Jag går över det nya torget och tänker på hur det gamla torget ändå måste ligga kvar. Försöker se Skivhörnan och Korg-Olles längst ner i hörnet. Eller mig själv bli utskälld av en vakt utanför Eken, mig själv beundra t-shirts med hårdrocksmotiv i ett Gregoriemarknadsstånd. Det är en overklig känsla – när allt är främmande och bekant samtidigt. Som när min pappa rakade av sig sin mustasch efter tjugo år.

Jag hann aldrig bli riktigt vuxen i Östersund, betalade aldrig en hyra eller gick för att storhandla på Piraten. Så länge jag var där var jag fortfarande i ungdomens overklighet. Jag tänker att om jag hade varit kvar lite längre och skaffat mig en geografisk kontinuitet så kanske jag skulle kunna skilja mellan händelser och miljö – nu ser jag varje plats som en scen för minnen. Knatar man samma gata varje dag så kanske de avdramatiseras. Eller vad vet jag.

Men nu snurrar det i alla fall till i skallen varje gång något byggs om eller rivs ner. Det blir så tydligt att minnen inte är något statiskt utan konstrueras gång på gång. Du kommer ihåg hur du hittar en död kråka på Gotland, du är fem år och det sätter djupa spår i dig. Solen glittrar i ett infekterat hål i fågeln, du minns kottar och smuts runt omkring. När du berättar det för dina föräldrar har du aldrig varit på Gotland, men däremot kanske det finns ett fotografi från en rastplats utanför Ljusdal. Och du minns kanske den rastplatsen. Eller fotot av rastplatsen. Ingen kan berätta för dig vad som är sant.

Minnen är så spröda, det behövs bara en liten knuff för att de ska bli något annat. Varje gång du tänker på dem, desto mer skiljer de sig från vad som hände. De tar en egen form, skapar en egen berättelse i huvudet. En balansgång mellan rester av något som har hänt och en vilja att förbättra dramaturgin. Viljan att spetsa till eller fila ner taggigheter. Till slut är de lika verkliga som vilken fiktion som helst. Det är därför jag vill kunna gå och stirra på en portuppgång och tänka ”ta mig fan,
precis här hände det”. Som om tiden kunde dröja sig kvar i gatstenar, träväggar, en Domusskylt. När allt det där också försvinner släpper också den illusionen och det är bara ett grumligt tvivel kvar över om någonting verkligen har hänt.

Publicerad i Östersunds-Posten