På torsdagar klockan 22.00 kör SVT dokumentärserien Undercover boss, där en chef utklädd till nyanställd löntagare kliver ner på golvet. Som en wallraffande tidsstudieman. Han lär känna sina kollegor snabbt, inom amerikanska företag verkar det vara kutym att berätta hela sin livshistoria under nyanställdas första dag. Chefen blir rörd över ”the small peoples” berättelser: det är missbruk, sjukdomar och fattigdom. Men ingen bitterhet. Inget tråkigt gnäll över arbetsförhållanden eller orättvisor. Arbetarna är ärliga och strävsamma och älskar sitt företag. I vissa fall så mycket att de gärna jobbar sex dagar i veckan för låga löner lön. Det här blir en viktig lärdom för chefen. Han ser inte bara att det är människor bakom siffrorna på utgiftskontona. Han ser också att det går utmärkt att få folk att jobba hårt för lite pengar.
Chefen själv är dock ingen höjdare på golvet. I ett avsnitt ska en chef stapla kartonger, vilka rasar direkt. Han blir förvånad över detta, han är ju trots allt jätteduktig på att prata i telefon och gå snabbt i korridorer i kostym (det har man fått se i ett tidigare klipp). Av upplevelsen kommer en lärdom som är själva kärnan i programmet: att lön inte alltid följer prestation. Skojar bara. Det vi får lära oss är att var människa har sin plats i samhällstegen. Den som är bra på att vika kartonger ska inte behöva oroa sig över att gå snabbt i kostym och prata i telefoner. Och den som är enastående duktig på att ärva ett familjeföretag ska inte behöva oroa sig för kartongerna. Den som jobbar hårt kan ta sig långt – men inom rimliga gränser.
När man ser programmet är det svårt att inte bli lite konspiratorisk. Skulle serien verkligen kunna köpas in under en annan regering? Är den frostiga stämningen mellan SVT och de licensplankare som rök i början av mandatperioden bara en rökridå? För det är svårt att tänka sig en bättre valfilm för borgarnas arbetspolitik än denna. Som det står på SVT:s hemsida: ”Eftersom serien är inspelade utanför Sverige leder det som företagsledarna upptäcker ibland till snabba avsked, ibland till befordran.” Fyra år till så kanske vi kan vara där.
Publicerad i Arbetaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar