När TV4 tackade nej till att visa Sverigedemokraternas första reklamfilm för några veckor sedan väckte det en del uppmärksamhet. Och det är inte bara där som TV4 tagit ställning mot främlingsfientlighet, utan även i deras kampanj Nollrasism och dokumentär Vår mörka historia. Däremot verkar kanalen inte bry sig nämnvärt om den mörka historia som en av deras återkommande profiler, Bert Karlsson, som bland annat gjort Matakuten och Talang, bär med sig. Det är något väldigt ironiskt i hur TV4 motar bort SD med ena handen och klappar Bert Karlsson med andra.
För han har inte bara varit härliga, svampplockande, företagande Skara-Bert. Kom ihåg nittiotalet, då det inte fanns något klar skiljelinje mellan hans Ny Demokrati och bomberjackorna i skolkorridorerna. Då Bert önskade att en invandrare skulle smitta Bengt Westerbergs dotter med HIV. Då John Bouvin i samma parti reflekterade över att afrikanska barn inte längre åts upp av lejon. Vad gäller rasistiska uttalanden är Jimmie Åkesson verkligen en rookie i sammanhanget. Bert har inte heller brytt sig om att göra avbön, eller att spela ångerfull. Men varför skulle han bry sig när ingen kräver honom på svaren? När telefonen fortsätter att ringa.
Att diskutera om SD:s filmer bör visas eller inte är en petitess i sammanhanget. Istället borde vi fundera över vad det betyder att Berts karriär i Ny Demokrati inte har legat honom i fatet. Han har lyckats skapa en image av sig själv som en slags burdus, men godhjärtad, gossen ruda som säger det som alla egentligen tycker. Vad finns det då som säger att inte Jimmie skulle kunna göra samma sak? I slutet av nittiotalet, efter att Ny Demokrati var upplöst och rasismen i alla fall inte var lika trendig längre, sjöng Manic Street Preachers: If you tolerate this, then your children will be next. Och det var precis det som hände. Vi tolererade inte bara Bert, vi hyllade honom. Och nu har vi en integrationsminister, Nyamko Sabuni, som tillåts säga att invandrare borde få kortare föräldraledighet för att stimulera dem. Som tycker att obligatoriska gynekologiska undersökningar i skolan och slöjförbud är en respektfull väg mot integration. Det var inte bara Bert som släpptes in i värmen, även Ny Demokrati fick sitt indirekta erkännande till slut.
Publicerad i Arbetaren.
måndag 27 september 2010
torsdag 23 september 2010
Tv-krönika: Undercover boss
På torsdagar klockan 22.00 kör SVT dokumentärserien Undercover boss, där en chef utklädd till nyanställd löntagare kliver ner på golvet. Som en wallraffande tidsstudieman. Han lär känna sina kollegor snabbt, inom amerikanska företag verkar det vara kutym att berätta hela sin livshistoria under nyanställdas första dag. Chefen blir rörd över ”the small peoples” berättelser: det är missbruk, sjukdomar och fattigdom. Men ingen bitterhet. Inget tråkigt gnäll över arbetsförhållanden eller orättvisor. Arbetarna är ärliga och strävsamma och älskar sitt företag. I vissa fall så mycket att de gärna jobbar sex dagar i veckan för låga löner lön. Det här blir en viktig lärdom för chefen. Han ser inte bara att det är människor bakom siffrorna på utgiftskontona. Han ser också att det går utmärkt att få folk att jobba hårt för lite pengar.
Chefen själv är dock ingen höjdare på golvet. I ett avsnitt ska en chef stapla kartonger, vilka rasar direkt. Han blir förvånad över detta, han är ju trots allt jätteduktig på att prata i telefon och gå snabbt i korridorer i kostym (det har man fått se i ett tidigare klipp). Av upplevelsen kommer en lärdom som är själva kärnan i programmet: att lön inte alltid följer prestation. Skojar bara. Det vi får lära oss är att var människa har sin plats i samhällstegen. Den som är bra på att vika kartonger ska inte behöva oroa sig över att gå snabbt i kostym och prata i telefoner. Och den som är enastående duktig på att ärva ett familjeföretag ska inte behöva oroa sig för kartongerna. Den som jobbar hårt kan ta sig långt – men inom rimliga gränser.
När man ser programmet är det svårt att inte bli lite konspiratorisk. Skulle serien verkligen kunna köpas in under en annan regering? Är den frostiga stämningen mellan SVT och de licensplankare som rök i början av mandatperioden bara en rökridå? För det är svårt att tänka sig en bättre valfilm för borgarnas arbetspolitik än denna. Som det står på SVT:s hemsida: ”Eftersom serien är inspelade utanför Sverige leder det som företagsledarna upptäcker ibland till snabba avsked, ibland till befordran.” Fyra år till så kanske vi kan vara där.
Publicerad i Arbetaren.
Chefen själv är dock ingen höjdare på golvet. I ett avsnitt ska en chef stapla kartonger, vilka rasar direkt. Han blir förvånad över detta, han är ju trots allt jätteduktig på att prata i telefon och gå snabbt i korridorer i kostym (det har man fått se i ett tidigare klipp). Av upplevelsen kommer en lärdom som är själva kärnan i programmet: att lön inte alltid följer prestation. Skojar bara. Det vi får lära oss är att var människa har sin plats i samhällstegen. Den som är bra på att vika kartonger ska inte behöva oroa sig över att gå snabbt i kostym och prata i telefoner. Och den som är enastående duktig på att ärva ett familjeföretag ska inte behöva oroa sig för kartongerna. Den som jobbar hårt kan ta sig långt – men inom rimliga gränser.
När man ser programmet är det svårt att inte bli lite konspiratorisk. Skulle serien verkligen kunna köpas in under en annan regering? Är den frostiga stämningen mellan SVT och de licensplankare som rök i början av mandatperioden bara en rökridå? För det är svårt att tänka sig en bättre valfilm för borgarnas arbetspolitik än denna. Som det står på SVT:s hemsida: ”Eftersom serien är inspelade utanför Sverige leder det som företagsledarna upptäcker ibland till snabba avsked, ibland till befordran.” Fyra år till så kanske vi kan vara där.
Publicerad i Arbetaren.
Art Vandelay
Man funderar över vem man kunde ha blivit istället för den man blev, torterar sig lite lagom. Tänker på möjliga vägar man inte valde. Det är inte lätt att vara efterklok. På tv:n blommar Seinfeld-George upp under sitt fejkade alter ego som Art Vanderlay, ”världskänd arkitekt”, samtidigt som hans riktiga anställningar försvinner lika snabbt som de dyker upp. I likhet med sina undersåtar går ”the lord of idiots” omkring i ett konstant missnöje över det han har och en lika stark längtan efter något annat. Och alla har väl sin Art Vanderlay; ett annat jag, en orättvis referenspunkt. Tanken på något annat som grumlar det bra.
Men framgång, massornas hurrarop och skrattkaskader borde väl hjälpa vem som helst? Det verkar inte så. Se på komiker. De verkar alla ha det gemensamt att de avskyr att vara roliga. För ett yrke som ska skratta är det väldigt mycket tårar. Killinggänget, till exempel, först allt jobb med tokiga gubbar för att folk ska skratta åt dem, sedan allt jobb för att få publiken att sluta med det. De har kissat på sig, berättar de, halkat i duschen, fått sura uppstötningar och hoppat ut genom fönster. ”Skratta åt mig!”, ”Ta mig på allvar!” skriker de om vartannat.
Om jag tillåter mig en grov – och tvivelaktig – generalisering så verkar tragedin erbjuda mer lycka än komedin. Om clownansiktet gråter så brukar dess ledsna motpart ofta hitta ett leende i slutändan. I alla fall så kan man få den känslan av offentliga före detta missbrukare och kriminella. Till exempel Sveriges mest positiva människa, Mia Törnblom, som innan hon skrev peppande böcker som Du äger!, Så dumt! och En härlig bok sysslade med knark och brottslighet. Efter att ha varit på botten kanske inte funderingar kring om clownen skrattar eller gråter känns lika aktuella. Och lättnaden att slippa sno tv-apparater för att fixa knark kanske överväger motviljan att ”placeras inom ett felaktig fack”. För det enda positiva med att behöva pussla ihop ett söndertrasat liv verkar vara att det ofta leder till en deterministisk, i vissa fall religiös, livsåskådning. Där är livet en sammanhållen historia, beroende av dramaturgiska toppar och dalar för att skänka mening. Mer än ett aktivt val kanske det är en psykologisk mekanism för att stå ut. Synd bara att det ska vara så omöjligt att snappa upp livsfilosofin utan livsstilen som den föds ur. ”Youth is wasted on the young” och välstånd är bortkastat på de som ändå inte förmår ta tillvara på det.
Går det att göra någon slutkläm på det här? Att lycka leder till olycka och olycka till lycka. Vet inte, troligen inte. Men jag vet i alla fall att för varje hypotetisk Art Vandelay jag kunde varit finns det lika många missnöjda George Constanzas. Man kunde inte bara ha haft det bättre, utan självklart även sämre. Om du inte är nöjd med den du är, var nöjd med den du inte är. Där är ett citat för kylskåpet.
Ps. Det här med att skriva ”man” istället för ”jag” som man gör ibland, det är väl fel och slappt men man vill ju tro att någon kan känna likadant. Ds.
Publicerad i Östersunds-Posten
Men framgång, massornas hurrarop och skrattkaskader borde väl hjälpa vem som helst? Det verkar inte så. Se på komiker. De verkar alla ha det gemensamt att de avskyr att vara roliga. För ett yrke som ska skratta är det väldigt mycket tårar. Killinggänget, till exempel, först allt jobb med tokiga gubbar för att folk ska skratta åt dem, sedan allt jobb för att få publiken att sluta med det. De har kissat på sig, berättar de, halkat i duschen, fått sura uppstötningar och hoppat ut genom fönster. ”Skratta åt mig!”, ”Ta mig på allvar!” skriker de om vartannat.
Om jag tillåter mig en grov – och tvivelaktig – generalisering så verkar tragedin erbjuda mer lycka än komedin. Om clownansiktet gråter så brukar dess ledsna motpart ofta hitta ett leende i slutändan. I alla fall så kan man få den känslan av offentliga före detta missbrukare och kriminella. Till exempel Sveriges mest positiva människa, Mia Törnblom, som innan hon skrev peppande böcker som Du äger!, Så dumt! och En härlig bok sysslade med knark och brottslighet. Efter att ha varit på botten kanske inte funderingar kring om clownen skrattar eller gråter känns lika aktuella. Och lättnaden att slippa sno tv-apparater för att fixa knark kanske överväger motviljan att ”placeras inom ett felaktig fack”. För det enda positiva med att behöva pussla ihop ett söndertrasat liv verkar vara att det ofta leder till en deterministisk, i vissa fall religiös, livsåskådning. Där är livet en sammanhållen historia, beroende av dramaturgiska toppar och dalar för att skänka mening. Mer än ett aktivt val kanske det är en psykologisk mekanism för att stå ut. Synd bara att det ska vara så omöjligt att snappa upp livsfilosofin utan livsstilen som den föds ur. ”Youth is wasted on the young” och välstånd är bortkastat på de som ändå inte förmår ta tillvara på det.
Går det att göra någon slutkläm på det här? Att lycka leder till olycka och olycka till lycka. Vet inte, troligen inte. Men jag vet i alla fall att för varje hypotetisk Art Vandelay jag kunde varit finns det lika många missnöjda George Constanzas. Man kunde inte bara ha haft det bättre, utan självklart även sämre. Om du inte är nöjd med den du är, var nöjd med den du inte är. Där är ett citat för kylskåpet.
Ps. Det här med att skriva ”man” istället för ”jag” som man gör ibland, det är väl fel och slappt men man vill ju tro att någon kan känna likadant. Ds.
Publicerad i Östersunds-Posten
Tv-krönika: ett ständigt matos
Det fanns en tid då matprograms bestod av pedagogiska kockar hackandes lök och selleri med redan förberedda grytor på spisen. Sedan slängde Jamie Oliver in ett kryddmått autenticitet när han spontant plockade upp lamm hos slaktaren och bjöd in sina polare på middag. Efter det har matprogrammen som inte är ett vanligt matprogram blivit normen. För tio år sedan hade det varit en ganska otippad gissning att Mauro Scocco och Plura skulle bli tv-kockar. Idag verkar det närmast omöjligt för en artist att få spela en låt i tv utan att först behöva sitta och smacka revbensspjäll och minnas sin mammas magiska matlagning. Och för en skådespelare är inte Dramaten eller Hollywood en lika självklar målsättning längre. Efter Per Morbergs succé verkar nog tanken på att marinera lite vilt och hålla salongsberusade tal till livet och kärleken lika lockande.
Det har pratats om att matprogrammen fyller en eskapistisk funktion i ett samhälle där många äter dåligt – både i bemärkelsen vad och hur de äter. Men framförallt verkar matprogrammen vara en ventil för att slippa kravet på moraliska val. Det är svårt att föreställa sig att Gordon Ramsays militäriska, misogyna mobbning hade verkat så härligt i ett annat sammanhang. Och framförallt så undviker alla matprogram det faktum att köttet har en enorm påverkan på den globala uppvärmningen. För är det något alla program har gemensamt, oavsett vilken pittoreskt miljö som den inlånade kändisen plockar örter i, så är det att köttet har sin självklara plats som måltidens medelpunkt. Med tanke på det tjocka, konstanta matos som hänger över tv-tablån så borde det inte vara omöjligt att klämma in ett vegetariskt matlagningsprogram. Och det skulle faktiskt kunna marknadsföras som inte ett vanligt matprogram.
Publicerad i Arbetaren.
Det har pratats om att matprogrammen fyller en eskapistisk funktion i ett samhälle där många äter dåligt – både i bemärkelsen vad och hur de äter. Men framförallt verkar matprogrammen vara en ventil för att slippa kravet på moraliska val. Det är svårt att föreställa sig att Gordon Ramsays militäriska, misogyna mobbning hade verkat så härligt i ett annat sammanhang. Och framförallt så undviker alla matprogram det faktum att köttet har en enorm påverkan på den globala uppvärmningen. För är det något alla program har gemensamt, oavsett vilken pittoreskt miljö som den inlånade kändisen plockar örter i, så är det att köttet har sin självklara plats som måltidens medelpunkt. Med tanke på det tjocka, konstanta matos som hänger över tv-tablån så borde det inte vara omöjligt att klämma in ett vegetariskt matlagningsprogram. Och det skulle faktiskt kunna marknadsföras som inte ett vanligt matprogram.
Publicerad i Arbetaren.
Tv-krönika
Trots att programmet inte sänts i Sverige ännu var Robyns uppträdande hos David Letterman förra veckans tv-händelse. I de stora kvälls- och dagstidningarna kunde vi läsa utförliga rapporter om hur Letterman kysste hennes hand och tackade med ett ”trevligt att ha dig här”. Att publiken applåderade när låten var slut och att Sylvester Stallone befann sig i samma lokal. Det finns något otidsenligt och rart i att referera varje moment, att lägga en mening i programvärdens artigheter och studiopublikens applåder. Men det spelar egentligen ingen roll vad som hände under de drygt fyra minuterna – nyheten är att en svensk syns i USA. För även om ”amerikansk tv” har varit allt annat än en kvalitetsmärkning i Sverige (framförallt innan HBO-serier blev en viktig kulturell accessoar) så har det ändå varit ett otvivelaktig mått på framgång att figurera där. Under den senaste tiden har Letterman mest profilerat sig genom en rad gubbsjuka förhållanden med sina praktikanter. Men när han kysser handen på ursvenska Robyn, som debuterade i Lilla Sportspegeln och har ett fast abonnemang på P3:s spellistor, är det glömt.
Förra veckan kunde vi även läsa om hur Kirsten Dunst tog in två portioner köttbullar i Trollhättan. Det var inte bara en komplimang till kocken, utan till hela svenska folket. Hollywood gillar köttbullar! Men det krävs en viss ansträngning för att inte bara vara landet som ”kanske är Schweiz” . Militärt bistånd i Afghanistan och Natoövningar på svensk mark är inte tillräckligt- vi måste även bevisa att vi har koll på kulturen. På P3 säger därför inte programledarna längre ”det amerikanska bandet”, de säger inte ens ”New York-bandet”. Numera heter det ”Brooklynbandet”. Samtidigt används ”norrlandsband” för att beskriva all musik norr om Stockholm. Tidningen Vice går så långt att man låter svenska journalister skriva om svenska band på amerikanska för svenska läsare. På gräsrotsnivå sker biståndet till kulturimperialismen istället, genom att folk rättar varandra när ”v” i MTV uttalas fel eller driver frågan om när KFC/Starbucks/vad som helst egentligen ska etableras i efterblivna Sverige.
Att älskas är stort — att älskas av en amerikan är större.
Publicerad i Arbetaren.
Förra veckan kunde vi även läsa om hur Kirsten Dunst tog in två portioner köttbullar i Trollhättan. Det var inte bara en komplimang till kocken, utan till hela svenska folket. Hollywood gillar köttbullar! Men det krävs en viss ansträngning för att inte bara vara landet som ”kanske är Schweiz” . Militärt bistånd i Afghanistan och Natoövningar på svensk mark är inte tillräckligt- vi måste även bevisa att vi har koll på kulturen. På P3 säger därför inte programledarna längre ”det amerikanska bandet”, de säger inte ens ”New York-bandet”. Numera heter det ”Brooklynbandet”. Samtidigt används ”norrlandsband” för att beskriva all musik norr om Stockholm. Tidningen Vice går så långt att man låter svenska journalister skriva om svenska band på amerikanska för svenska läsare. På gräsrotsnivå sker biståndet till kulturimperialismen istället, genom att folk rättar varandra när ”v” i MTV uttalas fel eller driver frågan om när KFC/Starbucks/vad som helst egentligen ska etableras i efterblivna Sverige.
Att älskas är stort — att älskas av en amerikan är större.
Publicerad i Arbetaren.
Tv-krönika
När Oliver Stone introducerade börsskurken Gordon Gekko i filmen Wall Street från 1987 blev reaktionerna i vissa fall något oväntade. För där vissa såg en känslokall finansdespot såg andra istället en inspirerande managementcoach. Lite som när små ligister kollade på Staffan Hildebrandts välmenande Stockholmsnatt för roundkicksens skull.
En av dem som lät sig förföras av Wall Street var riskkapitalisten Mats Gabrielsson, aktuell i SVT:s Draknästet. I programmet, som är ett Idol för näringslivet, är han en av de investerare som tankfullt gnager på glasögonskälmarna medan entreprenörerna nervöst lägger fram sina idéer. För honom är girighet inte en dödsynd – tvärtom. Han lånar också Gekkos mest kända replik i en intervju med Veckans Affärer: ”Greed, for lack of a better word, is good”. Och i ett annat reportage, ett travprogram på TV4, konstaterar Gabrielsson att avsaknad av medkänsla är en bra affärsegenskap. Han beskriver följaktligen sig själv som ”en psykopat”: ”Det gäller bara att ha lite empati så man kan överleva”. Jag tror inte Gecko skulle ha några invändningar mot detta ”tänk”.
Entreprenörskapet ska stå i fokus i Draknästet, men på samma sätt som Anders Bagge blev en större stjärna än de framavlade Idolerna är det drakarna som innehar huvudrollerna. Och i likhet med hur Idolerna stoppas in i verksamheter skapade av skivbolagens marknadsavdelningar är entreprenörernas idéer bara pjäser i investerarnas spel. Att göra profit på spekulation och låta pengar befrukta sig själva är inte längre ett stigma. Som Gekko konstaterar i Wall Street: ”I create nothing, I own.”
I dag är synen på kapitalismen så grundmurad att den är svår att ifrågasätta. Vi ser börsens konjunkturer som naturfenomen som kanske kan lindras, men inte tyglas. Det pratas om ”ekonomin” som ett väsen, en nyckfull gud vi varken kan förstå eller bör utmana. Vilket kan förklara varför de senaste årens ekonomiska katastrofer inte har lett till en kritik av systemet som utlöser dem. Gekkos ekonomiska darwinism där var och en är sin egen lyckas smed kan stå ohotad. Speciellt i dag, när entreprenörskap inte är så mycket av ett val som ett tvång för många yrkesgrupper då anställningar ersätts med konsultuppdrag.
Men om SVT visar upp vinnarna i det ekonomiska kasinot, var hittar vi förlorarna? Ironiskt nog i TV3. I deras program Lyxfällan är det, trots namnet, inte konsekvenserna av lyxliv som skildras främst utan snarare verkningar av en ohejdad marknadsekonomi. Bakom de apatiska ekonomidepressionerna utlösta av konsumtionshets och sms-lån med ockerränta finns det alltid en Gordon Gecko i bakgrunden som viskar ”greed is good”. Att Lyxfällan inte bedriver någon samhällskritik att tala om och att deras hjälp oftast är stöttad av produktplacering är en parentes. Något känns ändå lite märkligt när TV3, nittiotalets sinnebild för skräpkultur och kommersialism, numera engagerar sig samhällsfrågor medan Svt satsar på melodifestivaler, musikaluttagningar och kungabröllop.
Om kraven på privatiseringar, marknadsanpassning och fri konkurrens till slut når SVT borde de se till att köpa programformatet ”Public Service Sellout” innan TV3 gör det.
Publicerad i Arbetaren.
En av dem som lät sig förföras av Wall Street var riskkapitalisten Mats Gabrielsson, aktuell i SVT:s Draknästet. I programmet, som är ett Idol för näringslivet, är han en av de investerare som tankfullt gnager på glasögonskälmarna medan entreprenörerna nervöst lägger fram sina idéer. För honom är girighet inte en dödsynd – tvärtom. Han lånar också Gekkos mest kända replik i en intervju med Veckans Affärer: ”Greed, for lack of a better word, is good”. Och i ett annat reportage, ett travprogram på TV4, konstaterar Gabrielsson att avsaknad av medkänsla är en bra affärsegenskap. Han beskriver följaktligen sig själv som ”en psykopat”: ”Det gäller bara att ha lite empati så man kan överleva”. Jag tror inte Gecko skulle ha några invändningar mot detta ”tänk”.
Entreprenörskapet ska stå i fokus i Draknästet, men på samma sätt som Anders Bagge blev en större stjärna än de framavlade Idolerna är det drakarna som innehar huvudrollerna. Och i likhet med hur Idolerna stoppas in i verksamheter skapade av skivbolagens marknadsavdelningar är entreprenörernas idéer bara pjäser i investerarnas spel. Att göra profit på spekulation och låta pengar befrukta sig själva är inte längre ett stigma. Som Gekko konstaterar i Wall Street: ”I create nothing, I own.”
I dag är synen på kapitalismen så grundmurad att den är svår att ifrågasätta. Vi ser börsens konjunkturer som naturfenomen som kanske kan lindras, men inte tyglas. Det pratas om ”ekonomin” som ett väsen, en nyckfull gud vi varken kan förstå eller bör utmana. Vilket kan förklara varför de senaste årens ekonomiska katastrofer inte har lett till en kritik av systemet som utlöser dem. Gekkos ekonomiska darwinism där var och en är sin egen lyckas smed kan stå ohotad. Speciellt i dag, när entreprenörskap inte är så mycket av ett val som ett tvång för många yrkesgrupper då anställningar ersätts med konsultuppdrag.
Men om SVT visar upp vinnarna i det ekonomiska kasinot, var hittar vi förlorarna? Ironiskt nog i TV3. I deras program Lyxfällan är det, trots namnet, inte konsekvenserna av lyxliv som skildras främst utan snarare verkningar av en ohejdad marknadsekonomi. Bakom de apatiska ekonomidepressionerna utlösta av konsumtionshets och sms-lån med ockerränta finns det alltid en Gordon Gecko i bakgrunden som viskar ”greed is good”. Att Lyxfällan inte bedriver någon samhällskritik att tala om och att deras hjälp oftast är stöttad av produktplacering är en parentes. Något känns ändå lite märkligt när TV3, nittiotalets sinnebild för skräpkultur och kommersialism, numera engagerar sig samhällsfrågor medan Svt satsar på melodifestivaler, musikaluttagningar och kungabröllop.
Om kraven på privatiseringar, marknadsanpassning och fri konkurrens till slut når SVT borde de se till att köpa programformatet ”Public Service Sellout” innan TV3 gör det.
Publicerad i Arbetaren.
Framåt sommaren fylls parken av gymnasister och luften av röster. Av ringsignaler som låter som låtar och låtar som låter som ringsignaler. Öar av människor vilar i gräset och små vingliga skepp seglar fram till varandra. Det är glatt. Och det finns en känsla av ro och paus, i det korta glappet mellan skolans hopplöshet och resten av livets hopplöshet. Kanske känner föräldrarna att det är skönt att bara låta barnen ta sig några bärs och ordna bäst det vill nu. Det är en liten lucka i tiden, då möjligheterna finns men inte kraven. Så tänker man bara när man inte är inne i det. Så tänker jag nu.
