Tv-krönika

När jag skriver Sápmi sessions rödmarkerar Word ”Sápmi”, men inte ”sessions”. Det säger något om vikten av olika språk och kulturer när ordbehandlaren godtar engelska böjningar men inte den svenska ursprungsbefolkningens ord för Sameland. Och själv vet jag i stort sett ingenting om samisk kultur, trots att jag växte jag upp i Östersund där Samiskt informationscenter ligger. Att jag tillbringade stora delar av uppväxten på fjället gjorde mig inte mer medveten om samers situation än vilken sörlänning som helst. Sápmi sessions är därför lovvärt, så klart. Men det skulle också kunna bli enormt tråkigt: lovvärda initiativ och underhållning går inte alltid hand i hand.

Det som räddar programmet från att bli ett välvilligt skildrande av en undanskuffad kultur är själva stommen i programmet: mötet mellan två, för varandra, främmande låtskrivare. Det är roligt att se Markus Krunegård småprata med Inga Juuso, det är inte bara olika kulturer (i alla bemärkelser) som möts utan även olika generationer. Alla som har gjort ett grupparbete vet hur obekväm stämningen kan bli när kreativiteten ska plockas fram på beställning.

När syftet, ändå till vis del, är att lyfta samisk kultur så kanske det är oundvikligt att läsa in en viss exotisk ton i framställningen. Arkivbilder på renar och en piprökande samisk gumma klipps in lite då och då. Som om samer var något som hörde till historien. När Krunegård, som kommer från Norrköping, presenteras visas det inte arkivmaterial på någon väverska eller Pluras farfar. Rekvisitan och bildspråket kommer direkt från Pistvakt: i studion står uppstoppade djur uppställda och utanför sveper kameran över en ödslig järnvägsstation.

Å andra sidan är det vackert med fjällbilderna, man förstår Krunegård när han kollar ut från tågfönstret: ”Igår var jag i Stockholm, nu är jag här. Det här är bättre.” Och kanske är en viss romantisering nödvändig för att sälja in en kultur, för att skapa intresse för vår egen historia. Att projicera föreställningar om frihet och naturlighet på nordamerikanska indianer är både fördomsfullt och förenklande. Men samtidigt har det gjort att många svenskar identifierar sig och sympatiserar med indianer, hellre än med Sveriges ursprungsbefolkning. Det är en cynisk, och lite vidrig tanke, men kanske kan fördomar motarbetas genom en romantisering av samma fördomar. Det kanske krävs lite nåjdtrummor. För fascinationen inför en kultur kan i bästa fall skänka en förståelse, rentav ett rättvisepatos. Om ett gäng fräcka samer hade släppt hiphopskivan Fear of a Sápmi Planet kanske landets högstadieskolor vore fullt av samemössor och killar som satte upp bilder på grymma renar på skåpen, istället för att slipa sin amerikanska och oroa sig för att framstå som de svennar de är.

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika

I ett avsnitt av Du är vad du heter äter en tjej fisk, och bara fisk, sex gånger om dagen. Dieten hade hon lärt sig av en släkting. Programledaren Anna Skipper frågar om hon släktingen är ”en expert”? Nä, skrattar tjejen. ”En blind leder en blind” konstaterar Skipper. Anna Skipper kallar sig däremot expert. Trots att hon inte har någon formell utbildning, varken som läkare eller dietist. Förutom en svepande, men ospecificerad, formulering om ”traditionella utbildningar inom kost, näring och hälsa” så verkar hennes expertis främst vara baserad på arbetet med maken Olof, som är holistisk coach. En blind leder en blind som sagt. Anna Skipper påstår sig också jobba nära med forskare. Men de enda gånger hon verkar förekomma i samma sammanhang som akademiker är när hon får kritik för sina ovetenskapliga metoder. Till exempel har Dietisternas Riksförbund gått ut med en varning för de osanningar som sprids i Du är vad du äter.

Om Skipper kallar sig för expert kan lika gärna släktingen i programmet, uppfinnaren till frutti del mare-dieten, göra det. Dels för att fiskdieten inte verkade mer tokigt än Skippers påstående om att svenskt kranvatten bör renas med en speciell vattenkanna eller att mikrovågsugnar är farliga, till exempel. Men framförallt för att vem som helst kan kalla sig för expert, likaväl som terapeut eller coach, utan att någon utbildning eller legitimering krävs. Vilket explosionen av olika sorters coacher kan vittna om.

Som många andra inom det alternativa fältet upplever Skipper hur de motarbetas av ”etablissemanget”. Men den hälsoindustri som Skipper är en del av är långt ifrån en ideell gräsrotsrörelse som slår underifrån. Genom välvillig media och finansiella muskler har föreställningen om det välgörande i detoxkurer, spikmattor och Himalayasalt fått ett brett genomslag. Att vetenskapligt stöd saknas behöver inte sätta käppar i hjulet: det är ju roligare att köpa några gojibär (som gör dig bättre i sängen och mindre orostyngd) att lägga i müslin än att sätta sig in i näringslära. Människor behöver inte övertalas om att sätta på sig strålskyddande foliehattar. Tvärtom, så betalar de gärna för dem, så länge de säljs med ett österländskt klingande namn. Kanske Himalayahatten.

Skipper själv är självklart inget undantag från kommersen: de varor hon rekommenderar i programmet säljer hon också via sin hemsida. Denna kombinerade roll som säljare, expert och programledare för tankarna främst till persongalleriet i Tv-Shop. Och det är också någonstans där hennes trovärdighet landar: i ett löfte om att Ab Circle Pro ger dig tvättbräda på några veckor, inte månader!

Martin Abrahamsson,
Hälsocoach och livsstilsterapeut

Deltog i Nya vågens samtal om synen på arbete, skitjobb och arbetsmarknadsåtgärder. Råkade ut för något som måste varit en freudian slip då jag eftersökte fler "politiska illusioner" .

Här går det att lyssna.

Tv-krönika: Jobbjägaren

Redan innan Jobbjägaren hade haft premiär var människor, med rätta, irriterade. Kanske främst på den individualistiska fanatism som lägger det strukturella problemet i knäet på den enskilda arbetslösa. Förvandlar sociologi till psykologi. Men det här programmet pekar också på ett större problem, som överskrider såväl block- som klassgränser: föraktet för arbetslösa. För oavsett om lösningen är tvångsarbete, arbetsmarknadsprojekt, praktikplatser eller dumpade löner så är synen på problemet detsamma: en klump onödigt kött som tär på det allmänna. En oro i samhällskroppen som bara sysselsättning kan stilla. ”Man känner sig värdelös”, säger Susanne i det första avsnittet och jag förstår henne. Porträttet av henne är inte heller särskilt smickrande: arbetsskygg, lögnaktig och självömkande. Hennes sjukskrivningar och psykiska problem avfärdas av jobbcoachen Julia Rosqvist som ”rädslor”.

Att pissa på människor som ligger är ett folknöje som aldrig tycks går ur tiden. Inom etablerad media vill man dock nu för tiden undvika beskyllningar om rasism och sexism. Därför är arbetslösa en tacksam slagpåse. I botten finns det nämligen en föreställning om att alla får vad de förtjänar, att förmögenhet är ett mått på hur hårt man arbetar. Det är givetvis en vilosam tanke för den som är rik. Men även för låginkomsttagaren är det skönt att kunna känna att man minsann gör rätt för sig när man fyrar iväg en loska mot parasiterna.

En naiv tanke jag har lekt med är att vi kanske borde behandla arbetslösa som människor. Vän av ordning – och piska – kanske nu knorrande invänder att arbetslösa faktiskt kostar oss pengar. Men det är de väl knappast ensamma om? Vi bygger arenor och låter poliserna ta kvällspass för att män ska kunna skrika hora och/eller bög åt idrottsmän. Vi subventionerar entreprenörer genom att sälja ut gemensamma tillgångar till reapris. Och, vad som är viktigt i det här sammanhanget, vi avsätter 3 miljarder kronor åt jobbcoacher, trots att det har visat sig att de inte leder till fler jobb. Skillnaden mellan en arbetslös och en jobbcoach är väl egentligen bara att coachen lever av den arbetslösa, men inte tvärtom.

