Tv-krönika

I Olga Isabelle Saulidotters flickrum hänger två hjärtformade lappar. På ena står det ”känd = rik”, på den andra ”posetivt tänkande”. Hon är en av deltagarna i SVT:s dokusåpa Ung och bortskämd. Jag kommer att tänka på MTV:s klassiska klasshatsprogram My Super Sweet 16, där amerikanska barn får sportbilar inslagna i rosetter och Puff Daddy som hemlig gäst på sin födelsedagsfest. Idén om uppfostran är likadan i de båda programmen: om man behandlar barn som superstjärnor så blir de superstjärnor. Det är samma meritokratiska tanke som håller överklassen uppe: om förtjänst leder till rikedom är rikedom i sin tur ett tecken på förtjänst. Enligt samma logik borde skapandet av en framgångsrik livsstil medföra framgång.

Även om ingen vill kalla sig själv för brat har livsstilens ideal och markörer ändå slagit igenom på bred front: från Stureplans ”pappa betalar” och småstadskrogarnas kotlettfrisyrer och kavajer till kulturmedelklassens vurmande för Brideshead Revisited och den melankoliska adelsmannen. Inte minst syns det på kultursidornas språk: utsökt och charmerande har ersatt fett och grymt som identitetsskapande adjektiv. Att vara känd som bortskämt rikemansbarn är efter Paris Hilton och systrarna Kardashian inte längre något märkligt. Som en av deltagarna, Daniel Pars, förklarar: ”Vi curlingbarn har alltid varit stigmatiserade. Skillnaden är att vi inte längre skäms”. De kanske inte heller ska skämmas. Det liv de Unga och bortskämda lever är helt i enlighet med samhällets individualistiska och självförverkligande ideologi. När Olga Isabelle säger att hon inte hinner blogga om hon måste städa är det ingen skillnad mot journalisten som använder sig av RUT-tjänster. Hennes mamma berättar stolt att dottern ska ha en jungfru när hon blir rik och förstår inte varför hon ska städa själv: ”Nu har vi en regering som tycker att det är helt okej att vi tar hem folk som gör det åt en”.

Men ändå äcklas vi av just den här typen av curling. Handlingarna blir så symboliska: en mamma åker sex mil för att servera frukost, en kille spelar datorspel när mamma städar hans lägenhet. Vi äcklas men frågar oss inte varför. För om problemet är det friktionslösa livet och synen på ungdomarna som en aristokrati borde vi se åt ett annat håll. Den curling som de övre samhällskikten kan ägna sig åt är mer effektiv. De kan hjälpa sina barn med lägenheter och kontakter så länge de utför en symbolisk motprestation, kanske läsa på Handelshögskolan så att det väntande styrelseuppdraget verkar baserat på meriter istället för på arv. Olga Isabelle vill också göra sin mamma stolt, hon lovar henne en rosa Cadillac när hon blir rik. Men det misstag de Unga och bortskämdas föräldrar gör - som leder till så mycket hat - är att de bryter mot det meritokratiska kontraktet. De bortser från att barnen måste ge sken av att förtjäna sin framgång. Det måste skötas snyggt. Den ideala föräldern verkar enligt curlingaristokratin Wallenbergs valspråk: ”att vara, men inte synas”. Banan ska sopas av osynliga sopar så att barnet kan glida fram genom livet av vad som verkar vara egen kraft.

Publicerad i Arbetaren.