Tv-krönika

"Dö dö dö dö-dö dö dö-dö dö”, Coldplays Viva la vida-stråkar loopas i bakgrunden när ”nio personer och nio drömmar” gör entré i Utbildningsradions program Hotellpraktikanterna. Gänget med artonåringar från olika Hotell- och restaurangprogram tävlar om en betald praktikplats: priset måste säga något om dagens gymnasisters framtid, där en praktikplats framstår som ett drömscenario och ett fast jobb som en ren utopi.

Eleverna är omsorgsfullt castade: en spännig kille som lovar att ”jävlas med någon som jävlas med mig”, en kille som ser ut som en säsongare i Åre och har svårt med simultankapaciteten (både ordet och aktiviteten), en tjej som inte tilltalas av serviceyrkets krav på att le och en kille med backslick som omedelbart blir kallad för bög. En praktikant försover sig och får en utskällning av en Gordon Ramsay-influerad kock. En annan yngling pratar entusiastiskt om sig själv som hotellchef och en tredje menar att fixa frukostbuffé inte riktigt är hans grej. ”Jag är mer à la carte”.

Bilden som förmedlas av ungdomarna är att de är lata och naiva. Hårt arbete, lojalitet, plikt och dygd är för dem okända begrepp. Antigen så har de inga ambitioner alls eller så är de orealistiskt höga. Denna syn på ungdomars arbetsmoral innebär inget nytt, den är nog lika vanlig idag som på farfars tid. UR utvecklade också programmet efter en gemensam workshop med en tung företrädare för vuxenvärlden: fackförbundet Lärarnas Riksförbund. Utgångspunkten var att elever på yrkesförberedande program inte vara förberedda nog för praktiken, än mindre för yrkeslivet.

Programmets kusin på SVT, Klass 9A, har fått kritik för att den går för hårt mot enskilda lärare som framstår som inkompetenta, till exempel i en debattartikel på Lärarförbundets hemsida. I Hotellpraktikanterna undviker man detta dilemma genom att istället lägga skulden hos eleverna. Även om man skulle kunna tycka att ansvaret för att förbereda eleverna borde ligga hos lärarna. I alla fall delvis.

Lösningen i Hotellpraktikanterna är, som ofta i den här typen av utvecklingsprogram, att skaka om ungdomarna med en snabbkurs i ”verkliga livet” (alltså synonymt med arbetslivet). Denna verklighet är givetvis kantad av olika, mer eller mindre konstruerade, tävlingsmoment. Att ett fackförbund ställer sig bakom den här typen av pedagogik kan tyckas lite märkligt. Mer logiskt vore det istället om det var Svenskt Näringsliv som utvecklat idén. För dem är nämligen den här typen av program en ideologisk guldgruva: inte nog med att lön för arbetet framställs som en vinst istället för en rättighet, tävlingsformen lär dessutom eleverna att löntagare framförallt är varandras konkurrenter. Personlig utveckling måste alltid ske på sina kollegors bekostnad: There can only be one avlönad praktikant.

Publicerad i Arbetaren