Det fanns en tid då matprograms bestod av pedagogiska kockar hackandes lök och selleri med redan förberedda grytor på spisen. Sedan slängde Jamie Oliver in ett kryddmått autenticitet när han spontant plockade upp lamm hos slaktaren och bjöd in sina polare på middag. Efter det har matprogrammen som inte är ett vanligt matprogram blivit normen. För tio år sedan hade det varit en ganska otippad gissning att Mauro Scocco och Plura skulle bli tv-kockar. Idag verkar det närmast omöjligt för en artist att få spela en låt i tv utan att först behöva sitta och smacka revbensspjäll och minnas sin mammas magiska matlagning. Och för en skådespelare är inte Dramaten eller Hollywood en lika självklar målsättning längre. Efter Per Morbergs succé verkar nog tanken på att marinera lite vilt och hålla salongsberusade tal till livet och kärleken lika lockande.
Det har pratats om att matprogrammen fyller en eskapistisk funktion i ett samhälle där många äter dåligt – både i bemärkelsen vad och hur de äter. Men framförallt verkar matprogrammen vara en ventil för att slippa kravet på moraliska val. Det är svårt att föreställa sig att Gordon Ramsays militäriska, misogyna mobbning hade verkat så härligt i ett annat sammanhang. Och framförallt så undviker alla matprogram det faktum att köttet har en enorm påverkan på den globala uppvärmningen. För är det något alla program har gemensamt, oavsett vilken pittoreskt miljö som den inlånade kändisen plockar örter i, så är det att köttet har sin självklara plats som måltidens medelpunkt. Med tanke på det tjocka, konstanta matos som hänger över tv-tablån så borde det inte vara omöjligt att klämma in ett vegetariskt matlagningsprogram. Och det skulle faktiskt kunna marknadsföras som inte ett vanligt matprogram.
Publicerad i Arbetaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar