Krönika

När jag var sex år förklarade jag för mina föräldrar att ”här vill jag leva och här vill jag bo” vilket de i efterhand har berättat som en rolig historia. Kanske inte bara för att det högstämda läget skar sig mot pojken en träplanka, en häst enligt mig, mellan benen och ständigt rinnande näsa. Men kanske också för att uttalandet skulle visa sig så absurt i vuxen ålder. Med min medelklassbakgrund var flytten efter gymnasiet lika självklar som att åka längdskidor och tvingas läsa språk på högstadiet.

Hade jag däremot växt upp i Stockholm hade inte uttalandet varit särskilt minnesvärt. Där blir man inte kvar, även om man är kvar. Man behöver inte ”ta sig någonstans” eftersom man redan betraktar sig själv som i centrum av allt. Annat är det för mina kompisar som stannat kvar eller flyttat hem till Jämtland och blivit vana med att förklara eller försvara sig. Att flytta från Jämtland ses som ett icke-val medan beslutet att bo blir ett aktivt val.

Men hur kommer det sig att flytten känns så självklar? Vore jag sociolog kunde jag nog förklara det utifrån samhällets ekonomiska, politiska och kulturella strukturer där storstäderna suger upp landet som en svamp. Men det är jag inte, så jag får gå till mig själv. Under gymnasiet vurmade jag och mina vänner för det intellektuella – mer som idé än praktik om jag ska vara ärlig – och lät småstaden bli en fond för allting värt att vända sig mot. Enligt en bekant dramaturgi såg jag på hemorten som en psykologisk plats snarare än en geografisk, en behållare för allt man ville förändra, allt man ville slippa.

En ogenomtänkt slutsats som dock fick stöd från musik, böcker och filmer som alla talade om liknande upplevelser. Fucking Åmål hade premiär när jag var sjutton år och samtidigt släppte Mats Jonsson serieromanen Unga Norrlänningar, om uppväxten i bruksorten Kramfors. Det kändes som jag. Och all rockhistoria man sög in berättade om samma sak: Morrissey längtade efter en atombomb för att döda småstadstristessen och Lou Reed sjöng ”the only one good use for a small town / you hate it and you know you’ll have to leave”.

Det första jag missade i min ungdomliga svartsyn var att de saker jag hatade inte hade någonting att göra med Östersund, Jämtland, Norrland eller landsbygden alls. Att alla i Jämtland skulle tjuvjaga varg från skotern, med ett nykläckt bögskämt i mungipan, är ju ungefär lika sant som att alla stockholmare bor i vindsvåningar och går på förutsättningslösa möten medan svartjobbande nannys tränar barnen i mindfullness. Även om det kan kännas så när man läser lokaltidningen DN.

Jag förstår varenda gymnasist som längtar efter att lämna Jämtland nu. Men det finns ett problem, som jag i högsta grad är en del av. Det handlar om hur vi pratar om det. För i föreställningen kring centrum och periferi utgår vi alltid från storstäderna som norm. När jag var i de yngre tjugo hittade jag på en låt om Ljusdal där jag i texten skrev: ”sen när du är över Ljusnan / kan vägen ta dig vart som helst”. Det var fel av två anledningar: dels upplyste en Ljusdalsbo om att den väg jag beskrev inte skulle leda ”vart som helst” utan till Ånge. Det andra felet var tankemässigt: våra ambitioner behöver inte begränsas av geografin. Centrum är alltid där du är.

Publicerad i Östersunds-Posten.

Tv-krönika

”You´ve promised me” gråter Dean, i filmen Blue Valentine, inför Cindy och deras söndertrasade äktenskap. Han undrar hur hon kunde svära att älska i nöd och lust om hon ändå tänkte så fort det lider nöd på kärlek. En relevant fråga om äktenskapslöften betraktades som löften. Ett modernt bröllop är oftare en offentlig high five än ett avtal om att aldrig lämna varandra. En sund utveckling som dock har förvandlat en livsavgörande ritual till ett tillfälle att bada i sin egen kärlek och egenkärlek. Och kanske se sin pappa gråta. Inget fel med det – jag skulle gärna gifta mig av just den anledningen. Samtidigt innebär bristen på gudsfruktig klangbotten att giftermålet får ungefär samma tyngd som en högstadieförlovning eller en bästa vänner-pakt i mellanstadiet. Men perfekt för att göra underhållning av. Fyra blivande brudar – bara en kan vinna. Välkommen till Fyra bröllop på TV4.

Att flytta ut det privata i offentligheten, att professionalisera och estetisera alla delar av livet, är en tydlig trend både i rutan som i samhället i stort. Efter matlagning, inredning, barn- och djurskötsel ter sig ett bröllops-tävlingsprogram som en självklarhet. Speciellt då ett sekulariserat bröllop ofta innebär ett försök till att återskapa romantisk tv-fiktion. På en tårta står det ”and they lived happily ever after”. Cirkeln är sluten.

Tävlingsmomenten som betygsätts är: Klänning, Mat, Fest och Helhet. Det hade varit roligare om partnern betygsattes. För att skapa lite dynamik bland kärleksparen har de olika teman, till exempel motorcyklar eller västkusten. Ett par har ett kombinerat tema som återspeglar deras båda personligheter: hockey och rosa. Han är hockeyproffs och hon gillar färgen rosa.

Att det handlar om fyra blivande brudar som tävlar känns också självklart för programmet. Det ”hör ju till” – ett vanligt argument i bröllopskretsar av programmet att döma – att tjejer tänker på sådant. Efter den rojalistiska psykosen förra året är man ganska luttrad när det gäller konservativa värderingar, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är deppigt när vuxna kvinnor pratar om att vara prinsessa för en dag. Om man ändå ska romantisera ett hierarkiskt samhällssystem, varför inte dra till med drottning eller galen despot? ”Ända sedan jag var en liten flicka har jag drömt om att vara Khadaffi för en dag…”

I den här smetigheten kommer jag på mig själv med att heja på pingstvännen Nadja. Trots den uppenbara ironin att hon ställer upp i programmet är hennes avsky för bröllopskulturen uppfriskande. För henne är inte äktenskapslöftet en formalitet som ska klämmas in för dramaturgins skull utan själva idén med bröllopet. Istället ser hon en alltför festlig fest som en potentiell hotbild: ”Jag börjar ogilla konceptet bröllop för att jag tror att det är ett av skälen till skilsmässor ökar.” Hon har rätt: alla skilsmässor börjar med ett bröllop.

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika

Utbildningsradions film Sex på kartan som riktar sig till högstadieelever väckte viss debatt. Kritiken kom främst från Ring P1:s äldre lyssnare, rasister i blandade åldrar samt olika sorters religiösa. Rasisterna rasar mot filmens eventuella rasblandning, även om en intern diskussion om de tecknade figurernas stamtavlor förekommer (”vänta nu, är tjejen verkligen svensk?”). Och den kristna tidningen Världen idag rapporterar att en alternativ film är under produktion, som ska fokusera mer på att ”hitta den rätta” och samboförhållanden än kondomer och könsorgan. För vad har könsorgan med sex att göra, egentligen? Att tjejer skulle ha en egen lust verkar vara ytterst skrämmande för kritikerna. Men reaktionen är trots allt inte så märklig. För många av oss innebar sexualundervisning endast att lära tjejerna att säga nej och killarna att respektera ett nej. Att tjejer skulle vara kåta var lika otänkbart som att killar inte skulle vara det.