Eftersom coacherna ändå betalas av statliga medel har man på vissa arbetsförmedlingar effektiviserat förloppet genom att låta arbetslösa snabbutbildas till jobbcoacher. Det tycker jag är en logisk förenkling: om alla arbetslösa fick anställning som sin egen coach skulle sysselsättningsstatistiken definitivt se bättre ut. De jobbcoacher vi har idag blir således överflödiga, men deras arbetslöshet blir inget problem. Att hitta ett nytt jobb handlar bara om rätt mental inställning, som Julia Rosqvist konstaterar. Jobbjägaren jagar nytt jobb, det programmet skulle jag följa med glädje.

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika

Men vad fan ska man göra med sitt liv, hur ska man bli lycklig?

I Hanna Hellquists Jakten på lycka får vi inget enkelt svar på frågan, men den ställs på ett underhållande sätt. I ett av programmen, som undersöker tvåsamhetens för- och nackdelar, träffar hon tsunamiöverlevaren Pigge Werkelin (för) och författaren och debattören Maria Sveland (mot). Båda möts med samma oförställda och nyfikna attityd. Pigge pratar varmt om att ”man idkar kärlek, pillar på varandra, leker och knullar”. Hanna säger ”oj” med en chockad min. Maria pratar om avsmaken för vardagsgeggandet.

En annan infallsvinkel till detta existentiella problem får vi i programmet 99 saker man måste göra innan man dör med programledarna Erik och Mackan, som är TV6:s motsvarighet till Fredrik och Filip. Om Hellquists gjorde research bland självhjälpslitteratur och akademisk lyckoforskning så letade Erik & Mackan istället efter svaren på de stora frågorna i Teknikmagasinet och Stora dassboken. En till profilerad svensk duo ”sköna killar” utöver Fredrik och Filip borde vara överflödigt, tänkte jag. Naivt av mig. Snarare verkar TV6,med sin målgrupp av unga män, ha hittat helt rätt. Efter att ha söktlite på nätet visade det sig att både Erik och Mackan och sköna killar isig verkar vara omåttligt populära. Jag hamnade på hemsidor som freeride.se (skibumkollektiv söker skön kille), backpacking.se (backpacker söker skön kille att resa med) och framförallt på youtube (”skön kille” verkar nästan vara lika populärt som ”funny cat”). Om man utgår från Erik och Mackans lista verkar sköningar gilla det här: hoppa bungyjump, spela världens mest extrema golfhål, åka träskbåt med träskoriginal i camo, kombinera paintball och go-cart, bila tvärsöver USA.

Sköna killars värld är ett expanderat pojkrum – där tjejer är lika frånvarande som ointressanta. Någon uttalad ideologi bakom sköna killars livsstil finns inte. Snarare är avsaknad av sådan en nödvändighet. När det plötsligt framgick att semesterparadiset Egypten var en diktatur var det många nyss hemkomna från Sharm el sheikh som tog avstånd från detta genom att retweeta revolutionen på twitter. Jag tror inte sköna killar ens ids göra det. De konstaterar bara att det är ”fett osoft med krig” och dyker i Thailand istället. Men trots detta politiska ointresse har de ändå en sak gemensamt med Maria Sveland: sköna killar gillar inte heller vardagsgeggandet.

Popartisten Markus Krunegård sjöng för något år sedan att ”hela livet var ett disco”. För Erik & Mackan – och deras gelikar – är hela livet en kick-off med firman, en klassresa (inte som i Anneli Jordahl utan som i 9B), en repmånad, en svensexa.

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika

Dox-dokumentären DeVilles handlar om Teri Lee och Shawn Gearys. Hon jobbar med burlesk, en sorts retrostriptease, och ser ut som en 50-talsböna. Han repar med sitt punkband i källaren och ser nästan ut som Joe Strummer. De bor i ett hus som är inrett som en blandning mellan en secondhandaffär och Bill Comptons kåk i True Blood. Dokumentären tar fasta på de inbyggda konflikter som uppstår för de som strävar efter att leva som vampyrer; drömmer om evig ungdom; blickar tillbaka på en förlorad värld. En fåfäng önskan att stanna tiden med veteranbilar och vintageklänningar som gör förgängligheten både tydligare och sorgligare. Under en hemmafest – där deras yngre vänner intygar hur coola och unga de är – krackelerar fasaden. Ett tjafs som startar med frågan om när Shawn egentligen blev punkare (-75 eller -79) utmynnar i anklagelser om otrohet och falskhet. Teri Lee skriker så att det distar. Shawn backar undan med martyrkortet: ”om du inte lyssnar är det ingen idé att jag är här”. Jag tappar intresset.

För bortom estetiken är det samma gamla visa som dagligen ältas i dokusåpor. Det är en sorglig insikt: dels att jag relaterar till konflikter genom dokusåpor men, framförallt, hur ointresserad jag är. Visst, det spelar nog roll att jag har ett (förhoppningsvis) stabilt förhållande. Är man olyckligt kär, till exempel, så blir ju allting som nuddar vid sin egen erfarenhet intressant. Som min nydumpade kompis som – till sin egen förvåning – grät till Beautiful Girls med Sean Kingston på radion (You're way to beautiful girl / That's why it'll never work).

Men det är nog inte bara jag som känner så här. För förut var känslor och relationer något privat. Vi letade efter filmer, böcker, musik som kunde beskriva det vi kände inom oss. Underhållning var Gunde Svan och Agneta Sjödin som ropade ”heja heja”. Något konstruerat och främmande. Idag är det tvärtom: den mest strömlinjeformade, snabbmatsliknande, underhållningen som går att producera bygger på att vanliga människor ska lipa, svika och bli svikna. Dokusåporna ville skildra det verkliga livet och lyckades. Så väl att livet började imitera dokusåporna. Frasen ”jag hatar falska människor” går inte längre att tänka sig utan att se fånggården i Big Brother framför sig.

En av nycklarna till komediserien The Offices framgångar var att David Brent pratade rakt in i kameran. För det är så vi ser på äkthet: att vara medveten om det regisserade. Om karatefilmerna på åttiotalet fick oss att träna på höga sparkar, om Fame tände en dröm om att dansa på fontäner, så sporrar Big Brother oss till att prata ut om ”falska människor”. Det är det som programmens skadliga inverkan består av, inte spriten eller sexet. Och dagens deltagare är förberedda vad det handlar om när de säger att de gillar det sociala spelet (det vill säga att irritera, konspirera och manipulera). Deras karaktärer skapas inte framför kamerorna utan långt innan, i tv-soffan. Som en deltagare i senaste säsongen av Big Brother säger: ”Det verkar vara en illusion men det är vår verklighet”.

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika: Skärgårdsdröm

I ett ombyggt vattentorn visar en pil, ristad i fönstrets marmorskiva, riktningen mot New York. ”6075 km rakt över. Det är en ganska härlig känsla” myser programledaren Madeleine Elfstrand och visar resten av objektet ”i tre etage”, med ett utgångspris på 25 miljoner. I programmet Skärgårdsdröm, som sänds på TV8, agerar hon mäklare åt ”familjer, singlar och par” som letar efter ett havsnära boende.

Serien får Solsidans Mickan och Fredde att verka intellektuella och anspråkslösa. Och, i likhet med Solsidan, så är vetskapen om att jag aldrig kommer bli rik nog för dessa sammanhang ganska skön. Både programledaren och det spekulerande paret pratar den sorts märkliga mäklarprosa (deras ”tänk” kring språk, ”så att säga”) funktion är lika svår att förstå som dess ursprung. Köket kallas för arbetsyta – antigen är det ett sätt att uppvärdera traditionella kvinnosysslor eller så associeras kök till inhyrd arbetskraft. Vardagsrummet beskrivs, avslappnat, som ”en yta där lek och vardagsliv kan mötas”.

Den som svär har dåligt ordförråd fick jag höra när jag var liten. Jag vettefan. Skärgårdsdröm är lika befriat från svordomar – och känsloyttringar i stort – som det är fattigt på adjektiv. ”Fantastiskt”, ”underbart” och ”härligt” – så kan hela dialogen sammanfattas. Köparnas språk är lika stelt som mäklarens, de tilltalas av alla fantastiska objekt och ytor med möjligheter. Ett manlig köpare säger lyriskt: ”det är en skärgårdsdröm”. Jag vet inte vilken tanke som är mest nedslående: att det skulle vara hans vanliga språkbruk eller att en manusförfattare har skrivit den repliken för ett program som faktiskt heter Skärgårdsdröm.

Som underhållning kan det beskrivas som samma typ av intellektuell misshandel det innebär att läsa mäklarbilagor eller prata med främlingar i en krogkö. Hjärnan skriker efter stimulans, den knorrar och morrar som en utsvulten mage. Och inte blir det bättre av musiken, uteslutande bestående av mysrunkandes akustiska gitarrer, varsamt understödda av djembetrummor, syntmattor och maracas. Rum 101 innehåller det värsta man kan tänka sig i George Orwells 1984. Om rockbandet Foo Fighters redan skulle vara uppbokade under min internering är jag säker på att Skärgårdsdröm skulle visas. Dessutom utan reklam. För det enda motivet jag kan tänka mig till att producera detta program, som det redan finns ett otal engelska varianter av, är att reklampauserna ska framstå i bättre dager. I jämförelse med den tvättmedelsestetik som serien präglas av framstår ICA-Stig som en karaktär med många bottnar och Boxer-Robert som Janne Josefsson.

Infantila klappar på norrlänningarnas huvuden

Dansbanan i Täfteå är klassisk klapp-på-huvudetunderhållning av samma snitt som Ullared, Böda camping, Ensam mamma söker eller vad som helst med Linda Isaksson. Den typ av program med ett tonfall som annars brukas reserveras för mycket gamla eller mycket unga människor. Serien utspelar sig ”ute i landet”. Så medan kameran sveper över ängarna i vinjetter gnetar ett gäng fioler i bakgrunden. Speakerrösten är långsam och rejäl. Han säger bonnen istället för bonden – för att prata till bönner på bönders vis – och en karaktärs personlighet sammanfattar han med meningen ”han är lite eljest”. Med en dialektal touch istället för stockholmska låter elakheten mustig och varm. Som att den sägs i all välmening ute vid postlådorna.

Produktionsbolaget Baluba vill visa att de, precis som oljebolaget BP:s Carl-Henric Svanberg, är nere med ”the little people”. Inte minst märks det i manuset, som verkar vara skrivet för målgruppen småfolk, alltså barn. Inte sedan adventskalendern har en sådan infantil prosa hörts på SVT. Så här introduceras en av karaktärerna: ”Taxi-Kjell är den första vi stöter på. Han kör gästerna till och från logen. Han är nog Västerbottens mest originella chaufför.” I nästa avsnitt får vi se honom ta hand om bilen: ”Förra dansen blev det ingen körning. Men skam den som ger sig. Någon borde vilja åka med en nyputsad taxi som gått nästan hundratusen mil.” Tut-tut säger Taxi-Kjells bil.

Men det som verkligen irriterar med det här programmet är, som så ofta när Norrland ska skildras, urvalet. För Täfteå är inte, som det sägs i vinjetten, främst känt för dansbanan. Fråga någon under trettio i Umeå så säger de nog lika gärna Täfteåfestivalen – en festival med punk, reggae, indie och lite lagom ungdomsfylla. Men en sådan bild av Norrland, där unga människor är kreativa och skapar något i periferin av Stockholm, till och med av Umeå, har ingen plats på tv. Istället får vi höra några ungdomar säga det vanliga, om att det inte finns något att göra. Om hur de ska flytta in till staden efter skolan. Och så motbilden så klart – killen som pratar lite för engagerat om sin bil och om bilkörning i allmänhet. Så där som man blir om man blir kvar.

För så är det ständigt: till och med den som flyttar tillbaka till sin norrländska födelseort måste försvara sig, i alla fall förklara sig. Jag vet, för jag frågar själv: varför flyttade du hem, hur känns det? Samtidigt träffar man stockholmarna som flyttar ett kvarter från morsan och sedan slänger flyttkartongerna för gott, utan att det är något mer med det. Varför frågar ingen dem, med mjuk, empatisk röst: ”hur kom det sig att du blev kvar”?

