Man funderar över vem man kunde ha blivit istället för den man blev, torterar sig lite lagom. Tänker på möjliga vägar man inte valde. Det är inte lätt att vara efterklok. På tv:n blommar Seinfeld-George upp under sitt fejkade alter ego som Art Vanderlay, ”världskänd arkitekt”, samtidigt som hans riktiga anställningar försvinner lika snabbt som de dyker upp. I likhet med sina undersåtar går ”the lord of idiots” omkring i ett konstant missnöje över det han har och en lika stark längtan efter något annat. Och alla har väl sin Art Vanderlay; ett annat jag, en orättvis referenspunkt. Tanken på något annat som grumlar det bra.
Men framgång, massornas hurrarop och skrattkaskader borde väl hjälpa vem som helst? Det verkar inte så. Se på komiker. De verkar alla ha det gemensamt att de avskyr att vara roliga. För ett yrke som ska skratta är det väldigt mycket tårar. Killinggänget, till exempel, först allt jobb med tokiga gubbar för att folk ska skratta åt dem, sedan allt jobb för att få publiken att sluta med det. De har kissat på sig, berättar de, halkat i duschen, fått sura uppstötningar och hoppat ut genom fönster. ”Skratta åt mig!”, ”Ta mig på allvar!” skriker de om vartannat.
Om jag tillåter mig en grov – och tvivelaktig – generalisering så verkar tragedin erbjuda mer lycka än komedin. Om clownansiktet gråter så brukar dess ledsna motpart ofta hitta ett leende i slutändan. I alla fall så kan man få den känslan av offentliga före detta missbrukare och kriminella. Till exempel Sveriges mest positiva människa, Mia Törnblom, som innan hon skrev peppande böcker som Du äger!, Så dumt! och En härlig bok sysslade med knark och brottslighet. Efter att ha varit på botten kanske inte funderingar kring om clownen skrattar eller gråter känns lika aktuella. Och lättnaden att slippa sno tv-apparater för att fixa knark kanske överväger motviljan att ”placeras inom ett felaktig fack”. För det enda positiva med att behöva pussla ihop ett söndertrasat liv verkar vara att det ofta leder till en deterministisk, i vissa fall religiös, livsåskådning. Där är livet en sammanhållen historia, beroende av dramaturgiska toppar och dalar för att skänka mening. Mer än ett aktivt val kanske det är en psykologisk mekanism för att stå ut. Synd bara att det ska vara så omöjligt att snappa upp livsfilosofin utan livsstilen som den föds ur. ”Youth is wasted on the young” och välstånd är bortkastat på de som ändå inte förmår ta tillvara på det.
Går det att göra någon slutkläm på det här? Att lycka leder till olycka och olycka till lycka. Vet inte, troligen inte. Men jag vet i alla fall att för varje hypotetisk Art Vandelay jag kunde varit finns det lika många missnöjda George Constanzas. Man kunde inte bara ha haft det bättre, utan självklart även sämre. Om du inte är nöjd med den du är, var nöjd med den du inte är. Där är ett citat för kylskåpet.
Ps. Det här med att skriva ”man” istället för ”jag” som man gör ibland, det är väl fel och slappt men man vill ju tro att någon kan känna likadant. Ds.
Publicerad i Östersunds-Posten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar