Framåt sommaren fylls parken av gymnasister och luften av röster. Av ringsignaler som låter som låtar och låtar som låter som ringsignaler. Öar av människor vilar i gräset och små vingliga skepp seglar fram till varandra. Det är glatt. Och det finns en känsla av ro och paus, i det korta glappet mellan skolans hopplöshet och resten av livets hopplöshet. Kanske känner föräldrarna att det är skönt att bara låta barnen ta sig några bärs och ordna bäst det vill nu. Det är en liten lucka i tiden, då möjligheterna finns men inte kraven. Så tänker man bara när man inte är inne i det. Så tänker jag nu.

Men mitt allt det där roliga, mitt i min förenkling av ungdom, kommer en tjej gåendes. Hon bär en picknickkorg, hon är lika gammal som de andra och borde sitta bland dem. Men istället är hon där i sällskap av sin mamma. Och trots att jag inte vet något alls om henne så är scenarion etsat i mig sedan dess: hon sitter inne de där sista kvällarna av skolan. Det är ljummet ute och man kan vara ute på gatorna och på gräset. Man kan slänga en cykel i sjön, man kan träffa någon som förstår en. Eller bara känna glädjen av att höra folk prata runt om en, slappna av i rörelsen av människor. Men nu sitter hon inne som vanligt, kanske kollar på tv eller sitter med internet. Mamman ser det här. Känner sorgen i att avsluta skolan lika ensam som all tid innan. Den här pausen, det rogivande jag skrev om tidigare finns inte här.

Jag tänker mig som tjejen, när mamman föreslår att vi ska gå ut en stund. ”Jag tar med mig lite gott, tänkte att vi kunde dricka lite vin” säger mamman glatt. Jag går med på det, för mammas skulle, för att jag inte orkar förklara varför. För att det inte går att förklara situationen vi båda vet. Känner blickarna bränna i parken, försöker titta framåt och inte på någon speciell.

Jag tänker mig som mamman, med en klump i bröstet av att inte kunna hjälpa fast man vill. Av att osten i korgen är förgäves, av att entusiasmen är genomskinlig.

Och sist tänker jag mig själv som mig själv. Vad hade jag gjort om jag själv satt där, om jag gick i hennes klass eller växte upp i hennes kvarter? Troligen inte mer än att titta bort. I bästa fall hälsa reserverat och avvisande. För ensamheten skrämmer på ett omedelbart sätt. Som att den luktar. Jag kanske skulle kanske säga något till mina kompisar, kanske något som det jag skrivit här. Och där kanske den värsta klumpen sitter: att veta med oss konsekvenserna av alla val då vi inte gör några val. Att vi andra skapar ensamheten och att gemenskapen inte existerar utan den. Tryggheten i de små öarna i parken är helt beroende av den sorgsna tjejen med picknickkorgen under de sista dagarna i maj.

Publicerad i Östersunds-Posten.