Publicerad i Östersunds-Posten

Tv-krönika

"Dö dö dö dö-dö dö dö-dö dö”, Coldplays Viva la vida-stråkar loopas i bakgrunden när ”nio personer och nio drömmar” gör entré i Utbildningsradions program Hotellpraktikanterna. Gänget med artonåringar från olika Hotell- och restaurangprogram tävlar om en betald praktikplats: priset måste säga något om dagens gymnasisters framtid, där en praktikplats framstår som ett drömscenario och ett fast jobb som en ren utopi.

Eleverna är omsorgsfullt castade: en spännig kille som lovar att ”jävlas med någon som jävlas med mig”, en kille som ser ut som en säsongare i Åre och har svårt med simultankapaciteten (både ordet och aktiviteten), en tjej som inte tilltalas av serviceyrkets krav på att le och en kille med backslick som omedelbart blir kallad för bög. En praktikant försover sig och får en utskällning av en Gordon Ramsay-influerad kock. En annan yngling pratar entusiastiskt om sig själv som hotellchef och en tredje menar att fixa frukostbuffé inte riktigt är hans grej. ”Jag är mer à la carte”.

Bilden som förmedlas av ungdomarna är att de är lata och naiva. Hårt arbete, lojalitet, plikt och dygd är för dem okända begrepp. Antigen så har de inga ambitioner alls eller så är de orealistiskt höga. Denna syn på ungdomars arbetsmoral innebär inget nytt, den är nog lika vanlig idag som på farfars tid. UR utvecklade också programmet efter en gemensam workshop med en tung företrädare för vuxenvärlden: fackförbundet Lärarnas Riksförbund. Utgångspunkten var att elever på yrkesförberedande program inte vara förberedda nog för praktiken, än mindre för yrkeslivet.

Programmets kusin på SVT, Klass 9A, har fått kritik för att den går för hårt mot enskilda lärare som framstår som inkompetenta, till exempel i en debattartikel på Lärarförbundets hemsida. I Hotellpraktikanterna undviker man detta dilemma genom att istället lägga skulden hos eleverna. Även om man skulle kunna tycka att ansvaret för att förbereda eleverna borde ligga hos lärarna. I alla fall delvis.

Lösningen i Hotellpraktikanterna är, som ofta i den här typen av utvecklingsprogram, att skaka om ungdomarna med en snabbkurs i ”verkliga livet” (alltså synonymt med arbetslivet). Denna verklighet är givetvis kantad av olika, mer eller mindre konstruerade, tävlingsmoment. Att ett fackförbund ställer sig bakom den här typen av pedagogik kan tyckas lite märkligt. Mer logiskt vore det istället om det var Svenskt Näringsliv som utvecklat idén. För dem är nämligen den här typen av program en ideologisk guldgruva: inte nog med att lön för arbetet framställs som en vinst istället för en rättighet, tävlingsformen lär dessutom eleverna att löntagare framförallt är varandras konkurrenter. Personlig utveckling måste alltid ske på sina kollegors bekostnad: There can only be one avlönad praktikant.

Publicerad i Arbetaren

Bokrecension: Roland Paulsen, Arbetssamhället

Förra sommaren kunde vi läsa om vaskning, alltså att beställa två flaskor champagne men be bartendern att hälla ut den ena för att slippa spruta ut den själv. Det visade sig emellertid vara en trend som förekom mer på tidningssidor än på barer, men det finns ändå anledning att känna indignation. En allvarligare form av slöseri pågår nämligen ständigt: arbetsvaskningen.

En aspekt av detta är överproduktionen: att mataffärer tvingas sätta lås på sina sopcontainrar för att ätbart avfall ska få ruttna ifred är ett exempel på detta – om växande sopberg inte är tillräckligt. Denna överflödiga produktion är inte bara följden av marknadsekonomiska mekanismer utan även en konsekvens av vad sociologen Roland Paulsen kallar för Arbetssamhället. Han menar att arbetet har blivit ett självändamål: vi ser inte längre arbete som ett medel mot välfärd utan som själva målet med välfärden. Vilket blev tydligt under förra årets valdebatt där alla sociala problem, vare sig det gällde fattigdom, sjukdom eller främlingskap, skulle botas genom att skapa nya jobb.

