Krönika

När jag var sex år förklarade jag för mina föräldrar att ”här vill jag leva och här vill jag bo” vilket de i efterhand har berättat som en rolig historia. Kanske inte bara för att det högstämda läget skar sig mot pojken en träplanka, en häst enligt mig, mellan benen och ständigt rinnande näsa. Men kanske också för att uttalandet skulle visa sig så absurt i vuxen ålder. Med min medelklassbakgrund var flytten efter gymnasiet lika självklar som att åka längdskidor och tvingas läsa språk på högstadiet.

Hade jag däremot växt upp i Stockholm hade inte uttalandet varit särskilt minnesvärt. Där blir man inte kvar, även om man är kvar. Man behöver inte ”ta sig någonstans” eftersom man redan betraktar sig själv som i centrum av allt. Annat är det för mina kompisar som stannat kvar eller flyttat hem till Jämtland och blivit vana med att förklara eller försvara sig. Att flytta från Jämtland ses som ett icke-val medan beslutet att bo blir ett aktivt val.

Men hur kommer det sig att flytten känns så självklar? Vore jag sociolog kunde jag nog förklara det utifrån samhällets ekonomiska, politiska och kulturella strukturer där storstäderna suger upp landet som en svamp. Men det är jag inte, så jag får gå till mig själv. Under gymnasiet vurmade jag och mina vänner för det intellektuella – mer som idé än praktik om jag ska vara ärlig – och lät småstaden bli en fond för allting värt att vända sig mot. Enligt en bekant dramaturgi såg jag på hemorten som en psykologisk plats snarare än en geografisk, en behållare för allt man ville förändra, allt man ville slippa.

En ogenomtänkt slutsats som dock fick stöd från musik, böcker och filmer som alla talade om liknande upplevelser. Fucking Åmål hade premiär när jag var sjutton år och samtidigt släppte Mats Jonsson serieromanen Unga Norrlänningar, om uppväxten i bruksorten Kramfors. Det kändes som jag. Och all rockhistoria man sög in berättade om samma sak: Morrissey längtade efter en atombomb för att döda småstadstristessen och Lou Reed sjöng ”the only one good use for a small town / you hate it and you know you’ll have to leave”.

Det första jag missade i min ungdomliga svartsyn var att de saker jag hatade inte hade någonting att göra med Östersund, Jämtland, Norrland eller landsbygden alls. Att alla i Jämtland skulle tjuvjaga varg från skotern, med ett nykläckt bögskämt i mungipan, är ju ungefär lika sant som att alla stockholmare bor i vindsvåningar och går på förutsättningslösa möten medan svartjobbande nannys tränar barnen i mindfullness. Även om det kan kännas så när man läser lokaltidningen DN.

Jag förstår varenda gymnasist som längtar efter att lämna Jämtland nu. Men det finns ett problem, som jag i högsta grad är en del av. Det handlar om hur vi pratar om det. För i föreställningen kring centrum och periferi utgår vi alltid från storstäderna som norm. När jag var i de yngre tjugo hittade jag på en låt om Ljusdal där jag i texten skrev: ”sen när du är över Ljusnan / kan vägen ta dig vart som helst”. Det var fel av två anledningar: dels upplyste en Ljusdalsbo om att den väg jag beskrev inte skulle leda ”vart som helst” utan till Ånge. Det andra felet var tankemässigt: våra ambitioner behöver inte begränsas av geografin. Centrum är alltid där du är.

Publicerad i Östersunds-Posten.