Men fans av skuldbeläggande behöver inte misströsta. På TV 11 går nu sexupplysningsprogrammet Sex with mom and dad med Dr. Drew Pinsky (känd från produktioner som Celebrity Rehab och Sex Rehab). Kommunikation och öppenhet är doktorns ledord. Hans metodik som terapeut påminner dock snarare om ett förhör än om ett samtal. Som när han i avsnittet om en artonåring tjej som påstås leva ett dubbelliv och allvarligt konstaterar ”Ok, so you´re not a virgin” Därefter frågar han var det skedde, som om han ledde en brottsutredning och behövde alla detaljer. Man behöver inte vara professor i semantik för att se vad ordvalet att ”inte oskuld” uttrycker. Han skulle nog inte fråga mig samma sak.

Den här tjejens dubbelliv består i att hon inte berättar allt för sina föräldrar. Vilket de flesta artonåringar nog kan förstå, men inte Dr. Drew. För att hjälpa familjen introducerar han den gränslösa och lite äckliga övningen ”the icebreaker”. Den går ut på att föräldrar och barn ska fördjupa sig i varandras sexliv. Förmedla viktig information som att mamma och pappa har sex i duschen och att deras dotter använder sexleksaker. Det kanske hade känts okej om tanken ändå vore att öka toleransen, som att få pappan i det aktuella avsnittet att sluta skämmas över sin dotter (han vill resa iväg för gott när han hört att hon har haft sex). Men Dr. Drew håller med farsan: om dottern vill känna sig accepterad av sina föräldrar så måste hon ändra sin livsstil. Allt i enlighet med det underliggande budskapet ”skäms du har du gjort något fel”. Att det här programmet har gått helt obemärkt förbi kan väl dels bero på att TV 11 inte är en så profilerad kanal. Men kanske även på att det, sorgligt nog, anses mer upprörande att låta en tecknad figur säga fitta än att en artonåring anses vara i behov av terapi för att hon inte är oskuld.

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika

När jag skriver Sápmi sessions rödmarkerar Word ”Sápmi”, men inte ”sessions”. Det säger något om vikten av olika språk och kulturer när ordbehandlaren godtar engelska böjningar men inte den svenska ursprungsbefolkningens ord för Sameland. Och själv vet jag i stort sett ingenting om samisk kultur, trots att jag växte jag upp i Östersund där Samiskt informationscenter ligger. Att jag tillbringade stora delar av uppväxten på fjället gjorde mig inte mer medveten om samers situation än vilken sörlänning som helst. Sápmi sessions är därför lovvärt, så klart. Men det skulle också kunna bli enormt tråkigt: lovvärda initiativ och underhållning går inte alltid hand i hand.

Det som räddar programmet från att bli ett välvilligt skildrande av en undanskuffad kultur är själva stommen i programmet: mötet mellan två, för varandra, främmande låtskrivare. Det är roligt att se Markus Krunegård småprata med Inga Juuso, det är inte bara olika kulturer (i alla bemärkelser) som möts utan även olika generationer. Alla som har gjort ett grupparbete vet hur obekväm stämningen kan bli när kreativiteten ska plockas fram på beställning.

När syftet, ändå till vis del, är att lyfta samisk kultur så kanske det är oundvikligt att läsa in en viss exotisk ton i framställningen. Arkivbilder på renar och en piprökande samisk gumma klipps in lite då och då. Som om samer var något som hörde till historien. När Krunegård, som kommer från Norrköping, presenteras visas det inte arkivmaterial på någon väverska eller Pluras farfar. Rekvisitan och bildspråket kommer direkt från Pistvakt: i studion står uppstoppade djur uppställda och utanför sveper kameran över en ödslig järnvägsstation.

Å andra sidan är det vackert med fjällbilderna, man förstår Krunegård när han kollar ut från tågfönstret: ”Igår var jag i Stockholm, nu är jag här. Det här är bättre.” Och kanske är en viss romantisering nödvändig för att sälja in en kultur, för att skapa intresse för vår egen historia. Att projicera föreställningar om frihet och naturlighet på nordamerikanska indianer är både fördomsfullt och förenklande. Men samtidigt har det gjort att många svenskar identifierar sig och sympatiserar med indianer, hellre än med Sveriges ursprungsbefolkning. Det är en cynisk, och lite vidrig tanke, men kanske kan fördomar motarbetas genom en romantisering av samma fördomar. Det kanske krävs lite nåjdtrummor. För fascinationen inför en kultur kan i bästa fall skänka en förståelse, rentav ett rättvisepatos. Om ett gäng fräcka samer hade släppt hiphopskivan Fear of a Sápmi Planet kanske landets högstadieskolor vore fullt av samemössor och killar som satte upp bilder på grymma renar på skåpen, istället för att slipa sin amerikanska och oroa sig för att framstå som de svennar de är.

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika

I ett avsnitt av Du är vad du heter äter en tjej fisk, och bara fisk, sex gånger om dagen. Dieten hade hon lärt sig av en släkting. Programledaren Anna Skipper frågar om hon släktingen är ”en expert”? Nä, skrattar tjejen. ”En blind leder en blind” konstaterar Skipper. Anna Skipper kallar sig däremot expert. Trots att hon inte har någon formell utbildning, varken som läkare eller dietist. Förutom en svepande, men ospecificerad, formulering om ”traditionella utbildningar inom kost, näring och hälsa” så verkar hennes expertis främst vara baserad på arbetet med maken Olof, som är holistisk coach. En blind leder en blind som sagt. Anna Skipper påstår sig också jobba nära med forskare. Men de enda gånger hon verkar förekomma i samma sammanhang som akademiker är när hon får kritik för sina ovetenskapliga metoder. Till exempel har Dietisternas Riksförbund gått ut med en varning för de osanningar som sprids i Du är vad du äter.

Om Skipper kallar sig för expert kan lika gärna släktingen i programmet, uppfinnaren till frutti del mare-dieten, göra det. Dels för att fiskdieten inte verkade mer tokigt än Skippers påstående om att svenskt kranvatten bör renas med en speciell vattenkanna eller att mikrovågsugnar är farliga, till exempel. Men framförallt för att vem som helst kan kalla sig för expert, likaväl som terapeut eller coach, utan att någon utbildning eller legitimering krävs. Vilket explosionen av olika sorters coacher kan vittna om.

Som många andra inom det alternativa fältet upplever Skipper hur de motarbetas av ”etablissemanget”. Men den hälsoindustri som Skipper är en del av är långt ifrån en ideell gräsrotsrörelse som slår underifrån. Genom välvillig media och finansiella muskler har föreställningen om det välgörande i detoxkurer, spikmattor och Himalayasalt fått ett brett genomslag. Att vetenskapligt stöd saknas behöver inte sätta käppar i hjulet: det är ju roligare att köpa några gojibär (som gör dig bättre i sängen och mindre orostyngd) att lägga i müslin än att sätta sig in i näringslära. Människor behöver inte övertalas om att sätta på sig strålskyddande foliehattar. Tvärtom, så betalar de gärna för dem, så länge de säljs med ett österländskt klingande namn. Kanske Himalayahatten.

Skipper själv är självklart inget undantag från kommersen: de varor hon rekommenderar i programmet säljer hon också via sin hemsida. Denna kombinerade roll som säljare, expert och programledare för tankarna främst till persongalleriet i Tv-Shop. Och det är också någonstans där hennes trovärdighet landar: i ett löfte om att Ab Circle Pro ger dig tvättbräda på några veckor, inte månader!

Martin Abrahamsson,
Hälsocoach och livsstilsterapeut

Deltog i Nya vågens samtal om synen på arbete, skitjobb och arbetsmarknadsåtgärder. Råkade ut för något som måste varit en freudian slip då jag eftersökte fler "politiska illusioner" .

Här går det att lyssna.

Tv-krönika: Jobbjägaren

Redan innan Jobbjägaren hade haft premiär var människor, med rätta, irriterade. Kanske främst på den individualistiska fanatism som lägger det strukturella problemet i knäet på den enskilda arbetslösa. Förvandlar sociologi till psykologi. Men det här programmet pekar också på ett större problem, som överskrider såväl block- som klassgränser: föraktet för arbetslösa. För oavsett om lösningen är tvångsarbete, arbetsmarknadsprojekt, praktikplatser eller dumpade löner så är synen på problemet detsamma: en klump onödigt kött som tär på det allmänna. En oro i samhällskroppen som bara sysselsättning kan stilla. ”Man känner sig värdelös”, säger Susanne i det första avsnittet och jag förstår henne. Porträttet av henne är inte heller särskilt smickrande: arbetsskygg, lögnaktig och självömkande. Hennes sjukskrivningar och psykiska problem avfärdas av jobbcoachen Julia Rosqvist som ”rädslor”.

Att pissa på människor som ligger är ett folknöje som aldrig tycks går ur tiden. Inom etablerad media vill man dock nu för tiden undvika beskyllningar om rasism och sexism. Därför är arbetslösa en tacksam slagpåse. I botten finns det nämligen en föreställning om att alla får vad de förtjänar, att förmögenhet är ett mått på hur hårt man arbetar. Det är givetvis en vilosam tanke för den som är rik. Men även för låginkomsttagaren är det skönt att kunna känna att man minsann gör rätt för sig när man fyrar iväg en loska mot parasiterna.

En naiv tanke jag har lekt med är att vi kanske borde behandla arbetslösa som människor. Vän av ordning – och piska – kanske nu knorrande invänder att arbetslösa faktiskt kostar oss pengar. Men det är de väl knappast ensamma om? Vi bygger arenor och låter poliserna ta kvällspass för att män ska kunna skrika hora och/eller bög åt idrottsmän. Vi subventionerar entreprenörer genom att sälja ut gemensamma tillgångar till reapris. Och, vad som är viktigt i det här sammanhanget, vi avsätter 3 miljarder kronor åt jobbcoacher, trots att det har visat sig att de inte leder till fler jobb. Skillnaden mellan en arbetslös och en jobbcoach är väl egentligen bara att coachen lever av den arbetslösa, men inte tvärtom.

Eftersom coacherna ändå betalas av statliga medel har man på vissa arbetsförmedlingar effektiviserat förloppet genom att låta arbetslösa snabbutbildas till jobbcoacher. Det tycker jag är en logisk förenkling: om alla arbetslösa fick anställning som sin egen coach skulle sysselsättningsstatistiken definitivt se bättre ut. De jobbcoacher vi har idag blir således överflödiga, men deras arbetslöshet blir inget problem. Att hitta ett nytt jobb handlar bara om rätt mental inställning, som Julia Rosqvist konstaterar. Jobbjägaren jagar nytt jobb, det programmet skulle jag följa med glädje.

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika

Men vad fan ska man göra med sitt liv, hur ska man bli lycklig?

I Hanna Hellquists Jakten på lycka får vi inget enkelt svar på frågan, men den ställs på ett underhållande sätt. I ett av programmen, som undersöker tvåsamhetens för- och nackdelar, träffar hon tsunamiöverlevaren Pigge Werkelin (för) och författaren och debattören Maria Sveland (mot). Båda möts med samma oförställda och nyfikna attityd. Pigge pratar varmt om att ”man idkar kärlek, pillar på varandra, leker och knullar”. Hanna säger ”oj” med en chockad min. Maria pratar om avsmaken för vardagsgeggandet.

En annan infallsvinkel till detta existentiella problem får vi i programmet 99 saker man måste göra innan man dör med programledarna Erik och Mackan, som är TV6:s motsvarighet till Fredrik och Filip. Om Hellquists gjorde research bland självhjälpslitteratur och akademisk lyckoforskning så letade Erik & Mackan istället efter svaren på de stora frågorna i Teknikmagasinet och Stora dassboken. En till profilerad svensk duo ”sköna killar” utöver Fredrik och Filip borde vara överflödigt, tänkte jag. Naivt av mig. Snarare verkar TV6,med sin målgrupp av unga män, ha hittat helt rätt. Efter att ha söktlite på nätet visade det sig att både Erik och Mackan och sköna killar isig verkar vara omåttligt populära. Jag hamnade på hemsidor som freeride.se (skibumkollektiv söker skön kille), backpacking.se (backpacker söker skön kille att resa med) och framförallt på youtube (”skön kille” verkar nästan vara lika populärt som ”funny cat”). Om man utgår från Erik och Mackans lista verkar sköningar gilla det här: hoppa bungyjump, spela världens mest extrema golfhål, åka träskbåt med träskoriginal i camo, kombinera paintball och go-cart, bila tvärsöver USA.

Sköna killars värld är ett expanderat pojkrum – där tjejer är lika frånvarande som ointressanta. Någon uttalad ideologi bakom sköna killars livsstil finns inte. Snarare är avsaknad av sådan en nödvändighet. När det plötsligt framgick att semesterparadiset Egypten var en diktatur var det många nyss hemkomna från Sharm el sheikh som tog avstånd från detta genom att retweeta revolutionen på twitter. Jag tror inte sköna killar ens ids göra det. De konstaterar bara att det är ”fett osoft med krig” och dyker i Thailand istället. Men trots detta politiska ointresse har de ändå en sak gemensamt med Maria Sveland: sköna killar gillar inte heller vardagsgeggandet.

Popartisten Markus Krunegård sjöng för något år sedan att ”hela livet var ett disco”. För Erik & Mackan – och deras gelikar – är hela livet en kick-off med firman, en klassresa (inte som i Anneli Jordahl utan som i 9B), en repmånad, en svensexa.

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika

Dox-dokumentären DeVilles handlar om Teri Lee och Shawn Gearys. Hon jobbar med burlesk, en sorts retrostriptease, och ser ut som en 50-talsböna. Han repar med sitt punkband i källaren och ser nästan ut som Joe Strummer. De bor i ett hus som är inrett som en blandning mellan en secondhandaffär och Bill Comptons kåk i True Blood. Dokumentären tar fasta på de inbyggda konflikter som uppstår för de som strävar efter att leva som vampyrer; drömmer om evig ungdom; blickar tillbaka på en förlorad värld. En fåfäng önskan att stanna tiden med veteranbilar och vintageklänningar som gör förgängligheten både tydligare och sorgligare. Under en hemmafest – där deras yngre vänner intygar hur coola och unga de är – krackelerar fasaden. Ett tjafs som startar med frågan om när Shawn egentligen blev punkare (-75 eller -79) utmynnar i anklagelser om otrohet och falskhet. Teri Lee skriker så att det distar. Shawn backar undan med martyrkortet: ”om du inte lyssnar är det ingen idé att jag är här”. Jag tappar intresset.

För bortom estetiken är det samma gamla visa som dagligen ältas i dokusåpor. Det är en sorglig insikt: dels att jag relaterar till konflikter genom dokusåpor men, framförallt, hur ointresserad jag är. Visst, det spelar nog roll att jag har ett (förhoppningsvis) stabilt förhållande. Är man olyckligt kär, till exempel, så blir ju allting som nuddar vid sin egen erfarenhet intressant. Som min nydumpade kompis som – till sin egen förvåning – grät till Beautiful Girls med Sean Kingston på radion (You're way to beautiful girl / That's why it'll never work).

Men det är nog inte bara jag som känner så här. För förut var känslor och relationer något privat. Vi letade efter filmer, böcker, musik som kunde beskriva det vi kände inom oss. Underhållning var Gunde Svan och Agneta Sjödin som ropade ”heja heja”. Något konstruerat och främmande. Idag är det tvärtom: den mest strömlinjeformade, snabbmatsliknande, underhållningen som går att producera bygger på att vanliga människor ska lipa, svika och bli svikna. Dokusåporna ville skildra det verkliga livet och lyckades. Så väl att livet började imitera dokusåporna. Frasen ”jag hatar falska människor” går inte längre att tänka sig utan att se fånggården i Big Brother framför sig.

