När Oliver Stone introducerade börsskurken Gordon Gekko i filmen Wall Street från 1987 blev reaktionerna i vissa fall något oväntade. För där vissa såg en känslokall finansdespot såg andra istället en inspirerande managementcoach. Lite som när små ligister kollade på Staffan Hildebrandts välmenande Stockholmsnatt för roundkicksens skull.
En av dem som lät sig förföras av Wall Street var riskkapitalisten Mats Gabrielsson, aktuell i SVT:s Draknästet. I programmet, som är ett Idol för näringslivet, är han en av de investerare som tankfullt gnager på glasögonskälmarna medan entreprenörerna nervöst lägger fram sina idéer. För honom är girighet inte en dödsynd – tvärtom. Han lånar också Gekkos mest kända replik i en intervju med Veckans Affärer: ”Greed, for lack of a better word, is good”. Och i ett annat reportage, ett travprogram på TV4, konstaterar Gabrielsson att avsaknad av medkänsla är en bra affärsegenskap. Han beskriver följaktligen sig själv som ”en psykopat”: ”Det gäller bara att ha lite empati så man kan överleva”. Jag tror inte Gecko skulle ha några invändningar mot detta ”tänk”.
Entreprenörskapet ska stå i fokus i Draknästet, men på samma sätt som Anders Bagge blev en större stjärna än de framavlade Idolerna är det drakarna som innehar huvudrollerna. Och i likhet med hur Idolerna stoppas in i verksamheter skapade av skivbolagens marknadsavdelningar är entreprenörernas idéer bara pjäser i investerarnas spel. Att göra profit på spekulation och låta pengar befrukta sig själva är inte längre ett stigma. Som Gekko konstaterar i Wall Street: ”I create nothing, I own.”
I dag är synen på kapitalismen så grundmurad att den är svår att ifrågasätta. Vi ser börsens konjunkturer som naturfenomen som kanske kan lindras, men inte tyglas. Det pratas om ”ekonomin” som ett väsen, en nyckfull gud vi varken kan förstå eller bör utmana. Vilket kan förklara varför de senaste årens ekonomiska katastrofer inte har lett till en kritik av systemet som utlöser dem. Gekkos ekonomiska darwinism där var och en är sin egen lyckas smed kan stå ohotad. Speciellt i dag, när entreprenörskap inte är så mycket av ett val som ett tvång för många yrkesgrupper då anställningar ersätts med konsultuppdrag.
Men om SVT visar upp vinnarna i det ekonomiska kasinot, var hittar vi förlorarna? Ironiskt nog i TV3. I deras program Lyxfällan är det, trots namnet, inte konsekvenserna av lyxliv som skildras främst utan snarare verkningar av en ohejdad marknadsekonomi. Bakom de apatiska ekonomidepressionerna utlösta av konsumtionshets och sms-lån med ockerränta finns det alltid en Gordon Gecko i bakgrunden som viskar ”greed is good”. Att Lyxfällan inte bedriver någon samhällskritik att tala om och att deras hjälp oftast är stöttad av produktplacering är en parentes. Något känns ändå lite märkligt när TV3, nittiotalets sinnebild för skräpkultur och kommersialism, numera engagerar sig samhällsfrågor medan Svt satsar på melodifestivaler, musikaluttagningar och kungabröllop.
Om kraven på privatiseringar, marknadsanpassning och fri konkurrens till slut når SVT borde de se till att köpa programformatet ”Public Service Sellout” innan TV3 gör det.
Publicerad i Arbetaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar