historien. Jag har trots allt upplevt en tid före internet, då skoluppsatser gjordes genom att skriva av Nationalencyklopedien istället för att klipp och klistra från Wikipedia. Men framförallt har jag upplevt hur teknik föds och dör. Det är inget man gör över ett sommarlov (med undantag för minicallen och cashkortet, det var väl exakt ett sommarlov).
Jag kommer ihåg tiden före cd-skivan, då vinylskivan fortfarande kallades för lp: long play. En term som höll sig kvar så länge de små laserplattorna var en pigg och futuristisk utmanare. När cd:n vann herraväldet över våra stereoapparater började lp:n istället att kallas för vinylskiva. Samtidigt blev den rätt häftig. Att välja det otympligare mediet med brus, repor och sidbyten var ett sätt att visa att man brydde sig lite extra om musik. Men nu är det alltså cd:ns tur att kippa efter luft som en nyfångad fisk, med en kanske ännu osäkrare framtid till mötes än lp-skivan. Det finns inte mycket som talar för compact discspelaren längre. Så jag går till Hi-Fi Klubben och köper en ny.
Jag säger att det är roligare så än att lyssna från datorn. Men det är väl inte bara därför. Det är en sista rest av ett liv jag hade och inte längre har. Som inte går att återskapa, en ungdom faktiskt. Lika främmande och irrelevant som den sagovärld femtiotalisterna korvstoppat oss med. Vissa detaljer känns nästan som att de inte ens tillhörde min generation: att vi åkte tåg med pappersbiljetter, med rökrum där ledsna, städade alkoholister samlades med blåögda och rödögda gymnasister i Fjällrävenjackor. Att vi stod på Skivhörnan och provlyssnade skivor, övervägde varje inköp lika noggrant som mina jämnåriga väljer namn till sina barn idag.
Det som var nytt för min generation, de tidiga åttiotalisterna, sena sjuttiotalisterna, var att vi inte fick höra att allt var möjligt utan att allt hade varit möjligt. Men det visade sig att de hade fel – saker som syntes omöjliga har blivit möjliga. Det socialdemokratiska folkhemmet, som länge verkade vara det enda möjliga alternativet - en pragmatisk kombination av vänsterns utopier och näringslivets krav - kunde tydligen också gå sönder. Och det samhälle där kravet ställdes på en rejäl pension innan guldklockan känns främmande. Vem i min generation kommer någonsin uppleva trettio år inom samma tjänst? Och vad det gäller pensionen så har vi ersatt den med något slags aktiespel som ingen riktigt förstår. Allt är möjligt – men det medför inte att saker blir bättre för det. Och att ha väldigt många val gör inte nödvändigtvis alternativen bättre. Kanske är det därför jag köper en ny cd istället för (det i sannings namn mycket förnuftigare alternativet) en bluray-spelare för femhundra spänn. Och det kanske är därför jag får panikkänslor av framtidens lägenhet med en läsplatta och slimmad stereo men inga skivor, böcker och blinkande apparater. Eller så är det helt enkelt för jag att är en gubbe. Grattis på trettioårsdagen.
Publicerad i Östersunds-Posten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar