Tv-krönika

Jag minns mest ett molande obehag från när trean sände fängelseserien Oz under småtimmarna, efter Seinfeld. Jag vaknade ofta till av någon blev våldtagen i tvätteriet eller fick en hemmagjord kniv i mellangärdet. Därför blev det rutin att stänga av så fort sista slapbasstonen klingade ut. Men under en höst med diskbråck fick jag chansen att trycka i mig hela serien, vars klaustrofobiska stämning förstärktes av min fysiska oförmåga att lämna andrahandsettans golv.

Oz är också en otroligt bra fängelseserie, en av de bästa serierna överhuvudtaget. Men för mig räcker det egentligen med ett fängelse för att jag ska fastna. Jag gillade till och med Prison Break, i alla fall innan de lyckades rymma (för första gången). För något i miljön är fängslande i sig själv, utöver det exotiskt våldsamma. Något direkt och tydligt. En förklaring hittar jag i den amerikanska anarkisten och arbetskritikern Bob Black, som liknar arbetsplatser med fängelser och arbetare med deltidslavar. Han pekar på att den tilltro till disciplin och strikta hierarkier som lägger grunden för fängelser återkommer i yrkeslivet. Bortsett från att fängelset bjuder på mat och logi (och låser dörrarna utifrån) så är tron på auktoriteter och individens anpassning till dessa densamma.

Således gäller också det motsatta: fängelset blir en avspegling av arbetslivet och livet i stort. När allting skalas ner till celler och rastgårdar blir de underliggande hierarkierna och relationerna tydliga: de blir allt som återstår. Och även om man inte har suttit i ett högriskfängelse kan man ändå känna igen strukturerna. För att förstå skräcken som Beecher, huvudpersonen i Oz, känner i första avsnittet när dörren slår igen bakom honom räcker det med att ha vandrat genom en högstadiekorridor för första gången. För att förstå anpassningen han genomgår i fängelset räcker det, för en del av oss, med att tänka på hur vi förändrades varje gång vi stämplade in för ett visst jobb.

Men det som gjorde starkast intryck på mig är kärlekshistorien mellan Beecher och den, bortom allt tvivel och räddning, störda mördaren Keller. Det är en historia som pendlar mellan krossade hjärtan och, bokstavligt, krossade ben. Att döma av det enorma utbudet av hopklippta fanvideos på nätet är jag inte ensam om att känna så. Min favorit bland fanvidsen ackompanjeras av The Polices Every breath you take. Bilderna ger Stings kontrollbehovslyrik en helt ny dimension: raden ”I’ll be watching you” upplevs som både ett löfte och ett hot. Bra konst kan ge oss en förståelse bortom vår egen horisont och genom Oz kan jag känna den ologiska logiken i Beechers kärlek till Keller. Genom Oz kan jag till och med bli tårögd till en skitlåt av The Police.

Publicerad i Arbetaren