En av nycklarna till komediserien The Offices framgångar var att David Brent pratade rakt in i kameran. För det är så vi ser på äkthet: att vara medveten om det regisserade. Om karatefilmerna på åttiotalet fick oss att träna på höga sparkar, om Fame tände en dröm om att dansa på fontäner, så sporrar Big Brother oss till att prata ut om ”falska människor”. Det är det som programmens skadliga inverkan består av, inte spriten eller sexet. Och dagens deltagare är förberedda vad det handlar om när de säger att de gillar det sociala spelet (det vill säga att irritera, konspirera och manipulera). Deras karaktärer skapas inte framför kamerorna utan långt innan, i tv-soffan. Som en deltagare i senaste säsongen av Big Brother säger: ”Det verkar vara en illusion men det är vår verklighet”.

Publicerad i Arbetaren.

Tv-krönika: Skärgårdsdröm

I ett ombyggt vattentorn visar en pil, ristad i fönstrets marmorskiva, riktningen mot New York. ”6075 km rakt över. Det är en ganska härlig känsla” myser programledaren Madeleine Elfstrand och visar resten av objektet ”i tre etage”, med ett utgångspris på 25 miljoner. I programmet Skärgårdsdröm, som sänds på TV8, agerar hon mäklare åt ”familjer, singlar och par” som letar efter ett havsnära boende.

Serien får Solsidans Mickan och Fredde att verka intellektuella och anspråkslösa. Och, i likhet med Solsidan, så är vetskapen om att jag aldrig kommer bli rik nog för dessa sammanhang ganska skön. Både programledaren och det spekulerande paret pratar den sorts märkliga mäklarprosa (deras ”tänk” kring språk, ”så att säga”) funktion är lika svår att förstå som dess ursprung. Köket kallas för arbetsyta – antigen är det ett sätt att uppvärdera traditionella kvinnosysslor eller så associeras kök till inhyrd arbetskraft. Vardagsrummet beskrivs, avslappnat, som ”en yta där lek och vardagsliv kan mötas”.

Den som svär har dåligt ordförråd fick jag höra när jag var liten. Jag vettefan. Skärgårdsdröm är lika befriat från svordomar – och känsloyttringar i stort – som det är fattigt på adjektiv. ”Fantastiskt”, ”underbart” och ”härligt” – så kan hela dialogen sammanfattas. Köparnas språk är lika stelt som mäklarens, de tilltalas av alla fantastiska objekt och ytor med möjligheter. Ett manlig köpare säger lyriskt: ”det är en skärgårdsdröm”. Jag vet inte vilken tanke som är mest nedslående: att det skulle vara hans vanliga språkbruk eller att en manusförfattare har skrivit den repliken för ett program som faktiskt heter Skärgårdsdröm.

Som underhållning kan det beskrivas som samma typ av intellektuell misshandel det innebär att läsa mäklarbilagor eller prata med främlingar i en krogkö. Hjärnan skriker efter stimulans, den knorrar och morrar som en utsvulten mage. Och inte blir det bättre av musiken, uteslutande bestående av mysrunkandes akustiska gitarrer, varsamt understödda av djembetrummor, syntmattor och maracas. Rum 101 innehåller det värsta man kan tänka sig i George Orwells 1984. Om rockbandet Foo Fighters redan skulle vara uppbokade under min internering är jag säker på att Skärgårdsdröm skulle visas. Dessutom utan reklam. För det enda motivet jag kan tänka mig till att producera detta program, som det redan finns ett otal engelska varianter av, är att reklampauserna ska framstå i bättre dager. I jämförelse med den tvättmedelsestetik som serien präglas av framstår ICA-Stig som en karaktär med många bottnar och Boxer-Robert som Janne Josefsson.