Att vi måste ”skapa jobb” pekar på en annan aspekt av arbetsvaskandet. Trots att vi lever i den högteknologiska, automatiserade framtid där robotar faktiskt redan utför många av våra sysslor, trots att vi tillverkar mer än vad vi behöver, trots att det är svårt att hitta nya arbetstillfällen så anpassar vi inte arbetstiden efter detta. Tvärtom så har vi inte arbetat så här mycket sedan den yngre industrialismen. Den ökade arbetsbelastningen hos de som har jobb föder en märklig paradox, för parallellt med diskussioner om att skapa mer arbetstillfällen diskuteras samtidigt arbetets baksidor i form av utbrändhet, stress och problem med ”livspusslet”. Vi jobbar alltså alldeles för mycket – eller inte alls. Precis som champagnen så vaskas allt för mycket arbete på för få personer.

Ur ett historiskt perspektiv är tanken om att skapa jobb både absurd och ny. Under den största delen av idéhistorien har arbetet - tvärtom - betraktas som något ont och förnedrande. Latinets ord för arbete, labor, kommer från ”extrem ansträngning förknippad med smärta”. Enligt kristendomen har arbetet varit en del av syndafallet: ”du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.” Arbetet har, helt enkelt, under mänsklighetens största del inte burit på någon annan mening än att mätta munnen. Först under industrialismen förändrades denna syn, då före detta jordbrukare fick lära sig att anpassa arbetsdagen efter klockan. En stor omställning från en arbetsrytm som tidigare följde årstider och behov. Nu fick också arbetet en moralisk aspekt, det blev en plikt som lärdes ut genom stämpelklockor för anställda och tvångsarbeten för arbetslösa. Arbetet var inte längre ett medel till ett mål, utan själva målet.

Idag ser vi inte längre arbete som enbart en plikt, utan även en rättighet. Enligt regeringen är rätten till arbete faktiskt en av de mänskliga rättigheterna. I diskussionen kring utförsäkringarna blev det dock tydligt att det inte är en frivillig rättighet. Argumentation följde nämligen två skiljda spår: arbete ska dels skänkas till de sjuka som en hälsoinsats, dels påtvingas de eventuella dagdrönare som ett krav. Den arbetslöse är både ett offer och en förövare i samhällets ögon. Synen på arbete som välfärd delas över blocken. I ett citat i Arbetssamhället säger Göran Persson: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva oroa sig för arbetslöshet och sjukdom.”. Hur kunde arbetarrörelsens utopiska visioner mynna ut i ”kravet” att få vara löntagare? För Paulsen kan detta förklaras utifrån en teori om det endimensionella tänkandet: vi ser det som är men inte det som skulle kunna vara. En ideologisk pragmatism som håller oss i ett tankemässigt järngrepp. Vi anpassar våra lösningar efter det samhälle vi lever i, inte efter det samhälle vi skulle vilja ha.

Den bristande logiken i arbetssamhället kan exemplifieras genom att se tillbaka på Sovjetunionens misslyckade planekonomi, där industrin strävade efter att fylla produktionsmål. Fabrikerna tillverkade lampor i gjutjärn för att de skulle väga mer och snabbare uppfylla sin viktkvot, oavsett vilket behov som fanns. För oss verkar det vansinnigt. Men i en jämförelse med dagens arbetsmarknadsprojekt, där vuxna människor tvingas på tipspromenad för att aktiveras, så är inte tanken så främmande. En produktion för produktionens skull eller ett arbete för arbetes skull. En överflödig kypare på en öststatsrestaurang eller en obetald praktikant som arbetsmarknadsåtgärd.

Men vilka alternativ finns? Arbetssamhällets avslutande kapitlet, med rubriken Alternativ, känns tyvärr lite tunt. Mest intressant är diskussionen kring medborgarlönen, ett förslag som ändå har nuddat vid realpolitiken. Annars verkar Paulsen undvika förslag som ryms inom ramen för dagens arbetssamhälle, som sextimmars arbetsdag, i förmån för utopiska visioner. Det är synd, för de flesta är nog ett avskaffande av arbetet en alltför främmande, och ovälkommen, tanke. Men att däremot inte arbeta mer än nödvändigt, att inte vaska sitt liv, är nog lättare att förhålla sig till . Som Paulsen påpekar så hör man sällan folk önska att de hade lagt mindre tid på vänner och familj – men mer på sitt arbete.

Publicerad i Östersunds-Posten