Tv-krönika: din största sorg flankerad av Peter Jihde

Det är lätt att härdas. Något som första gången skakar om oss blir harmlöst när det upprepas ofta nog. I vissa fall är det bra, rent av nödvändigt. Till exempel för att klara av jobb som innehåller död och sjukdom, äckliga miljöer eller otrevliga kunder. Eller bara för att stå ut med världen i största allmänhet. Men i vissa fall gör härdandet oss råa, lite mindre mänskliga. Därför kändes det fantastiskt att läsa hur Håkan Hellström önskade ge Idoljuryn ”riktigt mycket stryk” i senaste Filter. ”Är det inte rimligt att få dem dömda för att ha fördärvat någon och kvävt någons drömmar?” frågar han sig.

Det är tröttsamt att kommersiell tv alltid ska bedömas utifrån vilken moral den förmedlar, eftersom det kravet inte ställs på annan kultur. Men när det kommer till Idol så håller jag med Hellström till fullo. Hur kan man tillåta att vuxna kränker barn? Det är här upprepningen kommer in. Vi ser inte längre de osäkra stackarna framför juryn som människor längre eftersom scenariot är så inarbetat, förutsägbart. Rent av tryggt. Hade detta varit en enskild händelse: några fyrtioåriga talangscouter som lockar tonåringar med en stjärnkarriär för att kunna förnedra dem på nätet hade vi reagerat med förvåning och avsky. Nu blir deltagarna mindre riktiga människor och mer något annat: en del av programmet, skådespelare, cirkusdjur. Vi glömmer bort att deras liv fortsätter när de lämnar juryn, att de vaknar till en ny dag, en dröm lättare. Tänk dig din största besvikelse som ett YouTube-klipp. Tänk dig din största sorg flankerad av Peter Jihde.

Hur långt det gått märks genom att jurymedlemmen Anders Bagge – mycket tack vare programmet – har byggt ett rykte som en varm och empatisk människa. I jämförelse med de själlösa ansiktena hos Laila Bagge och Andreas Carlsson går det att förstå detta. Men ändå. Är det inte märkligt att någon som krossar folks drömmar för skojs skull beskrivs som mysig? Jag tänker mig honom snarare som Idoljuryns Bobby Baccalieri, karaktären i Sopranos som helst lekte med modelljärnvägar, undvek våld och passade upp på den demente despoten Corrado ”Junior” Soprano. Den snällaste i gänget – men lika mycket en gangster ändå.

Publicerad i Arbetaren.