Men mitt allt det där roliga, mitt i min förenkling av ungdom, kommer en tjej gåendes. Hon bär en picknickkorg, hon är lika gammal som de andra och borde sitta bland dem. Men istället är hon där i sällskap av sin mamma. Och trots att jag inte vet något alls om henne så är scenarion etsat i mig sedan dess: hon sitter inne de där sista kvällarna av skolan. Det är ljummet ute och man kan vara ute på gatorna och på gräset. Man kan slänga en cykel i sjön, man kan träffa någon som förstår en. Eller bara känna glädjen av att höra folk prata runt om en, slappna av i rörelsen av människor. Men nu sitter hon inne som vanligt, kanske kollar på tv eller sitter med internet. Mamman ser det här. Känner sorgen i att avsluta skolan lika ensam som all tid innan. Den här pausen, det rogivande jag skrev om tidigare finns inte här.
Jag tänker mig som tjejen, när mamman föreslår att vi ska gå ut en stund. ”Jag tar med mig lite gott, tänkte att vi kunde dricka lite vin” säger mamman glatt. Jag går med på det, för mammas skulle, för att jag inte orkar förklara varför. För att det inte går att förklara situationen vi båda vet. Känner blickarna bränna i parken, försöker titta framåt och inte på någon speciell.
Jag tänker mig som mamman, med en klump i bröstet av att inte kunna hjälpa fast man vill. Av att osten i korgen är förgäves, av att entusiasmen är genomskinlig.
Och sist tänker jag mig själv som mig själv. Vad hade jag gjort om jag själv satt där, om jag gick i hennes klass eller växte upp i hennes kvarter? Troligen inte mer än att titta bort. I bästa fall hälsa reserverat och avvisande. För ensamheten skrämmer på ett omedelbart sätt. Som att den luktar. Jag kanske skulle kanske säga något till mina kompisar, kanske något som det jag skrivit här. Och där kanske den värsta klumpen sitter: att veta med oss konsekvenserna av alla val då vi inte gör några val. Att vi andra skapar ensamheten och att gemenskapen inte existerar utan den. Tryggheten i de små öarna i parken är helt beroende av den sorgsna tjejen med picknickkorgen under de sista dagarna i maj.
Publicerad i Östersunds-Posten.
Men mitt allt det där roliga, mitt i min förenkling av ungdom, kommer en tjej gåendes. Hon bär en picknickkorg, hon är lika gammal som de andra och borde sitta bland dem. Men istället är hon där i sällskap av sin mamma. Och trots att jag inte vet något alls om henne så är scenarion etsat i mig sedan dess: hon sitter inne de där sista kvällarna av skolan. Det är ljummet ute och man kan vara ute på gatorna och på gräset. Man kan slänga en cykel i sjön, man kan träffa någon som förstår en. Eller bara känna glädjen av att höra folk prata runt om en, slappna av i rörelsen av människor. Men nu sitter hon inne som vanligt, kanske kollar på tv eller sitter med internet. Mamman ser det här. Känner sorgen i att avsluta skolan lika ensam som all tid innan. Den här pausen, det rogivande jag skrev om tidigare finns inte här.
Jag tänker mig som tjejen, när mamman föreslår att vi ska gå ut en stund. ”Jag tar med mig lite gott, tänkte att vi kunde dricka lite vin” säger mamman glatt. Jag går med på det, för mammas skulle, för att jag inte orkar förklara varför. För att det inte går att förklara situationen vi båda vet. Känner blickarna bränna i parken, försöker titta framåt och inte på någon speciell.
Jag tänker mig som mamman, med en klump i bröstet av att inte kunna hjälpa fast man vill. Av att osten i korgen är förgäves, av att entusiasmen är genomskinlig.
Och sist tänker jag mig själv som mig själv. Vad hade jag gjort om jag själv satt där, om jag gick i hennes klass eller växte upp i hennes kvarter? Troligen inte mer än att titta bort. I bästa fall hälsa reserverat och avvisande. För ensamheten skrämmer på ett omedelbart sätt. Som att den luktar. Jag kanske skulle kanske säga något till mina kompisar, kanske något som det jag skrivit här. Och där kanske den värsta klumpen sitter: att veta med oss konsekvenserna av alla val då vi inte gör några val. Att vi andra skapar ensamheten och att gemenskapen inte existerar utan den. Tryggheten i de små öarna i parken är helt beroende av den sorgsna tjejen med picknickkorgen under de sista dagarna i maj.
Publicerad i Östersunds-Posten.
Jag går över det nya torget och tänker på hur det gamla torget ändå måste ligga kvar. Försöker se Skivhörnan och Korg-Olles längst ner i hörnet. Eller mig själv bli utskälld av en vakt utanför Eken, mig själv beundra t-shirts med hårdrocksmotiv i ett Gregoriemarknadsstånd. Det är en overklig känsla – när allt är främmande och bekant samtidigt. Som när min pappa rakade av sig sin mustasch efter tjugo år.
Jag hann aldrig bli riktigt vuxen i Östersund, betalade aldrig en hyra eller gick för att storhandla på Piraten. Så länge jag var där var jag fortfarande i ungdomens overklighet. Jag tänker att om jag hade varit kvar lite längre och skaffat mig en geografisk kontinuitet så kanske jag skulle kunna skilja mellan händelser och miljö – nu ser jag varje plats som en scen för minnen. Knatar man samma gata varje dag så kanske de avdramatiseras. Eller vad vet jag.
Men nu snurrar det i alla fall till i skallen varje gång något byggs om eller rivs ner. Det blir så tydligt att minnen inte är något statiskt utan konstrueras gång på gång. Du kommer ihåg hur du hittar en död kråka på Gotland, du är fem år och det sätter djupa spår i dig. Solen glittrar i ett infekterat hål i fågeln, du minns kottar och smuts runt omkring. När du berättar det för dina föräldrar har du aldrig varit på Gotland, men däremot kanske det finns ett fotografi från en rastplats utanför Ljusdal. Och du minns kanske den rastplatsen. Eller fotot av rastplatsen. Ingen kan berätta för dig vad som är sant.
Minnen är så spröda, det behövs bara en liten knuff för att de ska bli något annat. Varje gång du tänker på dem, desto mer skiljer de sig från vad som hände. De tar en egen form, skapar en egen berättelse i huvudet. En balansgång mellan rester av något som har hänt och en vilja att förbättra dramaturgin. Viljan att spetsa till eller fila ner taggigheter. Till slut är de lika verkliga som vilken fiktion som helst. Det är därför jag vill kunna gå och stirra på en portuppgång och tänka ”ta mig fan,
precis här hände det”. Som om tiden kunde dröja sig kvar i gatstenar, träväggar, en Domusskylt. När allt det där också försvinner släpper också den illusionen och det är bara ett grumligt tvivel kvar över om någonting verkligen har hänt.
Publicerad i Östersunds-Posten
Jag hann aldrig bli riktigt vuxen i Östersund, betalade aldrig en hyra eller gick för att storhandla på Piraten. Så länge jag var där var jag fortfarande i ungdomens overklighet. Jag tänker att om jag hade varit kvar lite längre och skaffat mig en geografisk kontinuitet så kanske jag skulle kunna skilja mellan händelser och miljö – nu ser jag varje plats som en scen för minnen. Knatar man samma gata varje dag så kanske de avdramatiseras. Eller vad vet jag.
Men nu snurrar det i alla fall till i skallen varje gång något byggs om eller rivs ner. Det blir så tydligt att minnen inte är något statiskt utan konstrueras gång på gång. Du kommer ihåg hur du hittar en död kråka på Gotland, du är fem år och det sätter djupa spår i dig. Solen glittrar i ett infekterat hål i fågeln, du minns kottar och smuts runt omkring. När du berättar det för dina föräldrar har du aldrig varit på Gotland, men däremot kanske det finns ett fotografi från en rastplats utanför Ljusdal. Och du minns kanske den rastplatsen. Eller fotot av rastplatsen. Ingen kan berätta för dig vad som är sant.
Minnen är så spröda, det behövs bara en liten knuff för att de ska bli något annat. Varje gång du tänker på dem, desto mer skiljer de sig från vad som hände. De tar en egen form, skapar en egen berättelse i huvudet. En balansgång mellan rester av något som har hänt och en vilja att förbättra dramaturgin. Viljan att spetsa till eller fila ner taggigheter. Till slut är de lika verkliga som vilken fiktion som helst. Det är därför jag vill kunna gå och stirra på en portuppgång och tänka ”ta mig fan,
precis här hände det”. Som om tiden kunde dröja sig kvar i gatstenar, träväggar, en Domusskylt. När allt det där också försvinner släpper också den illusionen och det är bara ett grumligt tvivel kvar över om någonting verkligen har hänt.
Publicerad i Östersunds-Posten
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)