måndag 14 mars 2011

Tv-krönika

Dox-dokumentären DeVilles handlar om Teri Lee och Shawn Gearys. Hon jobbar med burlesk, en sorts retrostriptease, och ser ut som en 50-talsböna. Han repar med sitt punkband i källaren och ser nästan ut som Joe Strummer. De bor i ett hus som är inrett som en blandning mellan en secondhandaffär och Bill Comptons kåk i True Blood. Dokumentären tar fasta på de inbyggda konflikter som uppstår för de som strävar efter att leva som vampyrer; drömmer om evig ungdom; blickar tillbaka på en förlorad värld. En fåfäng önskan att stanna tiden med veteranbilar och vintageklänningar som gör förgängligheten både tydligare och sorgligare. Under en hemmafest – där deras yngre vänner intygar hur coola och unga de är – krackelerar fasaden. Ett tjafs som startar med frågan om när Shawn egentligen blev punkare (-75 eller -79) utmynnar i anklagelser om otrohet och falskhet. Teri Lee skriker så att det distar. Shawn backar undan med martyrkortet: ”om du inte lyssnar är det ingen idé att jag är här”. Jag tappar intresset.

För bortom estetiken är det samma gamla visa som dagligen ältas i dokusåpor. Det är en sorglig insikt: dels att jag relaterar till konflikter genom dokusåpor men, framförallt, hur ointresserad jag är. Visst, det spelar nog roll att jag har ett (förhoppningsvis) stabilt förhållande. Är man olyckligt kär, till exempel, så blir ju allting som nuddar vid sin egen erfarenhet intressant. Som min nydumpade kompis som – till sin egen förvåning – grät till Beautiful Girls med Sean Kingston på radion (You're way to beautiful girl / That's why it'll never work).

Men det är nog inte bara jag som känner så här. För förut var känslor och relationer något privat. Vi letade efter filmer, böcker, musik som kunde beskriva det vi kände inom oss. Underhållning var Gunde Svan och Agneta Sjödin som ropade ”heja heja”. Något konstruerat och främmande. Idag är det tvärtom: den mest strömlinjeformade, snabbmatsliknande, underhållningen som går att producera bygger på att vanliga människor ska lipa, svika och bli svikna. Dokusåporna ville skildra det verkliga livet och lyckades. Så väl att livet började imitera dokusåporna. Frasen ”jag hatar falska människor” går inte längre att tänka sig utan att se fånggården i Big Brother framför sig.

En av nycklarna till komediserien The Offices framgångar var att David Brent pratade rakt in i kameran. För det är så vi ser på äkthet: att vara medveten om det regisserade. Om karatefilmerna på åttiotalet fick oss att träna på höga sparkar, om Fame tände en dröm om att dansa på fontäner, så sporrar Big Brother oss till att prata ut om ”falska människor”. Det är det som programmens skadliga inverkan består av, inte spriten eller sexet. Och dagens deltagare är förberedda vad det handlar om när de säger att de gillar det sociala spelet (det vill säga att irritera, konspirera och manipulera). Deras karaktärer skapas inte framför kamerorna utan långt innan, i tv-soffan. Som en deltagare i senaste säsongen av Big Brother säger: ”Det verkar vara en illusion men det är vår verklighet”.

Publicerad i Arbetaren.

3 kommentarer:

  1. Håller med. Klockren analys, men också bra omdöme om DeVilles-dokun. Den var ju helt, ja, tom. Inget innehöll den. Inte ens naket.

    SvaraRadera
  2. Chops, du som vet allt: är killen med i ett riktigt band eller?

    SvaraRadera
  3. Ja. Men jag har googlat som en dåre, de verkat inte ha gjort något som någon känner till. Dvs, inget på internet. Men det finns ju en hel värld av gamla punkare som bara släpper vinylskivor och grejer.

    SvaraRadera